Det var i det kalla krigets politiska klimat efter andra världskriget som den nordiska alternativrörelsen växte fram. Till en början som en mycket svag rännil.

Tre bredare rörelser uppstod i västvärlden som svar på Andra världskriget. Viljan att bekämpa krig och bygga fred var stor. En rörelse betonade behovet av Europas enande med rötter främst i socialt engagerad kristdemokratisk tradition som också hade starka band med USA. Den fick stöd i etablerade samhällskretsar och mynnade ut i framväxten av EU. Den andra rörelsen riktade sig mot hotet om krig och atombomben. Den bars fram av kulturpersonligheter och organisatoriskt av kommunistpartier och närstående enhetsfronter där även borgerliga fredsvänner ingick. Kommunismens inflytande i alla delar av världen var starkt i kraft av dess kritiska hållning till kolonialismen och avgörande insatser både i det illegala motståndet i ockuperade stater och Röda arméns framgångar i kampen mot den tyska nazistregimen. Den tredje betonade individuellt ansvar och engagemang för hela världen genom både en rörelse bortom nationalstaten och praktiskt solidaritetsarbete.

Dessutom fanns de mer traditionella pacifistiska fredsorganisationerna som var samlade bakom Internationella fredsbyrån IPB. Den byggdes upp igen efter kriget av de enda fredsorganiusationerna som var intakta i Schweiz, Storbrittanienen och Sverige men hade ingen bredare appell. [1]

 

Brände sitt pass

Det var med ett mer personligt engagemang som nya idéer väcktes till liv. Freden skulle vinnas genom upprättande av världsmedborgarskap och personligt engagemang. Statslösa skulle inte behöva finnas mer, alla skulle bli världsmedborgare. Amerikanen Garry Davis brände sitt amerikanska pass på internationellt territorium på trappan framför FN högkvarteret som då låg i Paris 1948. Han blev en förebild med sitt nya världsmedborgarpass. Nedanför trappan väntade fransk polis på att gripa honom som passlös men han stannade på trappan i en vecka med världspressen som vakande öga [2]. Under tiden fick rörelsen starkt gensvar. Hundratusentals brev strömmade till trappan. På kort tid utfärdades 750.000 världsmedborgarpass. Men rörelsen utestängdes från inflytande både från den starka etablerade kommunistdominerade fredsrörelsen och det etablerade samhället i övrigt. Ledaren Garry Davis nekades att få tala på den stora fredskonferensen i Paris 1949 [3]. Davis fortsatte att leva utan ett nationalstatspass och kunde resa runt i tio år. Ibland blev han gripen men släpptes igen då det inte fanns någonstans att göra av honom.

Samma år som Davis brände sitt pass förälskade Inge Oskarsson och Margareta Schreiber sig i varandra. De hade träffats på Fredshögskolans föreläsningar i Stockholm. Hon var stark anhängare av Gandhi och kände till vedaskrifterna och upanishaderna. Han hade en vision om metoden för att uppnå världsfred genom att få en hel årskull unga män att vägra värnplikt. Dessutom ville han avskaffa staten. Snart hade de tillsammans beslutat att lifta till Indien för att träffa Gandhi. De ville föra ut hans idéer till västerlandet. Strax därefter mördades Gandhi men deras gemensamma intresse för honom och Indien fanns kvar. [4]

 

Atombombshot och världssvält

En liten sammanslutning kallad Fredsorganisationen hade också bildats av Oskarsson med ett tjugotal intresserade. Den användes som bas för att sprida den nya världsmedborgarrörelsen i Sverige. Sommaren 1949 skulle Oskarsson och Schreiber göra slag i saken och lifta till Indien och på vägen färdas genom Sverige för att på heltid göra en turné för att starta rörelsen. "Vi var båda nervösa inför starten, visste inte riktigt hur vi skulle börja." skriver Oskarsson i sin självbiografi. [5] Liftarfärden gick först till Jönköping. Klockan 8 på kvällen hade 70 personer samlats för att höra ett tal där Oskarsson tog upp atomvapnens förintelsehot mot mänskligheten och slutade med att ta upp befolkningstillväxten och världssvälten.

Efteråt anslöt sig tre nya medlemmar. De två fredsaktivisterna blev sedan hembjudna till ett par som inte ville bli medlemmar men ville bjuda på mat och en säng. Värdarna var noga med att de skulle komma in osedda i huset. Väl inne kunde de inbjudna inte låta bli att fråga varför besöket måste ske i hemlighet. "Jo, det är så att vi är kommunister och det skulle inte vara bra om det blev bekant att ni tagit in hos oss" svarade mannen. [6] Oskarsson och Schreiber blev förvånade och intygade att världsmedborgarrörelsen var partipolitiskt neutral och att det inte var något problem. Men kvinnan svarade "Ni vet inte hur det är att vara kommunist i Jönköping. Vi vill inte att denna förföljelse också skall drabba den nya rörelsen." Oskarsson blev glad över att man redan kallade vad deras ansträngningar fört till för en rörelse och imponerades av mannens engagemang för att ta hand om alkoholister. Tillsammans fann den gamle kommunistiske arbetaren och den unge fredsagitatorn varandra i drömmar om en arbetarrörelse som var antimilitaristisk och till för arbetarna och inte funktionärerna. Nazismen skulle bekämpas med internationalism i.st.f. nationalism.

