Global rättvisa blev den fråga där motsättningarna först kom till uttryck mellan toppstyrt samförstånd och demokratisk basorganisering. Etablerade former för folkrörelsers centralstyrda politik ställdes mot de nya folkrörelsernas betoning av en politisk kultur där frivilligas engagemang utmanade professionella effektiva institutioner i biståndsfrågan.

Förutsättningarna för att driva krav på bistånd var radikalt annorlunda i de nordiska länderna. Sverige hade gått ut ur Andra världskriget med sin industri i full gång och hade ett betydligt större välstånd än övriga nordiska länder. I Sverige hade också frågor om det som till en början kallades kolonialländer och senare underutvecklade länder eller u-länder fått stor uppmärksamhet redan under 1950-talet. 1960 var marken beredd och 56 procent av svenska folket såg ökat bistånd som något positivt även om det skulle leda till minskad ökning av tillväxten i Sverige [1]. Finland hade helt andra förutsättningar med stora uppoffringar för att klara av de problem och lån som kriget förde med sig och en senare industrialisering än övriga nordiska länder. Intresset för u-länder väcktes först på 1960-talet. Så sent som 1967-68 så var fortfarande bara 23 procent bland den yngre delen av befolkningen mellan 15 till 40 år positiva till en ökning av biståndet som låg på en mycket lägre nivå än övriga Nordens [2].

Det var i Sverige som konflikterna om hur biståndet skulle utformas blev till den första politiska konflikten inom den framväxande folkrörelsen för global rättvisa, och den löstes genom en nordisk kurs och möte. Pådrivande var IAL. Tidigare än i alla andra organisationer märktes det nya engagemanget för en annan värld i den internationella arbetslägerrörelsen. Det svängde redan 1956 när antalet IAL-volontärer som deltog på läger i och utanför Sverige var nere under 100 för att sedan växa kraftigt till 270 år 1960 och nå en höjdpunkt 1965 med över 500, en femdubbling på tio år [3].

Det fanns en stor uppslutning hos många i samhället för att hjälpa vad som kallades u-länder bland ungdomar, folkrörelser, kyrkan och i riksdagen och regeringen. Kritik mot bistånd fanns från kommunister som såg det som en metod att binda upp länder som höll på att frigöra sig från imperialismen till ett nytt beroendeförhållande till västmakterna. Fredsrörelsen hade tidigt varit pådrivande bakom krav att avskaffa nöd som ett sätt att minska hoten mot världsfreden. Tillsammans med många andra ställdes förhoppningar till FN. Ett multinationellt bistånd med stöd av de nordiska länderna och andra hade växt fram inom FN:s ram som var inriktat på finansiellt stöd och experthjälp. 1951 startade United Nations Extended Programme of Technical Assistanc, EPTA med Sverige som en av bidragsgivarna från början. Det blev inledningen till nordiskt bistånd till utvecklingsländer. Vid samma tid föreslog flera folkrörelser att en svensk biståndsorganisation skulle byggas upp. Det ledde till bildandet av Centralkommittén för Svenskt Tekniskt Bistånd (CS) i september 1952 där Organisations-Sverige var representerat med LO, TCO, SAF, ABF och andra studieförbund, SUL, SFS, kooperativ och större missionssällskap [4].

Hur biståndet skulle utformas och vilken inriktning det skulle ha diskuterades knappast alls. I Norge genomfördes den första biståndsinsatsen till industrialisering av fiskenäringen i Kerala i Indien med stora bekymmer för de lokala kustfiskarna som följd. Men det var annat som väckte den första biståndsdebatten i Sverige. Studentorganisationerna föreslog för CS ett ambitiöst program för att årligen ta emot 1.000 studenter från kolonialländerna i Sverige för att studera frågor knutna till lokal förvaltning och demokrati. Det avvisades men först efter flera diskussioner både i styrelsen för CS och i pressen [5]. Idén om ett omfattande bistånd till fattiga länder fanns hos enstaka individer som studentledaren Olof Palme och inom fredsrörelsen men det kom knappast till offentligt uttryck. Det samlade svenska biståndet uppgick de första tio åren fr.o.m. 1952 till 4 miljoner US dollar. Regeringens gensvar på den växande opinionsbildningen blev dock att 1953 ge CS uppdraget att "göra svensken till en internationalist." 1954 fortsatte man med att tillsätta Ulla Lindström som biståndsminister och 1955 med att starta insamlingskampanjen "Sverige hjälper". 1958 startade kooperationen "Utan gränser" och samlade in en halv miljon de första åren till utbildningsprogram genom internationella kooperationen en solidaritetsaktion för utvecklingsländer som fortsatt sedan dess för olika ändamål. TCO samlade 1959-1960 in 1,2 miljoner till Fria fackföreningsinternationalens solidaritetsfond för facklig utbildning i Afrika, Asien oich Latinamerika. 1960 kom LO med i det nya folkrörelseintresset för bistånd och samlade till samma ändamål som TCO in 7,5 miljoner.

