Europa

Folkmängd 2003: 728 milj (11,6% av världen)

Yta: 25.703.000 km2 (19,2% av världen)

Produktion 2003: 12.759 mdr USD (26,0% av världen)

Från ca 1450 blev Västeuropa centrum i ett nytt internationellt handelssystem, efterhand finansierat med sydamerikanskt silver, och lade under sig världen i fyra vågor: Östeuropa och Sydamerika i början av 1500-talet, med spanska staten och Genovas köpmän vid rodret, Sydostasien runt 1600 med Hollands köpmän vid styret, Nordamerika, Indien och Västasien runt 1800 med engelska kapitalister vid kommandot, samt Afrika och Kina runt 1900 i en kapplöpning av olika europeiska makter. Detta system var unikt såtillvida att köpmännens principer om marknad och monetarisering spelade större roll än i något system någonsin.

Till en början innebar detta ruin för europeiska direkta producenter eftersom staterna krävde alla resurser för sin egen maktuppbyggnad; mot detta försvarade sig folk med s.k. skatteuppror mellan ungefär 1500 och 1700. Detta var framgångsrikt i Västeuropa såtillvida att de stora holländska och engelska revolutionerna på 1600-talet där för alltid skrämde staterna att fara lite mer varsamt fram, i Östeuropa misslyckades de och bönderna förslavades. När maten började kommersialiseras på 1700-talet blev våldsamma prisfluktuationer mer besvärande än skatter, och folk började försvara sig med bröduppror (ca 1700-1850; i Europas utkanter höll sig traditionen till 1900-talets början). Denna traditions höjdpunkt kan sägas vara franska revolutionen, då 1800- och 1900-talens stora folkrörelsetraditioner "frihet, jämlikhet, broderskap (alias solidaritet)" och "medborgarskap" grundlades.

Med industrisystemet, dvs stora massor av egendomslösa arbetare samlade i enhetliga verkstäder, blev istället strejken och fackföreningen folkrörelsesystemets kärna från ca 1850. Denna tradition uppfanns också i Europa -- egentligen redan av medeltidens gesäller, men det blev verkligt slagkraftigt först runt 1880. I Europa uppfanns också de nationella rörelserna i utkanten av stora mångnationella imperier som Österrike, Turkiet, Ryssland och Storbritannien under 1800-talet, som svar på kraven att folk skulle anpassa sig till de ledande skiktens kultur för att få del av franska revolutionens medborgarskap.

Under 1900-talet kunde västeuropeiska folkrörelser, tack vare imperialismens vinsthemtagningar, tvinga de makthavande till stora eftergifter i form av medborgarskap, höga löner och offentlig välfärd. I Östeuropa försökte folkrörelser göra detsamma men där fanns inga övervinster; ryska arbetares och bönders försök att 1917-ca 1922 stödja den radikala stadsmedelklassens desperata strävan efter nationellt oberoende stats- och ekonomiuppbygge kan sägas vara en av världshistoriens stora felsatsningar.

Efter kriget 1914-18 är Europa inte längre systemets oomstridda centrum; detta har inte lämnat Europas härskande klass någon ro och sedan 1945 har den börjat organisera ett imperium, EU, i syfte att åter bli det. Ett folkligt motstånd mot de umbäranden detta innebär kan anas först runt 2000.

Statistikuppgifter