Det tidiga 1960-talet innebar en politisk förnyelse både till innehåll och form. Nya frågor kom fram eller fick förnyat intresse som solidaritet med folk i Afrika och Asien, jämlikhet mellan kvinnor och män och miljön. Böcker som Georg Borgströms Mat för miljarder som gavs ut 1962 börjar skapa medvetenhet om att "fortsatt ökad tillväxt i rika västländer ökar global ojämlikhet och exploaterar globala naturresurser" enligt Hilkka Pietilä, en livsmedelsexpert som 1963 blev generalsekreterare för finska FN-förbundet [1]. Frågorna fångades upp av etablerade organisationer som facket, kooperationen och FN-föreningar. När det gäller solidaritetsfrågor var det särskilt ungdomsförbund och när det gäller miljön naturvårdsorganisationer men också kooperationen. Men det fanns också en gryende medvetenhet som förband olika frågor på ett nytt sätt som inte längre kunde inordnas i etablerade politiska ideal. Den medvetenheten fick en stark puff framåt internationellt genom Rachel Carsons bok Tyst vår 1962 där hon visade hur förgiftningen av naturen genom näringskedjorna också kom in i människan. Natur och samhälle var inte skilda åt utan måste ses i ett sammanhang, något som ledde till att ett helt nytt begrepp myntades, miljö. Istället för att rädda naturen genom att upprätta reservat gällde det snarare att ändra på utvecklingsmodellen så att varken människa eller övrig natur förgiftades. Borgström tillförde ytterligare ett globalt resursperspektiv som ökade medvetenheten om att det inte gick att skilja på utvecklingen i olika delar av världen utan allt måste sättas i ett större solidariskt sammanhang. Borgström och Carson blev kanske mer lästa i Sverige än någon annan stans [2]. Carson diskuterades brett i Sverige t.o.m. innan hon getts ut på svenska 1963 med konferenser och möten om pesticider och spridning av budskapet på radion till allmänheten. Grunden började läggas för en mer integrerad syn på natur och samhälle, det egna livet, landet och världen.

Nya organisationer och arbetsformer såg dagens ljus. Kampanjen mot atomvapen och de hundras kommitté, långa marscher, bojkotter, gatuockupationer, stormningar och Operation dagsverke fick massanslutning. Även på 1950-talet hade det funnits demonstrationer organiserade av folkrörelser, i Norge många som krävde en social bostadspolitik, i Danmark arbetarprotester med upp till 200.000 deltagare utanför Christiansborg. Men nu blev det betydligt fler demonstrationer kring fler frågor. Demonstrera blir en form som snart domineras av den nya tidens organisationer. Av 29 anmälda demonstrationer i Köpenhamn åren 1960 till 1963 är Kampagnen mod Atomvåpen delaktig i 23, 20 av dem som ensam arrangör [3].

Motsägelsefull

Søren Hein Rasmussen skriver om det motsägelsefulla i den nya rörelsens demokratiserande förmåga: "Atomkampagnen var på ledelseplan langt mer lukket og styret en halvtredsernes [50-talets] fredsinitiativer, og mindst like taktisk. Alligevel lykkedes det dems ledere - først og fremmest på grund av den allestedesnærværende Scharnberg hvis karisma alltid svævede over vandene - at promovere den som en nyskapelse udi åbenhed og ægte demokrati, i skarp modsætning til det traditionelle lukkede organisationsliv." [4] Scharnberg presenterade Atomkampagnen som "Ingen organisation, Intet førerhovedkvarter. Intet partiprogram. Ingen taktik. 'Bare' mennesker, der anerkender medansvaret."[5] En av de frivilliga på rikskansliet i början av 1960-talet, Steen Bille Larsen, beskrev kampanjen på följande sätt:

En del av taktiken var att kommunister ställdes utanför organisationens ledning och den grupp av kända personligheter som uppmanat till atommarsch. Genom att ledningen inte kunde demokratiskt väljas utan var självsupplerande förblev den stängd för kommunister [7]. Likafullt ansåg det mesta av pressen att Atomkampagnen var kommunistisk, krav mot atomvapen sågs som att gå Moskvas ärenden.

