På många områden gick utvecklingen fortare i Sverige än i andra länder inom och utom Norden när alternativrörelsen växer fram både när det gäller freds-, miljö- och solidaritetsfrågor. Fredsrörelsen i NATO-länderna Danmark, Island och Norge kunde inte stoppa atomvapen i NATO och fick nöja sig med provstoppsavtalet 1963 och inga atombomber på egen mark i fredstid. I Finland var egna atomvapen aldrig aktuella men försvarsplaneringen blev ifrågasatt, bredden i engagemanget utöver detta var till en början mindre.

Den svenska fredsrörelsen kunde både vinna seger mot den egna militärens atombombsplaner och bredda perspektivet på kampen. Kombinationen av en stark kvinno-, kommunistisk och pacifistisk fredsrörelse gjorde det möjligt. Den kvinnliga opinionen fick sin främsta organisatoriska kraft i Socialdemokratiska kvinnoförbundet som ställde splittringsultimatum till partiet. Om partiet svek i atombomsfrågan skulle detta leda till en brytning, ett politiskt effektivt påtryckningsmedel som knappast någon alternativrörelsefråga haft till hjälp sedan dess.

Slutligen hade en brokig fredsrörelse med stöd av den pacifistiska fredsrörelsen breddat diskussionen till att handla om att ersätta vapenupprustning med bistånd och utveckling. En liten delegation från Världsmedborgarrörelsen överräckte en spade med påskriften "Istället för vapen" till högvakten 1956 och året därpå för att stödja kravet att försvarets resurser skulle gå till bistånd [1]. Det väckte livlig debatt i pressen och avund hos etablerade fredsorganisationer. I tidningen Freden varnades för att falla för frestelsen att skapa reklam på detta sätt [2]. Aktivisterna fälldes för förargelseväckande beteende. Säkerhetspolisen var mycket oroade över Världsmedborgarrörelsen som till sina övervakares förvåning förnyade landets politiska kultur. I Eskilstuna rapporterade man om ett torgmöte redan 1949 - "Karakteristiskt för såväl Oskarsson som S är, att båda tilltalar alla, som de samtala med, med tilltalsordet 'du'." [3] Även utseendet väckte polisens uppmärksamhet. I Stockholm rapporteras 1957 om "ett påfallande stort antal skäggiga och långhåriga män av existentialisttyp" i publiken på ett Världsmedborgarmöte och i Malmö rapporterades 1961 om långhåriga "bohemenaturer", några med skägg och alla "klädda på enahanda sätt i midjelånga jackor med kapuschong, manchesterbyxor och lätta sandaler." [4]

Den radikala iden att ersätta hela det militära försvaret med bistånd till tredje världen fick stor uppslutning. Tidningen Folket i Bild som hade en stor upplaga och inflytande i arbetarrörelsen införde 1957 en artikelserie av P. A. Fogelström och Werner Aspenström. Den propagerade mot atomvapen och omvandling av försvaret till "ambulanskår" för u-landshjälp [5]. Ingegerd Granlund startade en namninsamling mot atomvapen som fick 95 000 underskrifter. Många spridda initiativ sammanfogades när kväkare tog initiativ till ett möte som ledde till bildandet av Aktionsgruppen mot svensk atombomb, AMSA. Programmet bestod av två punkter:

1) Vi motsätter oss under all förhållanden att kärnvapen införlivas med svenskt försvar.
2) Vi vill fortsatt debatt angående möjligheterna att använda de resurser, som nu går till militära ändamål, för uppbyggande syften. [6]

Det var en ovanlig ny typ av organisation man valde utan styrelse och utan andra medlemmar än de som man plockat samman för att vara representativa för den nya opinionen mot atomvapen, främst från kulturlivet och företrädare från fredsorganisationer. Men i gruppen ingick också Svenska kyrkans främste företrädare ärkebiskopen. Även i förhållande till den av etablerade samhällskrafter isolerade kommunistdominerade fredsrörelsen bröt företrädare från Svenska kyrkan mark. En präst deltog som arrangör av .. Både ärkebiskopen och prästens medverkan i fredsinitiativ väckte stark kritik. Ingen annan etablerad kraft i samhället bröt så tydligt med den isolering och försök att kommuniststämpla varje nedrustningsinitiativ som Svenska kyrkan.

