Det osynliga sammanhållande kittet i alternativrörelsen består av praktisk solidaritet. Som ingen annan organiserad kraft är det den internationella arbetslägerrörelsen eller som den till en början kom att kallas Internationella civiltjänsten som representerar denna praktiska solidaritet. Den finns i alla nordiska länder men fick särskilt i Sverige tidigt en stor bredd i sin verksamhet. Redan på 1950-talet har internationella arbetsläger organiserade av svenskar blivit ett flerårigt stöd för ett land i Afrika, kommunistland i Östeuropa, fattiga länder i Sydeuropa och samer och antroposofer i Sverige.

 

Internationella civiltjänsten

 

Överallt i Europa kom främst ungdomar tillsammans för att bygga upp länderna efter kriget. Vad som från början varit en liten rörelse, med början i verksamhet i Verdun 1919 med ungdomar från olika länder som tillsammans deltog i praktiska återuppbyggnadsinsatser för att bygga förståelse mellan folken efter första världskriget, blev alltmer omfattande. Den Internationella Civiltjänsten - Service Civil International, SCI, fick avläggare i flera nordiska länder. SCI blev först i världen med att sända volontärer till Syd på sekulär och inte religiös grund. Rörelsens grundare Pierre Cérésole träffade och inspirerades av Gandhi under hans Europabesök i början av 1930-talet [1]. Tre år senare tog Cérésole med sig tre andra för att röja upp efter en naturkatstrof i delstaten Bihar i Indien. De levde där på jämlika villkor tillsammans med de drabbade i tre år. Till Norden kom tankarna snabbt. Danska kvinnliga missionärer hade byggt upp kontakter med Gandhi redan 1917 och fortsatt med utvecklingsprojekt för att stödja uppbygget av ett nationellt skolväsen för landsbygdens behov. Ellen Hørup tog sedan initiativ till den första internationella solidaritetskommittén med Indien i början av 1930-talet. När Cérésole kom till Köpenhamn fanns redan stark mottaglighet för hans vision:

"Jag önskar mig den frid och glädje, som kan bli min endast om den samtidigt tillhör alla människor, och som jag i annat fall medvetet avstår ifrån. Nationell tillfredsställelse och trygghet bara för mitt land, medan nöd och elände råder i andra - det är avskyvärt."

Till Sverige kom idéerna med den tysk-judiske flyktingen Erich Steinitz 1934/35 som hade Birkagården i Stockholm som bas. En annan tysk politisk flykting, radikalpacifisten Ulrich Herz engagerade sig också för idén och startade snart en liten verksamhet med Lennart Bergström och Inga Thorson som förvaltare av rörelsens kontor bestående av en liten ask med medlemskartoteket. Pengar samlades in och snart kunde Cérésole bjudas in till Sverige, medlemmar värvas till Svenska sektionen av Internationella Civiltjänsten och svenska deltagare sändas iväg till internationella arbetsläger runtom i Europa som drabbats av lavinkatastrof i Schweiz eller arbetslöshet i Wales. 1937 hölls ett första civiltjänstläger i Tostarp i Skåne som övningsläger för de som skulle ut i Europa. Men sedan kom kriget och den svenska sektionen tynade bort. Herz internerades av svenska tyskanpassade myndigheter som sjunde person i arbetsläger eller snarare fångläger som statsfarlig radikalpacifist tillsammans med kommunister och oppositionella socialdemokrater i avvaktan på ett osäkert öde om tyskarna hade invaderat Sverige [2].

Till en början var det behoven i Europa efter andra världskriget som samlade skaror med tiotusentals ungdomar på arbetsläger för återuppbyggnad och fred. Kväkaren och tysk-judiske flyktingen Wolfgang Sonntag var en av de pådrivande. Under sin flykt runt Europa kom han i kontakt med den engelska grenen av Internationella civiltjänsten. Där fann han något av den gemenskap och öppna anda och livsglädje som han upplevt i tyska Wandervögelrörelsen som förkvävts av nazismens främlingshat och herrefolksmentalitet [3]. Han fortsatte till Norge och reste runt på folkhögskolor och höll föredrag om nazismen under sin flykt från Hitler. Där lyckades han organisera ett arbetslag som på våren 1940 skulle resa över till Finland för att delta i återuppbyggnadsarbetet efter vinterkriget. När tyska överfallet kom på Norge i april måste han istället fly vidare till Sverige.