Det motsatta skedde i Sverige. Istället för den tidigare formen för självsupplerande styrelse som utestängde kommunister som AMSA representerat så öppnade sig Kampanjen mot atomvapen för alla och hade en demokratiskt vald ledning där kommunister fanns med som alla andra på lika villkor [8].

Samtidigt med att de nya folkrörelserna växer fram som ofta betonar horisontellt samarbete och brett politiskt engagemang åtminstone i ord startas också mer professionellt organiserade verksamheter, ibland med stort lekmannadeltagande men med begränsade mål, det som idag ofta kallas NGOs (icke-statliga organisationer) [9]. Dessa NGOs är ofta styrda av professionella. De kan inspireras av den nya tidens direkta aktioner utförda av unga aktivister men ger sällan möjlighet till något demokratiskt inflytande över huvudtaget eller har mycket snäva syften, snävare också än Atomkampagnen. 1961 startar WWF som en fond för att samla in medel till naturvård i hela världen med statuspersoner som ledande galjonsfigurer där de som stödjer verksamheten saknar demokratisk inflytande [10]. 1961 genomför aktivister den första direktaktionen mot atombombssprängningar. De hoppade med fallskärm in på området för franska atombombsprov i Sahara i södra Algeriet som startat 1960 [11], den typ av direkt aktion som senare NGO organisationen Greenpeace gör känd efter sin start tio år senare.

1962 startar britter Amnesty för att kämpa för mänskliga rättigheter och politiska fångar, en organisation som är demokratiskt uppbyggd och snart får gensvar i Norden [12]. Den här typen av NGOs med avsaknad av brett politiskt engagemang och ibland starkt hierarkisk organisationsform betraktades dock inte som del av den nya folkrörelsen. Johan von Bonsdorff skriver i en finsk solidaritetsrörelsehistoria om 1960-talet med tydlig kritisk udd att "det nyligen bildade Amnesty International inte övervägde möjligheten att engagera sig för ANC aktivister: De förespråkade våld (under ledarskap av Nelson Mandela)!" [13]

Världens äldsta Amnestygrupp

Men med sina begränsningar blev Amnesty en viktig del av alternativörelsen i kraft av sin demokratiska uppbyggnad och att med tiden något vidga sin inriktning. Först att starta arbete i Norge var Jorunn Kringlen som startade sin en-kvinno-grupp i Bergen 1962 [14]. Den äldsta fortfarande aktiva Amnestygruppen i Norden och världen startades 20 maj 1963 i stadsdelen Ljan i Oslo på initiativ av ett äkta par, psykologen Meta Christensen och advokat Arne H. Christensen. Meta hade suttit i koncentrationsläger under kriget som flera andra i gruppen. Medlemmarna var akademiker och högre tjänstemän som byggde upp vida kontaktnät för att organisera juridisk och om möjligt materiellt stöd och påtryckningar. Man tog sig till en början an samvetsfångar från Portugal, Rumänien och Egypten enligt tre-principen, en från öst, en från väst och en från ett alliansfritt land. Med tiden har Ljangruppen tagit sig an närmare hundra fångar. Otto Falkenberg var en annan f.d. koncentrationslägerfånge som var med och startade en Amnestygrupp på Tåten i Oslo, också 1963. Han mindes hur de norska fångarna varit de lyckligt lottade i lägren som hade rätt till matpaket från Röda korset och brev hemifrån varannan vecka medan ryssarna och östeuropéerna fick ingenting och såg ut som "levande lik". Tjugo år efter sin egen vistelse i koncentrationsläger tillsammans med "glömda fångar" fick Falkenberg som Amnestyaktiv ett svarsbrev från en dödsdömd libanesisk fånge som uttryckte sig som så: "Ditt brev förde en stråle av medmänsklighet och värdighet in i min cell." I Danmark och i Sverige startade Amnesty riksorganisationer 1964 och i slutet av året träffades de sex redan existerande lokalgrupperna i Norge och startade en riksorganisation också där. Inom tre år hade 50 lokalgrupper startats i Norge. Kontakten mellan de skandinaviska avdelningarna och huvudkontoret för Amnesty International i London var tät de första åren.