Under lång tid rådde enighet bland många om målet för biståndet. Det dröjde dock till i början av 1960-talet för att en konfrontation skulle uppstå kring biståndets utformning. Det folkliga solidaritetsengagemang som drivits fram av inte minst IAL skulle nu ersättas av mer professionell och storskalig verksamhet. Det stöd som IAL haft för sin påbörjade multinationella arbetslägerverksamhet i Afrika började sina. Nu skulle storstilade nya pengamedel satsas på ett effektivt bistånd och den första tidens idealister rensas ut till förmån för mer eller mindre välbetalda expertrådgivare.

Men för pengar IAL hade kvar från tidigare statligt stöd kunde man genomföra ett tremånaders arbetsläger i centralorten Aroma vid bomullsdistriket vid floden Gash i Sudan 1960. Förhoppningen att idén om internationella frivilliga arbetslag skulle inspirera också unga i Sudan infriades när studenter vid universitetet i Khartoum fortsatte lägerverksamheten efter att det svenska finansiella stödet upphörde.

 

Frivilliga lövkrattare

Samtidigt fortsatte IAL sin lägerverksamhet i Sverige. IAL:s Stockholmsgrupp hade under slutet av 1950-talet och 1960-talets början ofta förekommande veckoslutskurser där man sysslade med målning och tapetsering av pensionärers lägenheter samt praktisk bygg- och trädgårdsarbete på ungdomsgårdar och folkhögskolor. I maj 1960 krattade IAL:are ihop löv som blivit liggande sedan hösten på Godtemplarnas folkhögskola i Tollare eftersom förberedelserna för ombyggnadsarbetet som man egentligen skulle hålla på med inte blev klara i tid. När generaldirektören för det nya ståtliga Nämnden för internationellt biståndsarbete, (NIB, föregångare till SIDA), skulle gå till attack mot idealisterna som ville ändra på maktförhållandet mellan u-länder och f.d. kolonialmakter var det det praktiska vardagsengagemanget varhelst i världen man befann sig han sköt in sig på. "Vi behöver inga lövkrattare i biståndsarbetet" förkunnade han i en radiodebatt [6]. Ett angreppsmål som en av IAL.s senare ordförande förmodade generaldirektören fått från IAL:s årsredovisning där verksamheten på Tollarp noggrant redovisats och som NIB hade tillgång till.

Då hade redan huvudstriden stått som gjorde att idealisterna ställdes utanför skaran av privilegierade mottagare av statsbidrag som på förhand anpassat sig till generaldirektörens föraktfulla syn på praktiskt arbete och brett ideellt engagemang. Striden skedde inom representantskapet för Sveriges ungdomsorganisationers landsråd som företrädde organisationer med 1,4 miljoner medlemmar där kommunisterna var utestängda. Konflikterna gällde hur utbildning av "u-landsarbetare" skulle organiseras [7]. I strid med de politiska ungdomsförbundens företrädare föreslog IAL, Frisksportarna, kväkarna, solidaritetsorganisationen Svalorna och Stockholmsföreningen av Sveriges studenters FN-förbund att ett tvåmånaders studiearbetsläger skulle ordnas där praktisk och teoretisk verksamhet varvades för dem som ville resa och hjälpa u-länder. Majoriteten kunde istället driva igenom i SUL:s namn och med statligt stöd en treveckors utbildningskurs med enbart teoretisk utbildning på Kungälvs folkhögskola.