 

Folkrörelsen Internationella arbetslag

 

I detta neutrala land försökte han förkunna sitt budskap och mobilisera människor i kamp för fredens sak. Det var inte lätt. Sonntag var påpassad av myndigheterna och bland ungdomsorganisationerna var det svårt att hitta något intresse för hur freden skulle byggas utanför Sveriges gränser efter kriget. Sverige verkade vara "landet utan frivilliga." Men Sonntag hittade till slut Frisksportarna, en folkrörelse som betonade en enkel livsstil och inte hade något emot praktiska insatser. På en studieledarkurs i Norhyttan i Dalarna 1942 ingick en frivillig studiecirkel om fredsfrågan. Sonntag reste dit och hade snart 19 frivilliga som sa sig villiga att genomgå 6 månaders studier för att förbereda sig för frivilliginsatser efter kriget.

Den första entusiasmen svalnade snabbt. De få som ändå startade kursen fick stora problem i avsaknad av erfarenheter av samverkan i kollektiva frivilliga grupper och en finansiering som byggde på att arbeta åt skogsbolagen. 1943 togs nya initiativ, först till en konferens i Viggbyholm om efterkrigsproblemen med hundra deltagare och sedan 13 personer till en nystart av arbetslagsidén med unga och medelålders som bara företrädde sig själva men med stöd av kväkarna [4]. En ny kurs kunde dras igång i närheten av ett danskt flyktingläger i Nissafors med de "tretton fredsfrivilligas" programförklaring som grund. Man hoppades på att svenska ungdomar skulle kunna göra en sådan insats för att lösa efterkrigsproblemen att det kan leda "till en rörelse som griper hela folket." [5] Metoden var att sända ut arbetslag som var förberedda genom kurser där både ökad kunskap om fredsfrågan och kroppsträning samt praktiskt arbete ingick. Det gällde att ge "avkall på sina privilegier och sin mätta trygghet i det 'neutrala' svenska samhället." Tanken var att "De skulle förbereda sig för att dra ut i det krigshärjade Europa när det stora kriget var slut. Där skulle de arbeta tillsammans i små grupper och bygga upp nya hus och nya samhällen, där kriget hade rasat. Dessa små grupper skulle bli en skola för det fredliga sinnelag som skulle göra krig omöjligt." [6] Vid fredslutet 1945 hade 20 kurser redan genomförts som praktiskt hade tagit hand om flyktingar och offer från koncentrationslägren och arbetat i jordbruket och skogen. Den nya organisationen Internationella arbetslag för återuppbyggnad som ville bli en folkrörelse stod beredd att sända ut fredsfrivilliga.

Men det var inte lätt. Det fanns en motsättning mellan dem som ville bygga en folkrörelse med sökande efter kunskap kombinerat med praktiska insatser och dem som tycktes mer vara intresserade för att komma ut på äventyr. Det tog många vedermödor och mycket lång tid innan en modell för att lösa konflikter genom familjeråd för alla lägerdeltagare och andra metoder växte fram så den inre sammanhållningen blev bättre. Problemen späddes på när ockupationsmakterna i Europa inte ville ta emot erbjudande om hjälp från en liten okänd organisation. Det ledde till beslutet att starta "hemarbetslag" som skulle ta itu med hjälpbehov i Sverige. IAL kunde etablera ett centrum i "Kråkslottet" Lillsjönäs i Ulvsunda 1946. I detta område bodde många barnrika familjer och behovet av IAL:s hemhjäpsarbetare var stort. Snart kunde IAL också skicka volontärer till återuppbyggnaden av Finnmark där tyskarna bränt ner alla hus när sovjetiska armén befriade Nord-Norge. Sedan började man skicka folk till återuppbyggnadsarbetet på kontinenten, först till Polen i samverkan med Inomeuropeisk mission och sedan i egen regi till Tyskland [7]. Ambitionen att både vara praktisk hjälp och idébärande folkrörelse för fred fortsatte att skapa både inre problem och yttre. Myndigheterna motsatte sig idén om brett internationellt sammansatta arbetsläger från många länder och eldsjälarna som önskade att deltagarna ägnade tid åt både praktiskt hjälparbete och studier fick allt svårare att få med sig andra deltagare och till slut också styrelsen för IAL. 1950 avslutades det mest ambitiösa projektet i Tyskland och IAL övergick från att försöka vara en folkrörelse till att bli ett kontor för organisering av arbetsläger [8].