Polisen attackerar socialdemokrater

Även inom etablerade organisationer kom inte bara de nya frågorna till utryck utan ledde också till att gamla folkrörelser kom i konfrontation med polisen. I 1:a maj demonstrationen i Stockholm 1961 med 60000 deltagare tågade den internationella avdelningen bakom banderollen med protesten "Verwoerd begår mord på Afrikas jord" [15]. Polisen ingrep och konfiskerade banderollen. 1962 återkom samma banderoll på nytt i det socialdemokratiska 1.a maj tåget och blev återigen beslagtagen av polisen. Denna gång greps dessutom den blivande utrikesministern Sten Andersson tillsammans med de två kvinnor som bar banderollen. De anklagades för störande av allmänna ordningen och skymfande av statschef. Med mängder av antiapartheidaktivister närvarande blev rättegången en antiklimax. Det blev uppenbart när rätten fick klart för sig att Verwoerd inte var statschef men regeringschef och lagen alltså inte gällde honom. Rätten frikände de anklagade och hänvisade dessutom till att Sverige röstat i FN för att fördöma Sydafrikas rasåtskillnadspolitik. Händelsen stärkte och utnyttjades av Sydafrikarörelsen. Häftet "Visst är det sant att Verwoerd Begår Mord på Afrikas Jord" gavs ut av Sydafrikakommittén och 1 mars 1963 när handelsbojkotten lanserades med en fackelmarsch med ANCs generalsekretare Duma Nokwe i täten fördes en dubbelt så stor banderoll med den tidigare förbjudna texten längst fram i tåget. För rörelsen blev texten snabbt en populär slogan och banderollen fördes och användes runt om i Sverige.

Antiauktoritär anda

Inom etablerade organisationer och nätverk uppstod också starka spänningar kring arbetsformerna. Mest tydligt kom den till uttryck inom det nya engagemanget för u-länderna i konflikterna kring hur biståndet skulle organiseras i Sverige men också inom norska Arbeiderpartiet och danska kommunistpartiet. Det märktes på de nya partier som växte fram där betoningen var stark på att motverka auktoritär byråkrati. Det Socialistiska Folkeparti beskrivs av det vänligt sinnade PaxLeksikon som: "en liberal, løs sammenslutning, med meningers frihet og mangfold, ingen ekslusjonsparagraf och rett til å danne fraksjoner. Det var samtidig trekk og skort på lojalitet overfor organisasjonen og på effektiviet i praktisk politikk."

En ny anda började spira. Den gamla pacifismen hade främst inriktat sig på den individuella moralen och vikten att personligen ta ställning mot krig och önskan om fredsförhandlingar, en inriktning som fortsatte men mer målinriktat som i Amnestys kamp för samvetsfångar. Antiatomvapenrörelsen lämnade gradvis denna ideologi och fokuserade mer på vapen och i Sverige på vad som kan göras med de medel som friställs om militären avrustas vilket gav möjlighet till att ställa nya frågor om politik och samhällets organisering. Världsmedborgarrörelsen hade redan från början i Sverige en mer politisk radikal linje. Kring vänstertidskrifter som Politisk Revy i Danmark startad 1963 [16], Zenit startad 1958 av ungsyndikalister och senare nyvänsterns främsta organ i Sverige [17] och Clarté startad 1921 i Sverige och Danmark och Orientering i Norge startad 1952. Men även kring fredsrörelsens olika organ och i Danmark tidningen Frit Danmark startade av dem som aktivt deltog i motståndskampen mot tyskarna [18]. Med dessa tidskrifters hjälp kunde den nya politiska rörelsen samla kunskap och ges ett uttryck. I den bredare offentligheten var man hjälpt av liberala strömningar i Sverige som vände sig mot konservativa traditioner [19] och i Danmark av en kulturradikalism som hade en stark ställning [20].