 

Polisens reklamförbud

I militärstaden Karlskrona på Kristi Himmelsfärdsdagen fick turnén sin höjdpunkt. Polisen hade inte gett tillstånd för torgmöte förrän på kvällen klockan 8. Dessutom hade de fört de två fredsaktivisterna till polisstationen för utfrågning samt förbjudit affischering och även bärande av sandwichplakat med reklam för mötet. Polisen ansåg att plakatbärning skulle störa trafiken och "rekommenderade istället annonsering i tidningarna, ett mycket typiskt erbjudande i sammanhanget – eftersom det inte kom ut några tidningar under helgen! Varje reklam för mötet vägrades alltså och poliskommissarien framhöll ironiskt att ’Ni får väl stå där och prata så får ni se om ni samlar något folk’." [7] Under natten bevakades deras tält av polisen och på morgonen fördes de till nya samtal på stationen.

Förbudet mot att sprida information om torgmötet gjorde det desto lättare att föra ut ryktet bland soldaterna. När kvällen äntligen kom hade närmare ett tusental samlats varav de flesta var rekryter [8]. Oskarsson ställde sig upp på en parksoffa framställd av tjänstvilliga poliser för att göra sig bättre hörd och talade mot rustningsindustrin och för visionen att en hel årskull sade nej till värnplikten. Efter en timme tog tillståndet slut och polisen gick genast mindre tjänstvilligt in och skulle skingra mötet.

Men många ville diskutera mera. De beslutade att tåga ut ur staden och lämna det område där polisen hade tillstånd att agera för att gå över kommungränsen dit Karlskronapolisen inte kunde nå dem. Ett hundratal började gå därifrån med hurrarop för Oskarsson och Schreiber som de hade med sig. Det gjorde polisen rådvill. Efter en längre sträcka innan de som deltog i promenaden nått utanför kommungränsen kom polisen på idén att ta med sig Oskarsson och Schreiber till polisstationen. Motivet sades vara att deras närvaro utgjorde ett trafikhinder. För tidningen förklarade polismästaren "att enda chansen att få slut på folksamlingen var att ta hand om ungdomarna". [9] Det ledde snart till att det trafikhinder som aldrig på allvar funnits utan var polisens påhitt för att tysta yttrandefriheten snart blev ett verkligt trafikhinder och mer än så.

"Stena polishuset!"

Oskarsson vägrade lyda polisens order om han inte fick klart för sig varför han skulle tas om hand av polisen. Något bryskt tvingade polisen inom honom i radiobilen. Någon av de som följt med honom uppfattade det som att polisen slog honom med batong. De nu uppretade runt hundra soldaterna marscherade tillbaks till polisstationen för att frita de två fredsaktivisterna som de ansåg var felaktigt haffade. Med sig fick de ytterligare knappt tusen flottister och andra som just kom ut från biograferna. [10]

Vid polisstationen hettade det till. "Stena polishuset!" hördes från folkmassan och ropen skallade "Släpper ni dom inte stormar vi polisstationen. Är det inte ett fritt samhälle vi lever i?". [11] Inne på polisstationen förberedde sig manskapet med sablar och pistoler –"den förste som kommer in skjuter vi tarmarna av". [12] Polisen vägrade att låta de två fredsaktivisterna tala och lugna ner folkmassan. Istället gick polismästaren själv ut på trappan och läste upprorslagen. Han fick skrika för att göra sin röst hörd. [13] Därefter ryckte k-pistbeväpnade militärpoliser ut med bajonett och hjälm på för att hjälpa polisen och efter en del oro lugnade situationen ner sig. [14] På polisstationen antecknade polisen olika vittnesuppgifter [15] och körde sedan de två fredsaktivisterna till deras tält vid midnatt.

 

Farliga hurrarop

Efteråt tog pressen överlag fredsaktivisternas sida. Visserligen hånades Oskarsson som "kravallertalaren", "hr. uppviglare" samt "blåögd militärhatare" och fredsparet som "de två purunga och fanatiska fredsprofeterna" i några artiklar. Inte minst förlöjligades fredaktivisternas färdsätt och resmål: "Karlskronauppviglarna skall ’lifta’ till Indien" ropade sensationspressens rubriker. Särskilt lokalpressen överansträngde sig för att framställa händelsen som att myndigheterna hade situationen under kontroll hela tiden tack vare den klokhet och effektivitet med vilken polismästaren hade agerat.