I AMSA fick dock inga kommunister vara med för att undvika den starka hetsen mot antiatomvapenrörelsen för att gå Sovjetunionens ärenden. Trots det stämplades AMSA som kommunister, fosterlandsförrädare, ansvarslösa och osvenska. AMSA fick snart bra genomslag. Gruppmedlemmarna blev efterfrågade i hela landet för att tala på möten och utställningen Ingenstans att gömma sig drog 20 000 besökare i Stockholm och 5 000 i Malmö. Isen bröts och opinionen svängde alltmer mot svenska atomvapen.

De internationella kontakterna påverkade mycket. Perspektiven vidgades. Fredsaktivisten Bertil Svahnström startade 1960 en aktionsgrupp mot rasförtryck som ordnade ett fackeltåg i protest mot rasförtrycket i Sydafrika [7]. Från de svenska nya folkrörelserna finns också de tidigaste nordiska rapporterna om farliga risker i konfrontation med imperialismen internationellt. Världsmedborgarrörelsen hjälpte den gryende solidaritetsrörelsen för Algeriets befrielse i slutet av 1950-talet när möten ordnades i Stockholm. Inge Oscarsson hamnade sedan som agent i Algeriet vid decennieskiftet för att hjälpa soldater att desertera och fly [8]. Tillsammans med en tysk pensionär och algeriska medhjälpare lyckas han smuggla 54 legionärer ut ur det av 1 miljon franska soldater kontrollerade området genom de områden som kontrollerades av fransmännen på dagen och befrielserörelsen FLN på nätterna till gerillans baser. Svårigheten låg i att bedöma om soldater ville fly eller om de var polisspioner. Kontakter togs på barer med tänkbara desertörer. Efter en längre stunds samtal gällde det att bestämma sig, gick det att lita på den här personen eller inte? I boken Världen mitt fosterland berättar Oscarsson om hur han börjar en sådan vändning i en konversation: "-Har du hört att algerierna hjälper de som vill fly? Soldaten svarar -Dom brukar bara skjuta oss. -När du skjuter på dom ja, gå till till den här adressen och ge upp ditt vapen så tar dom över dig till Marocko och flyger dig sedan till Tyskland. -Det verkar intressant det där, men hur kan jag veta att det inte är ett bakhåll? - Det kan jag inte garantera men du har väl kompisar som också vill fly, ni kan ju gå dit tillsammans och på något sätt täcka för varandra. Det är kanske enda chansen du har att behålla livet. Men håll adressen för polisen." Efteråt gick de åt varsitt håll och Oscarsson beskriver sin känsla "Jag var rädd, skiträdd helt enkelt för att jag hade misstagit mig på mannen. Innan hade jag intalat mig själv att jag inte var rädd för att dö men jag lyckades inte intala mig själv att jag inte var rädd för att bli torterad." Hotet var påtagligt. 1 miljon algerier dödades under kriget och många torterades av fransmännen.

I Sverige började Världsmedborgarrörelsen genomföra direkta aktioner med sittstrejker på gatan framför atombombsmakternas ambassader i början av 1960-talet. De var inte stora men några tiotal sittstrejkande demonstranter med plakat väckte polisens handlingskraft. Med dragna sablar högg polisen in mot plakaten med budskap om fred så att de klövs mitt itu med uppenbar fara för de som höll i dem [9]. De pacifistiska demonstranterna släpades iväg och tog en hel del stryk.

Världsmedborgarrörelsen stod också som initiativtagare till Europeiska marschen för avrustning/European March for Disarmament inspirerad av påskmarscherna i England [10]. Inge Oscarssons tanke var att fortsätta Aldermastonmarschen ända till Moskva och kräva avrustning också där [11]. Trots Världsmedborgarrörelsens extrema litenhet och att kommunistpartiets ungdomsförbund Demokratisk ungdom sökte få bort Inge Oskarsson från ledningen genomfördes marschen än mer utvidgad och med ett än mer radikalt budskap [12]. I Moskva hade förhandlingar med Fredskommittén gått bra och efter hot om att stå hela sommaren med plakaten vid Östtysklands gräns om de inte släpptes in i kommunistländerna fick pacifisterna sin vilja igenom [13]. Samma sak skulle få stå på plakaten i både väst och öst. Med detta tillstånd som ingen trott skulle gå att få kunde flera fredsorganisationer vinnas för saken. Grupper i USA anslöt och Amerikanska-Europeiska marschen för avrustning kunde starta i San Fransisco våren 1961 med krav om ensidig avrustning i alla länder.