Direkt aktion

En vilja att gå till direkt aktion märks också. Mest tydligt i Norge där en utländsk högerpolitikers kortege, en handelsutställning och tennismatch hindras eller stoppas helt. Danska trotskister smugglar vapendelar till den algeriska befrielserörelsen, svenska anarkister och syndikalister smugglar desertörer bort från det imperialistiska kriget i Algeriet eller finansierar bombattentat mot den fascistiska spanska regimen, socialdemokrater och borgerliga smugglar flyktingar från Östeuropa. Mest politisk märks den nya viljan till direkt aktion i protester mot fascism och rasism samt rakettransporter och försvarspropaganda, mindre politisk men lika betydelsefull i form av kristna som började fira Gemensam jul med hemlösa 1962 i Stockholm [21]. Den första husockupationen i Norden genomförs i februari 1963 i Köpenhamns innerstad som polisen avbryter raskt [22]. Samma år startar det första kända kollektivet i Norden som kom att kallas Huset i Odense fyllt av aktivister i Antiatomvapenrörelsen och senare Vietnamrörelsen [23]. I Sverige fick ett sakta uppblommande intresse för stadsmiljön ett mer traditionellt uttryck genom bildandet av föreningen Stadsmiljögruppen 1962 i Stockholm. 1963 börjar en konflikt i Trelleborg kring en golfbana. Det kom att bli en uppgörelse med det korporativa Sverige där topparna i etablerade folkrörelser och föreningar, näringslivet och politiken gjorde upp med varandra så att naturvärden skövlades och skattebetalarnas pengar subventionerade en golfklubb för rika. SkNF hade först begärt 1961 att strandängar skulle fridlysas som naturpark. 1962 kom ett förslag om att anlägga en golfbana i området. Utan att påverka de mest naturvärda kärr och rutmarkerna påstods det. Det gjorde att SkNF backade från sitt tidigare förslag och anpassade sin begäran om fridlysning till golfbanans behov. Golfklubben köpte området 1963 av tre markägare för att därefter sälja den vidare till kommunen till samma kostnad mot att man fick ett lån på 50.000 kronor som senare utökades med ytterligare 100.000 kronor. Roland Rittman, ordföranden för Fältbiologerna i Trelleborg som var fristående ungdomsorganisation till Naturskyddsföreningen ställde frågor om saken till Skånes naturskyddsförening. Kommunen och golfklubben stred sedan gemensamt för att förlägga golfbanan delvis på det känsligaste partiet i området som SkNF velat skydda. Statens naturvårdsnämnd avstyrkte dock kommunens ansökan. Motivet var både de ingrepp i naturen som skulle bli följden och att "området skulle bli tillgängligt för en alltför liten krets människor" om en golfbana skulle förläggas där. Rittman var motståndare till golfbanan i ett område där fältbiologerna kunde skåda häckande skärfläcka och hitta praktnejlikan och flera föreningar som skytteklubben hade nytta av. SkNF gick in för att rädda golfbanan samtidigt som man påstod sig vara enig med naturvårdsnämnden i princip. Man ansåg sig få betryggande garantier i ett avtal med Trelleborgs kommun och golfklubben som skulle säkra att det mest skyddsvärda naturområdet skulle skyddas. SkNF drog därför tillbaka även sin reviderade fridlysningsansökan. Det blir början till en spricka inom naturvårdsrörelsen och början till en maktkritisk miljörörelse. I Finland skapar den nya andan Novemberrörelsen som 1964 går till aktion för att stödja hemlösa och alkoholiserade. Praktisk hjälp organiseras samtidigt med kamp mot en lagstiftning som gjorde det kriminellt att vara hemlös vilket betecknades som lösdriveri. Tillsammans med de Hundras kommitté ses denna rörelse som något nytt i Finland, som en enfrågerörelse eller som det heter i Finland ensaksrörelse, som kallades opolitisk för att den inte var uppknuten till partier [24].