Problemet var att det uppenbarligen hade varit en hotfull situation där det användes både mycket polis och militär för att återta kontrollen samt att varken fredsaktivisterna eller folksamlingen gjort något olagligt, inte något som polisen i efterhand ville hävda i alla fall. För en del tidningar var det uteslutet att det var polisens agerande som utlöste upptrappningen av konflikten. Därför förlade en tidning vad man kallade "kravallerna" till före det ogrundade anhållandet av fredsaktivisterna. [16] Andra tidningar som inte vågade sig på den fräcka manövern att kalla hurrarop för kravaller nedtonade istället den betydligt värre situationen framför polisstationen som orsakats av det ogrundade gripandet och kallade den kravallungar, andra kallade det hela upplopp. Ingen tidning utom Arbetaren belyste polisens provokationer i förväg genom att upprepade gånger ta fredsaktivisterna till långa samtal på polistationen och förbjuda reklam för mötet.

 

"väl provocerade kravaller"

Men likafullt framkom inte minst i rikspressen att polisen agerat ogrundat och var den aktör som med detta drivit fram oroligheterna. TT kritiserade en tidning som skrivit "Uppviglare anhölls av polisen" och konstaterade att polismästaren efteråt hävdade att föredragshållaren inte sagt något "som polisen kan slå ned på." [17] Blekinge Läns tidning konstaterade också om fredsaktivisterna att "vad som sedan utspelades, var heller knappast deras fel". [18] Polisen hade knappast något att invända mot andra heller. Bland demonstranterna utanför polishuset fanns enligt polisens respektfulla ordalag "några stycken vilkas ärende var att tala om för oss att pojken och flickan inget ont gjort." De hade polisen talat med på polisstationen. De andra avfärdades som "skränfockar och nyfikna." De som fanns kvar att anklaga var alltså skränfockar som inte heller anklagades för något olagligt och knappast hade dykt upp utan polisens ogrundade ingripande. Expressen beskriver händelsen som att "Stora styrkor militär och polis utkommenderades till ett fredsmöte vilket ledde till kravallartade uppträden." och i en dagsvers förlöjligades polisen i ord och bild. [19]

Det var ingen tvekan, den kravallartade situation som uppstått berodde på polisen och militärens klumpiga agerande som framprovocerade bråket. Återigen hade vi fått poliskravaller i Sverige efter polisens attacker på rösträttsdemonstrationen på Norra Bantorget 1902, Hungerkravallerna 1917 och Ådalen 1931.

Men tiden var en annan. Pressens avståndstagande bidrog till att det skulle dröja innan liknande situationer uppstod igen. Ungdomskravaller förekom lite varstans, ibland med flera tusen deltagare. Men ingenstans låg uttalade politiska syften bakom och ingenstans hotade stora folkmassor att storma en polisstation. Dock skulle kampen om yttrandefriheten i värnpliktsfrågan fortsätta med återkommande provokationer från ordningsmaktens sida fram till det dramatiska avgörandet i Lund i slutet av 1960-talet.

I Karlskrona fick händelsen en särskild avslutning. Året därpå kom Oskarsson och Schreiber tillbaka, denna gång välkomnade av polisen som villigt betalade pengar till en annons för fredsmötet. Flera vittnen hade uppgett att polisen hade slagit Oskarsson med batong föregående år men vid förhöret hos polischefen hade Oskarsson uppgett att han i alla fall inte känt av något slag. Denna hållning imponerade och som tack slapp fredsaktivisterna året därpå att göra reklam för sig med sandwichplakat på stan utan fick hjälp av en rejäl annons i lokalpressen. [21]

 

Stödet växer

Efter Karlskronahändelserna strömmade medlemmar till Världsmedborgarrörelsen. Sammanlagt ordnades torgmöten från Malmö till malmfälten. [22] Hjälp fanns att få lite varstans. I Lund övernattade fredaktivisterna på esperantisternas lokal. När de kom till Kiruna i juli snöade det. Här blev det som på så många andra platser syndikalisterna som hjälpte till. Deras tidning Norrlandsfolket ställde sin redaktion till förfogande som nattlogi, satte in gratisannons och hyrde dessutom Folkets hus så att mötet kunde hållas inomhus. För en spirande alternativörelse fanns redan människor och resurser som man kunde få hjälp av. Liftarresan till Indien påbörjades i oktober och slutade med pengabrist i Nordafrika. Sommaren 1950 fick Oskarsson ensam ge sig iväg på propagandaturné. Det blev till ett hundratal platser och han värvade 300 medlemmar. [23]

Ideologiskt gick Världsmedborgarrörelsen i Sverige med sina unilaterala krav om att alla länder skulle avrusta och krav på staternas avskaffande emot nästan alla rörelser som fanns. Oskarsson tillhörde antimilitaristerna inom SAC som också hade stöd av generalsekreteraren John Andersson och många andra. Tillsammans med Tore Johansson utgjorde Oskarsson de enda unga som kom på Stockholms Lokala Samorganisations möten i SAC, ett LS med ungefär 2000 medlemmar. De var också de enda unga aktiva inom anarkistiska rörelsen och den organisatoriska kraften i ungsyndikalisterna. [24] Inom socialdemokratin och LO började man inte se SAC som ett hot längre utan en organisation som skulle självdö med över hälften av medlemmarna över 50 år. Det fanns ett behov av föryngring men skulle den komma genom radikalisering eller anpassning till det rådande samhället?