Men marschen mötte många hinder längs vägen. Mötet mellan europeiska fredsorganisationer och pacifistiska amerikanska grupper förebådade mycket av senare tids konflikter i globala rättviserörelsen. Kring det politiska budskapet rådde det enighet bland Europas och USA:s pacifister, unilateral avrustning i alla länder.

Inom vänstern både bland kommunister och syndikalister var det multilaterala krav om internationell nedrustning som stod i centrum, i kommunisternas fall ofta för de stod nära Sovjetunionen, i Syndikalisternas fall då de under 1950-talet genomgått en högervridning och av motsatta skäl inte ville driva kravet om unilateral avrustning. Inte många mer än anarkisterna som politisk kraft utanför pacifisternas led fanns som ställde unilaterala krav på alla länder att avrusta. Den tredje ståndpunkt som intellektuella börjat propagera för runt 1951 som tog avstånd från svartmålning av socialistiska stater och idyllisering av västmakterna fick knappast stöd helhjärtat någonstans förutom av föreningen och tidskriften Clarté. Nu stödde också Clartéförbundet den nya antiatombombsrörelsen vilket gav den ett uppsving efter en stark tillbakagång under 1950-talet [14].

Organisationsformer var större problem för det europeisk-amerikanska samarbetet. Amerikanarna ville ha konsensusförfarande eller vad som då också kallades kväkardemokrati för alla beslut, européerna var vana vid majoritetsbeslut. Européerna ville ha en marsch öppen för alla som ville delta, amerikanarna ville ha ett sammansvetsat team. Dessutom hade amerikanarna redan bestämt att de skulle vara 12 och hela internationella marschgruppen skulle vara 22 vilket skulle ge dem majoritet. Européerna ville tigga mat där de gick fram för de som inte hade pengar, amerikanarna hade frikyrkor som stödde dem och ville inte att det skulle ske. Européerna hade tillståndet som var avgörande men samtidigt hade de i förväg innan förhandlingarna bestämt att de två projekten skulle slås samman så amerikanarna fick sin vilja igenom i det mesta. Andra hinder på vägen mötte det trettiotal personer som deltog när de kom med båten till Le Havre. Där väntade 200 poliser och marschdeltagarna vägrades inresa i Frankrike. På båten ledde konsensusförfarandet till vad Oscarsson beskriver som "oändliga diskussioner om vad vi skulle göra, jag kom underfund med att kväkardemokrati ledde till diktatur under den envisaste." [15] Till slut beslutade man sig för att simmande ta sig iland. De blev uppfiskade gång på gång av polisen och till slut tvingade att fara tillbaka till England. Ett nytt försök nästa dag ledde till samma resultat. Men då hände något - "En grupp franska demonstranter tog våra standard och fortsatte mot Paris. Polisen tog deras banderoller och rev sönder dem, fransmännen skrev på sina vita skjortor, polisen slet av dem skjortorna, demonstranterna skrev texten på sina nakna ryggar och på så sätt lyckades de gå till Paris och kunde möta oss i Belgien." Men deras insats omtalades aldrig i atommarschens pressmeddelande, de tillhörde inte teamet. När amerikanarna beslutade att den mat som marschen fått av en fredsförening inte skulle delas på alla och fem tyskar skulle bli utan smörgås en kväll därför att de inte tillhörde teamet fick Oscarsson nog och lämnade den avrustningsmarsch som han kämpat så mycket för. Till Berlin anlände marschen sedan när Berlinmuren började byggas till östtyska myndigheternas förtret och bussades ut ur landet till Polen där man förbjöds att framföra plakaten med krav på ensidig avrustning. Men 3 oktober kom man fram till Röda Torget i Moskva och genomförde en två timmar tyst demonstration framför Leninmausoléet [16]. 200.000 flygblad med samma budskap om avrustning på sex språk som spritts tidigare under marschen kunde man dela ut, nu med en förfinad teknik efter att man i Östtyskland upptäckt att ett par män gick och samlade upp flygbladen som delats ut [17]. I Moskva gick utdelarna efter uppsamlarna.