Homosexuellas kamp

Även andra grupper som ställts utanför den allians som byggt upp den nordiska välfärdsmodellen gjorde sin röst hörd. Homosexuella hade som enda grupp förföljd av Nazisterna och märkta med särskilda kännetecken i koncentrationslägren inte fått sina rättigheter erkända i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948. Samma år startade Forbundet av 48 i Danmark som idag sedan 1982 heter Landsforeningen for Bøsser & Lesbiske. 1954 startade förbundet utgivningen av världens äldsta homotidning, Panbladet. Hetsen mot de homosexuella var stor från polisens och pressens sida. En särskild avdelning grundades inom polisen för att hantera de homosexuellas lagbrott som bl.a. genomförde många förhör om onani på offentliga toaletter. I något som kallades pornografiaffären dömdes hundratals homosexuella till straff med i genomsnitt 6 månaders fängelse. 1961 antar folketinget "den grimme lov" som kriminaliserar kunden i ett prostitutionsförhållande till män under 21 år. Efter omfattande opinionsbildning avskaffar folketinget lagen 1965 och 1967 blir lagens bestämmelser om prostitution lika för heterosexuella och homosexuella [25].

Större politiskt genomslag hade den nya rörelsen ännu inte fått. Efter provstoppsavtalet 1963 upphörde USA och Sovjets atmosfäriska spänningar av atombomber vilket varit protesternas främsta drivkraft. Samma år sade Frankrike nej till fortsatta förhandlingar om utvidgning av EG vilket tog motivet bort från det framväxande motståndet i Danmark och Norge. Den nordiska konferensen för kärnvapenfri zon i Norden som arrangerades i Stockholm av KMA, av fredskommittéerna och andra organisationer 1964 fick inget gensvar denna gång. Kampagnen mot Atomvåpen gjorde häften om den nordiska zontanken som användes i danska valrörelsen samma år men både danska och norska regeringen avvisade förslaget [26]. Det krävdes nu betydligt mer ifrågasättande och vidare vyer för att skapa nytt folkrörelseengagemang.

Sverige både före och efter

En påtaglig skillnad fanns mellan Sverige och de övriga länderna. Det kan ses som att Sverige samtidigt ligger både före och efter i utvecklingen. Antiatomvapenrörelsen i Sverige ställer sig inte bara frågan hur rustnings- och försvarspolitiken ska ändras utan frågar sig också vad de militära resurserna kan användas till istället. Denna mer långtgående vision är färgad av en mer personligt uppfordrande pacifistisk fredsrörelse som av många upplevs utopisk eller reduceras av en paternalistisk vänster till ett förstadium till mer politiskt medveten kamp. Kim Salomon skriver i sin bok om FNL-rörelsen [27] att kampanjen mot atomvapen kan ses som en övergång från tidigare pacifism till Vietnamaktivismen i slutet av 1960-talet. Salomon ser det påtagliga intresset för u-landsbistånd som började redan tidigt på 1950-talet i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som utslag av ett moraliskt ställningstagande. Så är säkert fallet men likafullt kan det också samtidigt vara en politiskt medveten strategi för samhällsförändring som går lika långt som Vietnamaktivismen senare gjorde men en annan väg. Kravet om att använda militärens resurser och uppmärksamma tredje världens behov är inte bara en moralisk uppmaning. Sverige får till skillnad från de övriga länderna redan tidigt på 1960-talet massorganisering i hela landet för insamling till Algeriet och bojkott av Sydafrika med pacifisterna som i högsta grad pådrivande, ibland mer pådrivande än den vänster som anser sig mer politiskt medveten.