 

Antimilitaristerna förlorar

Hösten 1949 reagerade antimilitaristerna på nya toner inom den syndikalistiska rörelsens organ Arbetaren. En nyorientering bort från revolutionär ideologi och antimilitarismen hade börjat växa fram. SAC skulle inte företa sig "något som kunde spela över makten till en totalitär stat". [25] Oskarsson, Nisse Lätt, Rudolf Holmö, John Andersson, Verner Stålberg, Helmut Kirschey och andra radikaler kom snart i minoritet efter bittra strider och antagandet av ett nytt principprogram 1952 [26]. Förändringen mot ett nytt samhälle på frihetlig socialistisk grund skulle nu ske med små steg och alla arbetare skulle ha "möjlighet till medansvar i produktionsmedlens förvaltning". [27] Industriell demokrati, självförvaltning och medbestämmande blev nya ideologiska riktmärken för en syndikalistisk rörelse där antimilitaristisk opposition mot den egna eller andra demokratiska staters försvar blev en omöjlighet.

För den segrande sidan i konflikten var det klart att det enbart handlade om "en anpassning till förhandevarande sociala verkligheten" bort från "revolutionära postulat" till förmån för ett "evolutionärt betraktelsesätt". [28] Här fanns knappast plats för blåögda fredsmissionärer. Striden blev hård. De med mest avvikande åsikt blev utestängda från att skriva i Arbetaren. Sedan rensades de ut ur SAC. De hade bedrivit kritik mot att medlemmar i organisationens AU också var medlemmar i Svenska Arbetsgivarföreningen i egenskap av firmatecknare i ett kooperativt byggnadsföretag. [29]

Anklagelserna var grova mellan de två lägren som kallades nyorienterarna och dogmatiker. Den av båda lägren ansedd som chefsideolog på Arbetaren och för nyorienteringen var Helmut Rüdiger, en politisk flykting från Tyskland. [30] Han påstods av flera bland dogmatikerna vara CIA-agent. Det grundades bl.a. på att han inte ville tala om var han varit under ett år på sin flykt till Sverige 1939 och att han skuggats till Kubas ambassad vid en vistelse i Paris av dogmatikernas kontakter i Frankrike. Under diktatorn Batista var Kuba en av de kända kontaktvägarna för CIA. Att Rüdiger var förtegen om var han varit före han kom till Sverige intygas av en av hans främste vapendragare Britta Gröndahl. Men det är innan CIA bygger upp sin omfattande infiltrationsverksamhet av vänstern under kalla kriget. Uppgiften om besöket på Kubas ambassad är tidsmässigt mer relevant men obekräftad. [31]

Högervridningen inom SAC torde ha kommit oavsett påverkan från utomstående. Redan före svängningen hade en biträdande ledarskribent E.A., vilket troligen var Evert Arvidsson, som enda journalist kommenterat kravallerna i Karlskrona med kritik av kommunismen. Man kan klandra polisen menar han för hur "ynglingen" inte fått ägna sig vällovligt åt att "sjunga ut sitt hat mot militarismen." Avslutar gör E.A. om "ynglingen" med ett men: "man vet samtidigt att han i länderna bortom järnridån överhuvudtaget inte vågat knysta om antimilitarism, långt mindre fått tala på ett torg." [32] SAC med erfarenheterna från Spanien och Sovjetunionen där kommunisterna förföljt syndikalister tycks ha varit lätt att mobilisera i kalla kriget på ena sidan för demokrati mot diktatur även utan utlänningars hjälp. Märkligt nog också mot de intellektuellas och Världsmedborgarrörelsens tredje ståndpunkt bortom kapitalism och planhushållning.

Arvidsson blev chefredaktör och pådrivande för nyorienteringen 1950. Han efterträdde Albert Jensen som varit chefredaktör för Arbetaren sedan 1928. Nyorienterna hänvisade ofta till Jensen som sitt ideologiska föredöme. [33] Efter sin pensioneringen blev Jensen rätt bitter på Arbetaren och kände "sig utkastad från en tidning som stått under ens ledning mer än tjugo år." [34] Bland refuseringarna var beteckande nog den som stod mest strid om en artikel med rubriken "Polisplågan" om ungdomsbråk i Kungsträdgården. Enligt redaktionen kritiserade han polisen för hårt i artikeln och därför vägrade man ta in den. Jensen hamnade som andra hos anarkisterna istället där han fick skriva i Brand.