Idealisternas minoritet gav dock inte upp utan skaffade sig en nordisk bas för att gå en annan väg. De bildade den fristående Samarbetskommittén för utbildning till nordisk frivilligtjänst i u-länder. Sommaren 1962 kunde en nordisk kurs ordnas i Glabo i östra Småland med sex deltagare från Norge, en från Danmark, en från Finland och 16 från Sverige med Harald Bjørke, Wolfgang Sonntag och Gunnar Sundberg som ledare. Pengar lyckades man få ihop i små summor från skilda håll som Kooperationen, Föreningen Norden, deltagande organisationer och de löner som deltagarna tjänade på skogs- och vägarbete under kursens gång. Brist på medel tvingade fram inskränkningar i kurslitteraturen och minskning av kurstiden till sex veckor. Visionären Sonntag såg trots bristerna i Glabokursen något viktigt i den utmanande blandningen av praktik och teori. När erfarenheter från internationella arbetsläger och nordiska folkhögskolor blandades kunde något som var till nytta för att lösa u-ländernas utbildningsproblem växa fram. "En liknande kombination av konstruktivt arbete för utvecklingen av ett land med vuxenutbildning kan bli en dugande form av folkhögskola, en skola medborgarskap, som i praktiskt taget alla u-länder kunde genomföras med minimala kostnader…" Utvecklingen skulle främst gå en annan väg med betoning av expertkunskap och toppstyrd utveckling där dessutom de mest framgångsrika studenterna i u-länderna systematiskt värvas till de rika länderna. Men då och då blommar en frigörande pedagogik för vuxna upp som alternativ till det ensidigt teori- och expertinriktade utbildningssystemet ofta åtföljd av folkrörelsers kamp för förändring av samhället. Glabokursen var inte avsedd att leda till egna projekt men blev en ändå en avstamp för engagemang i u-länderna. Många av deltagarna i kursen åkte senare ut till biståndsporjekt i Afrika, Asien och Latinamerika och försåg tillsammans med övriga IAL-läger den framväxande solidaritetsrörelsen med många frivilliga aktivister.

I Danmark utvecklades utskickandet av volontärer till tredje världen utan större konflikter med Mellomfolkelig samvirke som samlande kraft. I mitten av 1960-talet kunde både den danska och svenska statliga biståndsorganisationerna DANIDA och SIDA starta omfattande program för att skicka ut volontärer inspirerade av den amerikanska fredskårsidén. I Sverige blev frivilligorganisationerna inte helt nöjda med SIDA:s modell som inte motsvarade idén om förutsättningslöst samarbete med befolkningen i u-länderna på "gräsrotsnivå". Med stöd av Folke Bernadottes Minnesfond gick man in för ett internt samarbete som senare blev känt som Svensk volontärsamverkan och idag har gått upp i Forum Syd.

Soptippen som maktbas för global solidaritet

Ett annat långvarigt uttryck för alternativrörelsens politik och förnyelse av arbetsformer är Emmausrörelsen. I Norden växer denna rörelse fram genom att skicka volontärer och annat stöd till ett Emmauskollektiv för återvinning vid sopberget El Montón i Lima. Det sker när olika grupper i Syd och Nord inspirerade av det första Emmauskollektivet för hemlösa i Paris startar ett mer omfattande internationellt samarbete för global solidaritet.

I Sverige, Finland och Norge startar detta solidaritetsarbetet för tredje världen inspirerat av Emmausrörelsen 1959. Det har från början gemensamt organiserad hjälp till kollektivet i Peru som huvudmål. Från 1960 skickas också nordiska volontärer till Indien. Inom kort har Emmaus etablerat olika insamlingskollektiv och föreningar runtom i Norden, ofta med namnet Svalorna eller Emmaus. I Stockholm startar Susan Sandberg med vänner Peruhjälpen 1959 med en liten finlandssvensk stödgrupp. Dagny Arbman startar Svalorna i Lund inriktad på Indien året därpå som också engagerar sig för Europeiska marschen för nedrustning [8]. 1960 startar också Föreningen Svalorna i Oslo och Bergen hjälpta av den holländske munken Hertman som samarbetar med grupper i Sverige och Finland om hjälp till Peru. I Köpenhamn startar Svalorna 1963 för att arbeta med Indien. Bildandet av en egen organisation sker i Finland 1964 när Finska Svalorna bildas i Ekenäs 1964 av Birgit och Rurik Rancken.

Det hela börjar 1949 när fattigprästen och parlamentsledamoten Abbé Pierre som har ett hus i Paris utkanter som är natthärbärge och mötesplats för ungdomar. En dag kallas Abbé Pierre till en man som försökt begå självmord efter att just ha avtjänat tjugo års straffarbete i franska Guyana. Abbé Pierre tror inte att det hjälper med att ge mannen något att leva av utan det behövs något att leva för. Han är själv trött och sliten av arbete och ber mannen hjälpa honom med arbetet med natthärbärget. Mannen får därmed sitt liv förändrat då han ser resultatet av den gemensamma hjälpinsatsen. Flera alkoholister, fängelsekunder och luffare kommer till. De lever till en början på Abbé Pierres parlamentsarvode men det försvinner när parlamentsposten går förlorad. Då ger sig abbé Pierre ut på Paris gator för att tigga ihop pengar vilket får männen att protestera. De vill inte att abbé Pierre ska tigga pengar för deras skull utan föreslår istället att de ska samla lump för att sälja. De började med säck och barnvagn men kunde snart köpa sin första lastbil till den självbärande verksamheten. Så blir den första Emmauskommuniteten till [9].