Det borttyende AMSA ersattes av det öppnare aktionsriktade Kampanjen mot atomvapen (KMA) startad av Bertil Svahnström 1961 [18]. KMA var även öppen för kommunister och fick lokalgrupper med unga aktivister på flera håll. Den startade Ursviksmarschen 1961 som gick till Försvarets forskningsanstalt där den mesta forskningen om atombomber genomfördes i Sverige [19]. 300 deltog i den två dagar långa marschen och betydligt fler vid avslutningen. Påsken året därpå gick 400 från Södertälje till Stockholm och hade 3 000 deltagare på avslutande mötet i Vasaparken, nu med krav också på avrustning [20]. Marscherna blev en återkommande tradition i Sverige där de flesta deltagare var skolungdom i tonåren. De ordnades både i Stockholm, Malmö och Göteborg pingsten 1963 [21]. 1962 startade Bertil Svanström också "julfasta mot julfrosseriet" som fick efterföljare på flera håll i många år. Hösten 1963 beslutar en grupp vapenfria värnpliktiga som tjänstgör på Arlanda flygplats att bilda Värnpliktsvägrarnas riksorganisation [22]. Lokala radikala miljöer började växa fram som i Lund kring Lunds Antikärnvapenkommitté, studentorganisationen Clarté öppen för olika vänstersinnade personer och Kommittén för icke-våldsaktioner [23]. 1963 gick man till aktion mot försvarsmässan som universitets rektor understödde. I Lund fanns också engagemang för att smuggla ut personer från förtryckande regimer i öst. En Lundastudent togs av polisen i DDR 1963 med 40 förfalskade pass och förvisades sedan ut ur landet [24]. Samma år börjar också högerstudenter i Lund ha kontakter med västambassader och spionera på vänstern åt SÄPO [25]. 1963 inleder Lundastudenter med stort genomslag i offentligheten Operation Dagsverke som ingår i en samnordisk aktion för att samla in pengar för upprustning av universitetet i Peru [26].

Äldre organisationer är också aktiva även om det är trögt i början. När SSU behandlar förslag om att uttala sig mot kriget i Algeriet och att ordna protestdemonstration vid franska ambassaden 1958 antogs uttalandet medan förslaget att ordna en demonstration avvisades [27]. 1960 skedde ett skifte och intresse för att ingripa ökade påtagligt. Många SSU-are gick med i atommarscherna. LO och Kooperativa förbundet tog initiativ till en tidsbegränsad bojkott mot sydafrikanska varor efter Sharpevillemassakern 1960 där 63 personer dödades [28]. 1961 bildades en bred nationell organisation, Svenska Sydafrikakommittén med stöd av liberala och socialdemokratiska ungdomsförbundet och ekonomiska bidrag från fackföreningsrörelsen [29]. Den spred information och organiserade ekonomiskt stöd till de som drabbats av apartheidpolitiken. 1963 beslöt Sveriges ungdomsorganisationers landsråd och andra organisationer i Norden att genomföra ett landsomfattande bojkotter av sydafrikanska varor som inleddes på många håll den 1 mars. I Sverige och på andra håll tilläts inte kommunisternas ungdomsförbund att vara med i de gemensamma bojkottkampanjerna som initierats av internationell studentorganisationen WAY fram till 1968. En del svårigheter med lossning av sydafrikanska varor uppstod under sommaren i hamnarna. Sydafrikanska fackliga, kyrkliga och politiska ledare bjöds ofta in till folkrörelsemöten för att hålla tal [30]. Kampen i Sydafrika blev alltmer radikal efter att det visat sig att apartheidregimen massmördade fredliga demonstranter än göra några som helst eftergifter. Nelson Mandela utbildade sig till sprängmedelsexpert och ANC inledde sin kamp för att också med våldsmedel störta regimen. Svenska Sydafrikakommittén fick mycket stort genomslag och flera hundra lokala arbetsgrupper bildades runtom i landet. Opinionsmöten och demonstrationer genomfördes utanför butiker och företag som handlade med sydafrikanska varor.