Ännu trettio år senare när de yttre samhällsorsakerna till högervridningen upphört citerar Arbetarens jubileumskrift grötmyndigt på det för svenska organisationer typiskt auktoritära sättet att "nydaningen" kom till inför "en utvecklingsprocess som ställde SAC inför tvånget att antingen utplånas eller anpassa sig efter den omgivande verkligheten". [35] Nydaningen förklaras i praktiken redan ha antagits i en principförklaring 1922 vilket alla chefredaktörerna för Arbetaren på rad insett tidigt. [36] Man kunde tro att man lyssnar till en socialdemokratisk utläggning om varför en omsvängning av regeringens utrikespolitik egentligen inte är någon omsvängning alls utan bara en fortsättning på den politik som alltid förts, vilket alla inser förutom någon förvillad socialdemokratisk f.d. partisekreterare. I SAC:s fall är det generalsekretaren som förgäves fäktar på de revolutionära barrikaderna medan tidningsredaktionens samtliga anställda bättre förstår att anpassa sig till den nya tidens anda.

Lite skäms nyorienterarna ändå. Segerherrarnas historieskrivning betonar hur SAC skulle ha lamslagits som facklig organisation om de dogmatiska vunnit gehör men undanhåller helt att för många handlade striden inte minst om antimilitarismen. [37]

Det är också den frågan som är avgörande för alternativrörelsens framväxt bortom kalla krigets strupgrepp på politiken. I detta brott med kalla kriget ligger nyckeln både till vidgade perspektiv för nya folkrörelser och grunden för den politiska radikalisering som senare tar form och till slut också påverkar SAC.

Den internationella organiseringen skrumpnade också snabbt in. Med buller och bång utträdde SAC 1956 ur anarkosyndikalistiska internationalen IAA där de haft ett dominerande inflytande med Andersson som generalsekretare. Enligt nyorienterna skedde det efter att IAA krävt att SAC skulle ändra på sin nyantagna reformistiska principförklaring. Enligt dogmatikerna skedde det efter att SAC ställt ultitmatum och hotat med att dra in sina bidrag till organisationen om inte Rüdigers förslag till plattform antogs. [38]

Den revolutionäre John Andersson fick avgå som sekreterare i SAC och generalsekretare i IAA. [39] I Arbetaren kom inga avvikande röster till tals. Bland ungsyndikalisterna var dogmatikerna i ledningen och därför illa sedda på Arbetaren. En nystartad syndikalisttidning som försökte föra vidare den radikala traditionen tynade bort utan förankring i en bredare organisation. Världsmedborgarrörelsen hade förlorat det hem som behövdes när man åkte på turnéer runt landet och behövde stöd av pressen. [40]

Det fanns främst kvar en mycket liten krets av äldre anarkister att stödja sig på med lägenhet på Vetegatan där Anarkistiska propagandaförbundet och Världsmedborgarrörelsen hade sitt kontor. [41] Kommunisterna var lika främmande för en ideologi som krävde unilateral antimilitarism av alla. Kalla kriget delade in världen i demokratiska stater och frihet mot totalitära stater eller för socialistiska stater, fred och rättvisa mot kapitalismen. En ideologi som gick bortom denna indelning i svart och vitt hade svåra villkor, inte minst om den skulle uttryckas i handling och inte bara skriverier.

 

Plantskola

Snart krympte Världsmedborgarrörelsen ihop till nästan ingenting, till vad som närmast kan beskrivas som en enmansrörelse med några ungdomar kring aktivisten och anarkisten Inge Oscarsson [42] . Men likafullt så kan man se den lilla Världsmedborgarrörelsen som kärnan i en freds- och solidaritetsrörelse i Sverige, som en början på den tidens globala rättviserörelse och en av rötterna till den nordiska alternativrörelsen. I andra länder handlade det mest om att registrera världsmedborgare och utfärda pass till den av svenskarna kritiserade orimliga summan av 200 dollar, i Sverige arbetade man mer som folkrörelser gör under sin pionjärtid.

Idén fick uppslutning från flera. Tidigt annonserade den berömde poeten Gunnar Ekelöf att han anslutit sig. När Garry Davis besökte Sverige inspirerade han personer som trubaduren Cornelis Vreeswijk [43] . Medborgare som skrider på ströget fram sjöng Cornelis som skaffat sig ett världsmedborgarpass och propagerade mot atombomben och för fred med sina visor när han inte ställde sig på den utslagnes sida mot översittare.