 

Dansk frivillig radikalism stöds av staten

 

Radikalpacifisterna i Aldrig Mere krig som var en avdelning av War Resister's International startad 1926 av kväkare tog liknande initiativ i Danmark. Aldrig mere krig såg militarismen som både omoralisk och ett slöseri med statens resurser som kunde gå till andra bättre föremål [9]. Alternativet var den enskildes samvete som kunde lägga grunden för en ny rättfärdig och fredlig världsordning. Varje medlem avgav ett löfte om att motarbete alla former för krig vilket också innebar vapenvägran. Tolstojs individualistiska och religiösa pacifism var huvudinspirationen. Men att bygga en folkrörelse som handlade pacifistiskt var länge en oupptäckt möjlighet till dess att den indiska frihetskampen under Gandhis ledning utmanade den västerländska individualistiska pacifismen. Gandhi inspirerade till att passivt motstånd började bytas ut mot satyagraha - ordagrant översatt sanningsstyrka vilket innebar ett krav om att kämpa utan våld, men dock att kämpa och att ge denna kamp en konstruktiv sida.

I februari 1942 beslutade Aldrig mere Krig på ett styrelsemöte att dra igång en insamling till "et fælles hjælpefond" med hjälp av försäljning av brevmärken. Efter en del byråkratiska problem med godkännande kunde insamlingen till Fredsvenners Fond starta 1943. Pengarna skulle gå till återuppbyggnad särskilt av de hem som inte fick stöd från annat håll. Hoppet fanns också att det skulle kunna organiseras frivilligt: "Hjelpearbejdet udføres saa vidt muligt ved Udsendelse af og underhold for Arbejdshold af Fredsvenner i Lighed med International Civil Service." [10] På sina årsmöten och sommarläger började Aldrig mere Krig att värva frivilliga och ordna kurser i praktiska färdigheter för den kommande frivilliginsatsen. Samtidigt hade de övriga fredsorganisationerna slutit upp bakom idén tillsammans med Vennernes Samfund, vilket ledde till bildandet av Fredsvenners Hjælpearbejde 1944. I maj 1945 hade man 150 utbildade hjälparbetare förberedda för efterkrigsinsatsen, de flesta kvinnor. Det visade sig när socialdepartementet sammankallade Röda korset och andra humanistära organisationer att pacifisterna var bäst förberedda. Det gav prestige, och utbildningen kunde nu skötas av staten. Den omedelbara uppgiften blev att ta hand om tyska flyktingar i Danmark. I juli 1945 kunde man skicka iväg den första gruppen utomlands, som tog hand om 600 f.d. tyska krigsfångar och sjuka ryska soldater i Nordland i Norge. Till skillnad från det svenska initiativet som lade tonvikt också på att vara en idébärande folkrörelse så var den danska insatsen inställd på det praktiska och blev snabbt en del av statliga ansträngningar. Att det överhuvudtaget kunde tas berodde på att den danska radikalpacifistiska organisationen inte förbjöds som sina motsvarigheter i Norge och Tyskland. Aldrig mere Krigs politiska linje sammanföll med både den egna regeringens och tyska intressen. Officiellt framställdes Danmarks läge som att landet stod utanför kriget vilket pacifisterna stödde. I Norge hade regeringen motsatt tyska ockupationen och hellre flytt landet än att samarbete som den danska gjorde.

Fredsvenners Hjælpearbejde blev snabbt väletablerat, fick det nya namnet Mellomfolkelig Samvirke 1949, och fortsatte att hjälpa till med att bygga upp Europa efter kriget genom att sända volontärer och stöd till krigsdrabbade länder [11]. Det radikalpacifistiska ursprunget lämnade man snabbt bakom sig. I Norge startades redan 1939 verksamhet som ledde fram till bildande av Internasjonal Dugnad [12]. I Finland tog kväkarna initiativ till bildandet av organisationen Internationella arbetslag, IAL 1947, på finska Kansanvälinen Vapaeeitonen Työleirijärjistö, KVT [13].

 

Praktisk solidaritet blir politisk

 

Det skulle dröja innan Cérésoles biståndsarbete i början av 1930-talet på jämlika villkor med lokalbefolkningen i länder utanför Europa fick efterföljare. Det skedde först i liten skala på 1950-talet och i stor skala på 1960-talet. De första som sände sekulära volontärer till tredje världen i större omfattning var Service International i Australien som 1953 gav yngre människor ett mycket litet resebidrag för att de sedan på små villkor skulle bidra med sina kunskaper och arbete i Indonesien. Men även inom kyrkans ram reste människor ut sedan länge i främsta syfte att hjälpa till praktiskt. Det kunde dock snart leda till en mer bred utvecklingsdialog mellan syd och nord och ibland även till politiska förändringar..