Syndikalisterna ökade också aktiviteten i det internationella solidaritetsarbetet. Kvar av den en gång rätt omfattande syndikalistiska rörelsen i världen fanns mest spillror efter fascismens förföljelse och världskriget förutom den underjordiska CNT i Spanien och som enda normalt fackförening av någon betydelse SAC i Sverige som också den inte hade mer än några tusen medlemmar, främst skogsarbetare och byggnadsarbetare. Länge var SAC den dominerande kraften i internationalen IAA. John Andersson var SAC:s generalsekreterare från 1929 till 1954 och Internationalens sekreterare från 1938 till 1954. Efter antagandet av SAC:s nya principprogram som Andersson var kritisk mot suspenderade SAC sitt medlemskap i IAA när de fick kritik av Internationalen för sitt nya reformistiska program [31]. Även den delen av CNT som verkade i exil splittrades i två delar efter samma mönster som SAC i Sverige i en dogmatisk exil-CNT som förvaltade den ursprungliga organisationens ekonomiska medel och en förnyargren. 1960 ändrades förhållandena i Spanien och det blev mer möjligt att verka underjordiskt. Det var fortfarande olagligt att organisera arbetare utanför den korporativt sammansatta organisationen CNS men straffet var inte längre att bli skjuten eller bli dömd till livstids fängelse utan mildare. I det nya läget började inomspanska CNT samarbeta med socialdemokratiska och vänsterkristna fackliga krafter och bildade tillsammans den hemliga fackliga alliansen ASO (Alianza Sindical Obrera). Det behövdes stöd utifrån för saken vilket CNT hade svårast att få. De sökte hjälp från det dogmatiska exil-CNT som kontrollerade de gamla medlen från CNT och hade stöd av franska staten men fick nej. Problemet var inte att inomspanska CNT samarbetade med socialdemokratiska fackföreningen UGT, exil-CNT samarbetade också med exil-UGT. Men man hade inte kontroll över vad inomspanska CNT gjorde. För att inte hamna vid sidan om utvecklingen i Spanien startade exil-CNT som motvikt till ASO vad som kallades Inre försvaret - Defensa interior i form av en serie aktioner för att skrämma den fascistiska regimen. SAC fick begäran om stöd för både ASO-projektet vilket beviljades och som en följd av detta för Defensa interior [32]. Stödet för det "inre försvaret" skulle gå till ett attentat riktat mot symboler för den fascistiska regimen. SAC:s arbetsutskott beviljade efter tvekan 5.000 kronor till projektet.

Det "symboliska" attentatet genomfördes programenligt och ingen människa skadades men två unga anarkister som medverkat dömdes till döden och avrättades. SAC:s linje i sitt stöd var grundat på två principer. Att aldrig sätta sig till doms över spanjorerna utan respektera deras egna ställningstaganden när det gällde kampen mot diktaturen och att upprätthålla förbindelser med bägge sidor vid splittring. Det tillkom senare ytterligare ett problem. ASO hade planer på att ansluta sig till fria fackföreningsinternationalen. Den dominerades av amerikanska och socialdemokratiska fackföreningar, däribland LO som stod i skarp motsättning till SAC. Bråda år började för SAC. Internationelle sekrteraren Britta Gröndahl började smuggla in pengar till den syndikalistiska rörelsen i Spanien och hoppades på olika fackliga alternativ.

Även den etablerade fredsrörelsen sökte bredda frågorna. Den pacifistiska fredsrörelsen ordnade gemensamma konferenser mot världsnöden och om "krig, fred och världsekonomi" [33] . Svenska fredskommittén var också verksam och lyckades med viss framgång få oberoende personer att ta initiativ till fredsmöte som fick uppslutning av 75 fackföreningar, kulturpersonligheter och präster från svenska kyrkan [34]. En gemensam satsning utmynnade 1964 i en nordisk fredskonferens med 400 deltagare som ställde krav på att Norden skulle bli en atomvapenfri zon för att stödja ett krav från finske presidenten Kekkonen, men utan att det ledde till någon efterföljande mobilisering förrän två decennier senare [35]. I Helsingborg startade den lokala avdelningen i SFSF en ny typ av verksamhet, man samlade in lump till u-landshjälp och spred fredspropaganda samtidigt [36].

Noterna saknas tills vidare.

 

--------------------------------------------------------------------------------