Världsmedborgarrörelsen ställde inte bara kampen mot atombomben i fokus utan också kampen för global rättvisa på 1950-talet, dessutom med nya aktivistiska metoder. Världsmedborgarrörelsen lyckades så småningom. Den blev en plantskola inte bara för den pacifistiska fredsrörelsen, för miljörörelsen och solidaritetsrörelsen utan försåg också den nya antiimperialistiska FNL-rörelsen med sina mest radikala gatuaktivister på 1960-talet [44].

Ett tomt hål

Men i början av 1950-talet såg det omöjligt ut. Den stödjande miljö som nya folkrörelser behöver tycktes dras undan fötterna på den spirande alternativrörelsen. En dag när Oskarsson skulle till kontoret för den ungsyndikalistiska rörelsen fanns det inte kvar. [45] Istället låg där en grop. Någon varning hade ungsyndikalisterna inte fått om att nu kommer grävskoporna. Hela arkivet, lagret och kontorsutrustningen för organisationen var borta. Projektet att dra igång ungdomsförbundets tidning Storm igen som påbörjats med ett nummer fick läggas i graven. Det nya effektiva SAC flyttade från Klara Folkets hus 1954 till det nya huset på Sveavägen 98 långt bort från de stökiga kvarteren i centrum. [46] Den plats där rallarna och andra arbetare från hela Sverige haft sitt hem, där debatterna mot kommunistiska och borgerliga dogmer för hur arbetarförfattare ska skriva gått heta och Sveriges mest erkände folkrörelseforskare, E H Thörnberg, haft sin stadiga hemmapublik och tillhåll hade upphört att existera. Värmestugan för bohemen Arendorff och de många andra behövande fattiga arbetarna och skribenterna fanns inte längre när citysaneringen tog fart. Genom försäljningen tjänades pengar till det nya funktionsdugliga SAC under nyorienternas ledning där Arbetarens redaktion blev en trampolin för karriärer till parlamentarismens organ eller rikets högsta post inom massmedia. [47]

Någon plats för en spirande alternativrörelse som bröt med kalla krigets handlingsförlamning fanns inte längre. Världsmedborgarrörelsen med sitt aktivistiska och samhällsförändrande synsätt var unik i Norden och vad det verkade också internationellt. Den var för svag för att utan stöd från likasinnade rörelser växa. Det tycktes som allt försvunnit i grävskopans hål vid Klara kyrka.

 

Tord Björk

 

I nästa avsnitt berättas hur grunden i Norden och internationellt läggs under 1950-talet för alternativrörelsens genombrott med nya former för kamp för fred och solidaritet 1960.

 

Litteratur:

Andersson, John, Rebell i klassamhälle och välfärdsstat, Federativs, 1961.

En fri tidning, Arbetaren – syndikalistisk pressröst 60 år, Federativs, 1981.

FNL-rörelsen i Sverige, Hammarström, Tommy, red., 1975.

Fogelström, P A, Kampen för fred, Svenska freds- och skiljedomsföreningen, 1983.

Gröndahl, Britta, Äventyrens år, Federativs, 1992.

Lund, Arwid, Albert Jensen och revolutionen, Federativs, 2001.

Lätt, Nisse, En svensk anarkist berättar, Nisse Lätts minnesfond, 1993.

Oskarsson, Inge, Anarkisten, Spartacus, 1990.

Oskarsson, Inge, Världen mitt fosterland, Spartacus, 1991.

Sjöö, Ingemar, Fackliga fribrytare, 2004.

Bidra till folkrörelsehistorien!

Alla uppmanas att bidra med egna berättelser, bilder, dokument och tips till denna historia om nordiska alternativrörelsen. Vi hoppas att med detta få till stånd ett alternativrörelsens fotoalbum och webbarkiv tillgängligt för alla. Artikelserien har tillkommit på initiativ av Folkrörelsestudiegruppen. Material som insamlas kommer att publiceras på Folkrörelsestudiegruppens hemsida http://www.folkrorelser.nu och urval i Miljömagasinet. Kontakter är också tagna för publicering i övriga nordiska länder. Delta gärna i arbetet genom att samla material eller att göra det tillgängligt. Kontakta Miljömagasinet eller Folkrörelsestudiegruppen via: info@folkrorelser.nu.

--------------------------------------------------------------------------------

[1] Fogelström, s

[2] Oskarsson, 1990, s141.

[3] Fogelström, 1983, s 242.

[4] I Oskarsson 1991 anges att Margareta var närmast lärjunge till Gandhi, vid intervju 17.8 2004 anger Oskarsson också att han själv ofta använde Gandhi i sina tal på turnén 1949 och att han fortsatt varit intresserad av Gandhi. 2004 hade han varit flera månader i Indien och då frågat och därefter skrivit om Gandhi. Han hänvisade under intervjun först spontant på egen hand till Gandhicitat och sedan på förfrågan till flera av Gandhis citat och böcker, en person som han betraktade som mycket central. En sida av Gandhi som Oskarsson väl kände till var Gandhis avståndstagande till de som var för fega för att använda det våld som kunde vara nödvändigt för att avväpna en mördare. Oskarsson 1990 tar också upp det Gandhianska inflytandet hos de två fredsresenärerna s131f.

