Kortbeskrivning: En utkant i den europeiska kulturen som adeln aldrig riktigt kunde kontrollera; från 1430-talet kunde bönderna med stor framgång försvara sig, med vapen om så krävdes, och blev efterhand en nödvändig allierad för vilket parti som än ville kontrollera statsmakten. Bönderna fick därför del i denna och mönstret kung och bönder mot adeln blev minst lika vanligt som kung och adel mot bönderna. Städerna behövde man inte ta hänsyn till. Från slutet av 1700-talet började de dittills homogena byarna spricka upp i besuttna och jordlösa; de senare blev basen för 1800-talets folkrörelser -- kristna väckelser från 1830-talet, nykterhetsrörelse och arbetarrörelse från 1880-talet. Dessa ärvde böndernas självmedvetande och vågade sig efterhand på mer hegemonisträvande projekt än motsvarande rörelser någonstans i världen.

Från 1890 byggdes en mekanisk industri upp, med bas i den ganska talrika lantliga medelklassens köpkraft och läskunnighet, dess arbetare kunde från första världskriget sätta sig i spetsen för den koalition som från 1932 organiserade världens mest långtgående välfärdsstat -- arbetarrörelse, bonderörelse och hemmamarknadsindustri. Dock var det inte folkrörelserna som ensamma kunde kontrollera välfärdsstatens innehåll: arbetarrörelsen kunde visserligen få igenom en långtgående social säkerhet och (fram till 1970) långtgående löneökningar, men industrin krävde strejkförbud och att arbetarnas angelägenheter styrdes av ett med tiden allt mäktigare fackligt ombudsmannavälde, och den sociala tryggheten och skolan styrdes i praktiken av ett välgörenhetsborgerskap som framför allt var intresserat av att de fattiga inte ställde till besvär. Denna rätt auktoritära och paternalistiska struktur gjorde att välfärdsstaten från 70-talet började kännas alltmer kvävande och det vållade inte särskilt stora protester när övre medelklassen från 1980 attackerade den och den från 1990 började monteras ner. Delvis berodde denna tystnad också på att paternalismen desorganiserat folkrörelserna. Huruvida dessa kan reorganiseras tillhör framtidens gåtor.

 

Aktuellt: Efter liberaliseringar, privatiseringar, nedskärningar och anpassningar till ett europeiskt genomsnitt under 90-talet har tidigare starka miljö-, freds- och solidaritetsrörelser samt en levande tradition av folkrörelseorganisationer i samtidigt samarbete med och kamp mot regeringen råkat i förvirring. Trots stark impopularitet har liberaliseringarna inte mötts av några motmobiliseringar att tala om; vad som sker är fläckvist, lokalt och ad-hoc-organiserat. Tendenser finns till facklig mobilisering men den är ännu obetydlig; småorganisationer som Attac, Miljöförbundet Jordens Vänner m.fl. bär ännu en oproportionerligt stor del av bördan för en samordning och artikulering som fortfarande är rudimentär. En facklig mobilisering mot EUs servicedirektiv under 2004-05, bland annat i form av en blockad mot ett bygge drivet med lettiska löner, kan möjligen bidra till att den organisatoriska styrkan växer i framtiden.