Marja-Liisa Swantz reste 1952 till Tanzania för att vara lärare i 13 ämnen, med främst swahili men också engelska som undervisningsspråk. Hon hade ägnat flera år för att förbereda sig genom att studera språk och pedagogik för att sedan åka ut för Finska Missionssällskapet med finansiellt stöd av Nationella Lutherska rådet för USA. Hon betonar de tänkare som ser på lärarrollen i Afrika inte som en fråga om undervsining utan kamratskap. Lärargärningen 1952-56 grundade ett livslångt engagemang för att i praktiken och genom deltagande aktionsforskning stödja landsbygdens utveckling och ungas växande, ständigt i konflikt med och karriär inom akademisk forskning. "Vetenskap skapar hierarkiska världsstrukturer" säger hon i boken Dreams of Solidarity om den finska solidaritetsrörelsen samtidigt som hon själv blivit professor.

Barbro Johansson blev missionär i Tanganyika 1946. Hon blev vän med Julius Nyerere i mitten av 1950-talet och anslöt sig till TANU och blev vald till regionala parlament 1959 och 1960 [14]. Johansson spelade en viktig roll för att skapa kontakter mellan Sverige och befrielserörelserna i Södra Afrika och för solidarietsrörelsen i allmänhet. Tanzania lyckades tidigt bli självständigt och blev på så sätt ett stöd för befrielserörelser i hela Södra Afrika där majoritetsstyret skulle dröja länge och först kunde genomföras efter långa befrielsekrig. 1961 var Johansson på besök i hemlandet när Nyerere som nu var tanzanisk president var på besök i Europa och behövde någonstans att ta vägen några dagar. Han passade på att göra en privat resa till Johansson som också passade på och tog kontakt med sin studentkamrat Tage Erlander från Lund. Nyerere hamnade på så sätt hos statsministern och Olof Palme på Harpsund där de diskuterade avkolonialiseringen och utveckling när den svenska biståndspolitken höll på att arbetas fram. 1962 blev Johansson tanzanisk medborgare och senare minister i Tanzanias regering i ett liv där hon fortsatt kombinera undervisning med politik.

En annan missionär som gjorde avgörande insatser i befrielsekampen var Gunnar Helander. Han sändes till Natal/Zululand 1938. Under andra världskriget 1941 försökte han få artiklar publicerade i svensk press som kritiserade apartheid men blev refuserad. Ingen trodde att en nära allierad med Storbritannien som förde krig med Nazisttyskland kunde vara rasistiskt. Till slut lyckades han få en artikel publicerad i en mindre tidning och blev genast varnad av ledaren för Svenska kyrkans mission för att han hotade relationen till sydafrikanska myndigheter och därför skulle hålla tyst [15]. Helander blev nära vän till Chief Luthuli som 1941 valdes av alla missionärer i Natal, vita som svarta till ordförande för Natals missionärskonferens. 1952 valdes Luhtuli till ordförande för ANC, en post han behöll till sin död 1967. Helander fortsatte skriva kritiska artiklar i svensk press och väckte en allt starkare opinion som bidrog till att Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten gjorde en resa till Sydafrika där han träffade Helander tillsammans med en av ledarna för ANC [16]. Resan resulterade i 20 artiklar i DN. De blev till en bok som även utkom på engelska och skapade uppmärksamhet inte minst bland svarta i Sydafrika. Tingsten som var en mycket uttalad antikommunist och motståndare till kyrkan såg i Sydafrika rasfrågan som den helt avgörande. Han framställde både det sydafrikanska kommunistpartiet som länge var ensam om att vara öppen för medlemskap från alla folkgrupper och missionärerna i mycket positiv dager, som liberala krafter eller uttryck för demokratisk humanism. Mellan förtryckta folk och herrefolket stod några tusen missionärer som barriär och medlare i ett land splittrat av fattigdom, sjukdom och hat. Tingsten lyckades skapa en bred förståelse för kampen mot apartheid och ANC. Helander kunde efter Tingstens besök notera att en hedning gett 1000 kronor i kollekt. 1957 vägrades Helander återresa till Sydafrika efter en semester i Sverige. Han blev nu den främste sydafrikaaktivisten i Sverige.