[5] Oskarsson 1990 s145

[6] Samma s147

[7] Arbetaren 3/6 1949. Den följande berättelsen grundar sig på Oskarsson 1990 s150ff samt pressen, se fotnoter nedan.

[8] AT anger flera tusen, xx bortåt tusen personer, Oskarsson 1990 omkring 1000 personer.

[9] BLT 27/5.

[10] Aftonbladet 27/5 1949 anger 500 deltagare under rubriken "Fredsmöte i Karlskrona slutade i vilt upplopp". Expressen anger att tusentalet människor församlats under rubriken "Upprorslagen lästes för värnpliktiga: Hot att storma polishuset", BLT anger 500, SSD och TT 300. Oskarsson 1990 anger 800.

[11] Aftonbladet och AT 27/5 1949.

[12] Oskarsson 1990 s152.

[13] AT 27/5 1949, de flesta tidningar är mindre intresserade av en exaktare beskrivning hur polismästaren bemöts när han läser lagen utan betonar istället värdigheten. SSD berättar hur polismästarens och en överkonstapels "behärskade och trygga uppträdande verkade sordinerande på den uppjagade stämningen."

Upprorslagen Första paragrafen gällande 1949:

"Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd och skingrar sig ej på myndighets befallning, straffes för upplopp, anstiftare och anförare med straffarbete i högst fyra år och annan deltagare i folksamlingens förehavanden högts med straffarbete i två år. Skingrar sig folksamlingen på myndighets befallning, straffes anstiftare och anförare med straffarbete i två år."

[14] Oskarsson 1990 och intervju med Oskarsson 17.8 2004.

[15] SSD rapporterar inifrån polisstationen att där rådde "idel frid och fröjd".

[16]

[17] TT 27/5 1949

[18] Detta och följande citat BLT 28/5 1949.

[19] Expressen 28 maj 1949.

[20] Signaturen Åström, Expressen 28/5 1949.

[21] Intervju med Inge Oskarsson 20/8 2004.

[22] Oskarsson, 1990, s

[23] Oskarsson, 1991, s22.

[24] Intervju med Inge Oskarsson, 20/8 2004.

[25] Oskarsson, 1991, s23

[26] Samma s23ff, Gröndahl, s40ff.

[27] citerat av Gröndahl, s41.

[28] En fri tidning, 1981, s44.

[29] Oskarsson, 1991, s24.

[30] En fri tidning, 1981, s27.

[31] Oskarsson uppger i intervju 20/8 2004 att generalsekreteraren John Andersson samlade på en utförlig dokumentation om Rüdigers CIA kontakter som hade översatts till svenska. Han gjorde dock inget av materialet av okända skäl. Kontakter togs mellan Oskarsson och Andersson på 1960-talet men innan de möttes hade Andersson dött. Även Anderssons sekreterare Verner Stålberg uppges av Oskarsson (1991, s25) och enligt Ingemar Sjöö i ett efterord till Nisse Lätts självbiografi (s252) ha haft allvarliga misstankar mot Rüdiger. Spanienkämpen och politiske flyktingen Helmut Kirshey anges av Sjöö (i efterordet, Lätt, 1993, s252) ha hävdat att Rüdiger samarbetade med brittisk och amerikansk underrättelsetjänst under kriget och fortsatt hade kontakt med amerikanarna efteråt. Men det går inte längre att bekräfta vad som är sant. Att påståendena ändå tas med här beror på flera orsaker. Oskarsson har visat sig vara trovärdig i sina uppgifter kring händelser som Karlskronakravallerna och annat jag hunnit undersöka grundligare. Han har en central ställning inom den ungsyndikalistiska rörelsen och för alternativrörelsen som förtjänar respekt. Syndikalister och anarkister har också en tendens till att tro att andra inom vänstern har kopplingar till motståndarintressen men inte de själva. Men framförallt är nedtystandet och behandlingen av oppositionen inom SAC under 1950-talet klandervärd och inger ingen respekt. Behandlingen av mångårige generalsekretaren John Andersson som Gröndahl (1992)vittnar om i samband med hans begravning gör att inte oppositionens röster för alltid bör tystas även om innehållet i anklagelserna kan sättas ifråga. Att Nisse Lätts och andras personkritik gick för långt med omdömen om personliga egenskaper gentemot Rüdiger betonas av fler. Helmut Kirshey menar att det är den ideologiska kritiken som måste vara avgörande. Betecknande är att varken nyorienterna eller dogmatikerna lyckades utveckla en ideologi för sina ståndpunkter. Sjöö (2004) tar upp striden ur ett fackligt perspektiv i kapitlet Rüdiger och MBL.