Lumpsamlarkollektiv i Parisförorten Neuilly Plaissance får mycket att göra. Nöden efter kriget är påtaglig på många håll i världen. Det saknas bostäder och även mat för fattiga familjer med många barn. Människor bor i betongrör, saknar värme och kläder. Bara i Sydkorea finns 50-60.000 övergivna barn. Den nya arbetsformen att leva tillsammans med de drabbade eller verka som volontär bland dem innebär en kritik av den sedvanliga formen för välgörenhet som kyrkor och andra bedrivit. Både den starkt decentraliserade formen där varje kollektiv är självstyrande och sättet att arbeta jämsides med de man hjälper ledde till framväxten av en sekulär solidaritetsrörelse för rättvisa. Arbetssättet gav stöd åt att kombinera praktisk hjälp med mångsidig politisering och anpassning till vad drabbade grupper i hela världen önskade sig för solidaritet.

Till en början fick rörelsen genomslag bland nödlidande och engagerade främst i radikala kristna kretsar och spreds av munkar och präster men också andra. Redan 1949 startades verksamhet i Belgien, 1950 Myrornas samhälle i Japan som samlade och sorterade sopor för att överleva, 1952 i Argentina, 1954 i Uruguay, 1955 i Kanada, 1956 i Schweiz och Nederländerna och 1957 i Sydkorea startar den tidens yngsta Emmauskollektiv för lumpsamlare med barn 15-20 år gamla.

1958 når rörelsen Norden. På ett möte i Engelbrektskyrkan i Stockholm talar Abbé Pierre. I detta och andra tal uppmanar Abbé Pierre svenska ungdomar att starta egna Emmaus-kollektiv eller att som volontärer delta i Emmausrörelsen u-hjälpsprojekt runt om i världen [10]. Det sker samtidigt med att de latinamerikanska kollektiven radikaliserar rörelsen. De latinamerikanska grupperna har redan från början drivit verksamheten lika mycket praktiskt som politiskt. Fader José Balista, Jesuitläraren som startade Emmaus i Buenos Aires, skapade opinion tillsammans med sina elever kring hemlösheten i slummen. Gruppen verkade för sociala reformer och politisk handling samtidigt med egna projekt för att ge hemlösa tak över huvudet. I Montevideo på andra sidan floden Rio de la Plata startade jesuiten Anastasio Sierra kallad den röde prästen tillsammans med studenter en opinion mot de dåliga livsvillkoren i den växande slummen. De får sedan höra om Emmaus och startar en grupp i Uruguay 1954 med ett handlingsprogram för att hjälpa barn, bygga hus, experimentskola för jordbruk och organisering av fattiga. Massaktioner mot dåliga livsvillkor i slummen blir det 1958 i Chile. 3.000 ockuperar då ett område i Santiago i protest mot dåliga livsvillkor. De blir hjälpta av studenter och inspireras att starta ett Emmauskollektiv samma år. Emmausrörelsen radikaliseras och börjar starta stöd till tredje världen. 1960 startar Emmaus i Belgien Operation Terre med detta syfte och andra börjar liknande verksamhet.

En global alternativrörelse håller på att växa fram med där tredje världen gör sin röst hörd alltmer. Frivilliga söker sig samman från olika delar av världen för att hitta alternativ till den rådande utvecklingsmodellen och kämpa för global solidaritet på internationella arbetsläger, Emmaus lumpsamlarkollektiv, marscher och demonstrationer.

--------------------------------------------------------------------------------

[1] Sellström, 1999, s65

[2] Soiri och Peltola, 1999, s21.

[3] Diagram, s153, Frivilligt arbete för fred, 2000.

[4] Sellström, 1999, s63.

[5] En diskussion som betecknats som den första offentliga debatten i Sverige om biståndet, Sellström, 1999, s101

[6] Wesseloh, 2000, s83

[7] Wesseloh, 2000. s82f

[8] Säkerhetstjänstkommissionen.

[9] Ekström, s5 1970

[10] Ekström 1970, s6.