 

IAL överbryggar klyftor

 

Den främsta kraften i förnyelsen av det praktiska engagemanget med länder i Afrika, Asien och Latinamerika var internationella arbetslägerrörelsen. I praktiken genomfördes redan frivilligt arbete för att stödja utveckling i fattiga länder genom olika projekt i Syd- och Östeuropa. Särskilt stora hade internationella kommunistiska ungdomsbrigader varit i öststater. Men även IAL organiserade arbetsläger i Jugoslavien i början av 1950-talet med Wolfgang Sonntag som ständigt pådrivande för att överbrygga klyftorna mellan blocken. I Västeuropa fanns också stora behov. I Italien fick byar statligt stöd till lärartjänster bara om det fanns en skollokal vilket flera inte hade råd med. IAL samlade in pengar och bidrog med volontärer till ett skolbygge i Donisi i Kalabrien i södra Italien. och flera andra projekt i Grekland och på andra håll i Europa. Metoderna för att lösa konflikter på lägren utvecklades med inspiration från kväkarrörelsen. Morgonsamlingar med en stilla stund före frukost var obligatoriskt på IAL-läger och besluts togs i enighet på familjeråd eller husmöten [17]. Arbetsläger blev ett sätt att leva. Många kunde vara ute i över ett år engagerade i olika läger överallt från Jugoslavien, Frankrike och Mexiko. Där hade amerikanska kväkarna startat byutvecklingsprojekt som svenska IAL-are deltog i i början av 1950-talet. Den pådrivande Sonntag reste redan i mitten av 1950-talet till Sudan för att förbereda ett läger där. 1957 blev IAL först i Norden med att sända en hel grupp volontärer till tredje världen som byggde en skola för flickor [18]. Samma år som IAL började engagera sig i utomeuropeiska länder startade också långvariga engagemang till stöd för samer och antroposofisk verksamhet i Sverige. I Påståvare byggdes en spångväg till en väglös sameby som början på 20 års internationella arbetsläger till stöd för samer och i Dormsjö i Dalarna började 13 års insats för den antroposofiska pedagogiska verksamheten där. Även i andra länder började den internationella volontärverksameheten att bredda sig även om det inte skedde lika brett som i Sverige. Mellomfolkelig Samvirke i Danmark fortsatte sin europeiska volontärsverksamhet genom att sända den första danska volontären till tredje världen 1959.

 

Tord Björk

 

Nästa Folkrörelsehistoria kommer att handla om massrörelser som mobiliserar mot atombomben och stora internationella festivaler där antikoloniala aktivister träffar ungdomar från hela världen och nya värderingar börjar få genomslag. Fredsfestivaler som uppfattas som ett så stort hot att förberedelserna kriminaliseras och gränspolisen hindrar tusentals deltagare att komma till festivalen och hundratals sätts i fängelse eller CIA betalar deltagare för att vara med och påverka.

--------------------------------------------------------------------------------

[1] Smillie, (1995), s40.
[2] Radikalpacifisterna mötte stort motstånd. I Finland var förhållandena än värre. Ilkka Taipale påpekar om vad som hände i interneringslägren i Finland kort: "Only a few of the pacifists or conscious objectors are known to have been killed". (Finnish Peace Making, s19). Grundaren av den radikalpacifistiska och antimilitaristiska norska organisationen Folkereisning mot Krig mötte också döden i koncentrationsläger men med tyskar som ansvariga och inte landsmän. (PaxLeksikon, FMK). Talen i Norden kan jämföras med antalet avrättade franska vapenvägrare under Första världskriget som låg på 70 000. Vapenvägrarnas villkor har varit hårda.
[3] Svenson, 2000, s11.
[4] Fogelström, 1983, s230f
[5] Tretton fredsfrivilliga, 1944.
[6] Bjørke, 2000, s9.
[7] Fogelström s238. Bjørke (2000a) s27ff, Sundberg, s31f
[8] Bjørke, (2000b), s64.
[9] Författare s15. Boken beskriver Aldrig mere krigs verksamhet under andra världskriget.
[10] Samma s59.
[11] www.fredsakademiet.dk
[12] www.internasjonaldugnad.no
[13] Finnish Peace Making
[14] Sellström, 1999, s81.
[15] Sellström, 1999, s130ff
[16] Sellström, 1999, s127ff
[17] Eriksson s67f, Claesson, s75ff
[18] Eriksson, s70f.