[32] Arbetaren 29-30/5 1949.

[33] Oskarssons (1991, s23) kommentar om Jensen har en udd mot de professionella nyorienterna som enligt hans synsätt övergett syndikalismen: "Rüdigersmittan tillhörde tydligen jobbet, så fort Jensen blev pensionerad gick han över till syndikalismen igen."

[34] Lund, 2001, s182f.

[35] En fri tidning, s47.

[36] En både väldokumenterad och teoretiskt klarsynt genomgång av den ideologiska förändringen inom SAC görs av Lund 2001. Den stöder till viss del jubileumsskriftens påståenden men visar också att det fanns starka motsägelser i både ideologin och praktiken. Inte minst gjorde spanska inbördeskriget att den revolutionära syndikalismen fick ett uppsving. Det Lund påvisar är att det är anarkistiskt tankegods om frivillighet och pluralism som leder till högervridningen och statsanpassningen inom SAC. Det som här framförs är att anarkismens antistatlighet och antimilitarism samtidigt finns på dogmatikernas sida i striden och inspirerar framväxten av en spirande global freds- och rättviserörelse i Sverige.

[37] En fri tidning, 1981 och Gröndahl, 1992. Oskarsson 1991 betonar istället antimilitarismen som avgörande för många men berör också de fackliga frågorna. Det är nyorienterna som är ensidiga i sin beskrivning av vad som är centralt i konflikten medan de radikala ser mer allsidigt på frågan. Ointresset att ta upp svängningen i militarismfrågan är intressant inte bara för att det var en central fråga för oppositionen. Jensen som var den som nyorienterna främst lyfte fram som ett länge välkänt föredöme skrev enligt Lund 2001 (s7) "kanske mest om antimilitarism" under hela sin livsstid. I den märkligt devota skildringen av konflikten i Arbetarens jubileumsskrift utgiven 1981 bevärdigas frågan inte ens med en antydan om att det handlade inte bara om olika synsätt på fackliga frågor utan också inställningen till militarismen.

[38] Gröndahl tar upp händelsen, Lätt (s212f) gör det mer ingående med sina kraftuttryck: SAC "arbetade frenetiskt på att man skulle ändra internationalens stadgar till ett intetsägande reformistiskt hopkok." Majoriteten gick till skillnad från i Sverige emot nyorienteringen varpå SAC:s representant "reagerade med ett raseriutbrott." och hot om indragna avgifter till IAA. Andersson (s213) skriver inget mer om händelsen än att han deltog som representant för IAA:s norska avdelning, Sverige kan han tydligen inte längre representera.

[39] I sina memoarer är Anderssons tystnad om konflikterna talande. I ett citat av sitt eget tal när han avgick som generalsektretare för IAA 1953 efter att de evolutionära reformisterna tagit över SAC finns en antydan om att han står på en annan linje. "Jag ska sluta kampen som jag började densamma, som en enkel kämpe i ledet, och envist hålla fast vid de idéer jag vigt mitt liv för, den revolutionära syndikalismen." (s211) Han som skrivit mer än någon annan syndikalistiska böcker ofta riktade mot militarismen under den tid konflikten pågick har sedan inget att säga. Det han berör av sin verksamhet i Sverige är tiden fram till 1930-talet men mycket lite efter han blev vald till sekretetare. Istället så tar han därefter upp den internationella verksamheten. Sin avgång förklarar han helt skild från några politiska orsaker som ett resultat av pensionering. Gröndahl skriver om Andersson att svårigheter rann av honom och att han bara tycktes ha framgångar här i livet. Av memoarerna framgår att när han inte hade det höll han tyst om det och ansträngde sig istället för att betona att "gemensamt fortsätta ansträngningarna för syndikalismen och dess grundläggande principer" och avsluta sina memoarer med "Framtiden är utan tvivel vår." Förordet var skrivet av en av de ledande nyorienterna G A Kronheffer som mest ägnade sig åt att motivera varför det ur vetenskaplig synvinkel enbart var intressant med material från syndikalismens tidiga år i Sverige och i övrigt att det internationella arbetet var dramatiskt.

[40] "På grund av tre artiklar i Arbetaren hösten 1949 verkade det som syndikalister tänkt om i försvarsfrågan och stödde inte längre VMB" (VMB, Världsmedborgarrörelsen). Oskarsson, 1991, s21.

[41] Oskarsson, 1991, s19.

[42] Oskarsson 1991, s19; Fogelström, 1983, s 241.

[43] Beppe Wolgers intervjuar Cornelis www.cornelis.se/beppe.html

, 4/9 2004.

[44] FNL-rörelsen i Sverige, 1975.

[45] Intervju med Oskarsson 20/8 2004.

[46] En fri tidning, 1981, s16 och s137ff.

[47] Samma, s127ff