Norge intellektuellt före

Även Norge kan ses som föregångare. Här finns massdeltagande i radikala direkta aktioner samtidigt med en radikal brett förankrad intellektuell kraft och en organisatorisk bas för alternativrörelsen utanför de olika vänsterpartiernas dominans. Folkereisning mot krig samlade 2 000 medlemmar bakom personliga löften om att vägra värnplikten kombinerat med antimilitarism och bredare syn på fredsfrågan. Grundaren marinkaptenen Olaf Kullman hade etablerat traditionen av beredskap att leva som man lär och ha en systemkritisk ideologi redan i mellankrigstiden. När han krävde på ett antimilitaristiskt möte i Amsterdam 1932 att också officerare gjorde uppror mot krig och förtryck anklagade försvarsminister Quisling honom för landsförräderi. Kullman blev avskedad från det militära och vek sitt liv till kampen mot militarismen. Han for till Italien där han delade ut flygblad mot Mussolinis erövringskrig i Etiopien, greps av polisen och utvisades. Efter grundandet av FMK skrev Kullman 1939 " … det er bare en eneste måte på hvilket rikfolkene verden runt kan oprettholde den urettferdige fordeling av materiell goder, oprettholde 'systemet', nemlig ved å splitte småkårsfolkene. Og det tekniske middel for å opnå denne splittelse er nettop rustninger og krig." [28] Kullman dog senare i tyskarnas koncentrationsläger under kriget.

Kopplingen till den framväxande pionjärfredsforskningen var stark. I Oslo uppstod världens första moderna fredsforskningsinstitut 1959 under Johan Galtungs ledning. Galtung var också en ledande kraft för FMK när rörelsen vidgade sina arbetsområden i början av 1960-talet från 1950-talets mer snäva fokusering på information om alternativa försvarsformer, vapenvägran och nedrustning. Nu tillkom att ta initiativ till protester mot atomvapen, aktivt stöd till befrielserörelser och satsning på en fredskår med volontärer i tredje världen. Den Kullmanska systemkritiska traditionen väcktes åter till liv. 1962 startade FMK tidskiften Pax som snabbt utvecklades till en samlande publicistisk verksamhet i form av förlag. Pax forlag startat 1964 blev snabbt stora utgivare av samhällskritisk litteratur utan motsvarighet i övriga nordiska länder och med en dominerande ställning när det gällde utgivning av pocketböcker i Norge. Den radikala oppositionen brytning med socialdemokratin hade lett till en islossning. Antikommunismens grepp lossnade och ett uppbrott kunde ske från 1950-talets avideologisering [29]. Det var inte minst Pax framgångar var ett tecken på. Men medan den intellektuella verksamheten och de direkta aktionerna var imponerande var det sämre ställt med organiseringen av bredare och mer landsomfattande folkrörelsearbete. Pax Forlag blev också snart mer vänster än alternativ. Traditionen med en hög intellektuell nivå på alternativrörelsen tänkande bibehölls men det var svårare med folkrörelseorganiseringen. I Sverige och Danmark var uppslutningen större bakom de nya rörelserna.

--------------------------------------------------------------------------------

[1] Dreams of Solidarity

[2] Jamison s20-21, han anger att gensvaret på Carsons bok på vissa områden var större än i USA.

[3] Hein Rasmussen, s54

[4] Ibid, s52

[5] Ibid, s52, citat från Dialog nr11 1961 s3. Carl Scharnberg: "Kampagnen mod atomvåpen"

[6] Ibid, s52, citat från Bente Hansen, red.: "Den gang i tresserne", 1978, s36-39.

[7] Ibid, s51-53.

[8] Fogelström, s266, SOU

[9] Björk, 1997

[10] McCormick, s41

[11] Intervju med Roland von Malmborg

[12] Hemsida, www.amnesty.no

[13] Dreams of Solidarity, s56.

[14] Hemsida www.amnesty.no 1.7 2004

[15] Sellström, 1999, s149f.

[16] Hein Rasmussen s55, Liversage,

[17] Gröndahl s40, Östberg s62

[18] Hein Rasmussen s15f

[19] Östberg s29ff

[20] Læssøe s68f

[21] Muntligt, Nappe Holmström, kristen TUG-aktivist.

[22] Politiet "satte dem ud". Ung i 60erne

[23] Ibid

[24] Samtal med J.P. Roos, Solovetsk, juli 2004.

[25] www.?

[26] Hein Rasmussen, s199

[27] Salomon. s89f

[28] PaxLeksikon, FMK.

[29] Hjellum, s30.