Detta är ett arbetsmaterial till artikelserien om nordiska alternativrörelsen med diskussion om folkrörelsebegreppet och vad alternativrörelsen är. Skicka gärna kommentarer till info@folkrorelser.nu. Tord Björk.

 

Introduktion

En av vår tids folkrörelser som finns i Norden och världen är alternativrörelsen. I denna rörelse har kritik av rådande maktförhållanden sammanfallit med kamp för att bygga alternativ här och nu. Alternativrörelsens historia har sällan studerats systematiskt. Ändå dyker begreppet alternativrörelse upp som benämning både bland aktiva i denna rörelse och utomstående i olika sammanhang sedan 35 år. De senaste åren med begreppet global alternativrörelse som en benämning av en rörelse som arbetar för en annan värld mer ofta benämnd globala rättviserörelsen.

Ser man närmare på vilken ideologi, organisering och vision om ett annat samhälle som de självbenämnda alternativrörelserna haft finner man snart en långvarig kontinuitet. Dessutom att många uttryck för olika folkrörelser rimligen kan inordnas i en alternativrörelsehistoria. Dagens globala rättviserörelse, ibland också kallad globaliserings- eller antiglobaliseringsrörelse och i södra Europa betecknad som altermondialism, har mycket starka likheter med rörelser som växte fram i Norden och på andra håll på 1960-talet. Rörelser som sedan dess på många sätt förts vidare fram till idag. Det samtidiga engagemanget mot globala orättvisor, krig, storföretagens samhällsideal, för demokratiska rättigheter och miljön med starka inslag av kritik mot kapitalism, rasism och mansvälde kännetecknar både 1960-talet och 2000-talets nya folkrörelser. Den globala rättviserörelsen och andra folkrörelser som vill värna om solidaritet och miljö står idag inför stora utmaningar när det gäller hur arbetet ska fortsätta. Det finns därför anledning att se om några erfarenheter kan dras av tidigare historia.

Ett sätt att se på samhällsförändring som alternativrörelsen och andra ibland väljer är att sätta folkrörelser i centrum som samtidigt söker förändra samhället och världen som helhet och leva som rörelsen lär. En sådan folkrörelse kan vara motiverad av olika idéer eller tro. Arbetarrörelsen har ofta sagt att sanningen är konkret i Marx anda, kristna rörelser har sagt att sanningen är av kött och blod i Jesu namn. Här sätts inte det ena eller andra synsättet före andra, det viktiga är betoningen av att det är när vi i handling söker ge mening åt samhället som våra idéer prövas. Därmed underordnas teorins eller om man så vill ideologins eller religionens kvalité hur sanningshalten prövas i praktiken likaväl som förmågan till ständig handling underordnas förmågan att ge mening åt handlingen.

Vänstern har redan en etablerad roll och historieskrivning där globaliseringsrörelsen sätts in i ett större sammanhang, i kampen mellan kapitalismen och arbetarklassen. Här finns en lång tradition av historieskrivning där arbetarklassens utveckling sätts i fokus. Lika vanligt är en historieskrivning där organisationer kring vissa bestämda vänsterideologier sätts i centrum. Folkrörelser som handlar för att förändra samhället utan att främst vägledas av en bestämd vänsterideologi ses ofta som ett förstadium för en organisering där vänsterideologi blir vägledande. Fokus i sådana framställningar blir ofta ideologins spridning och hur långt denna ideologi påverkar stater och organisationer, sällan samspelet mellan teori och praktik på olika nivåer.

Fokus i denna undersökning sätts på ett annat perspektiv, alternativrörelsens. Här erkänns inte motsättningen mellan kapital och arbetare som huvudmotsättningen utan också andra förtryck vägs in. Det kan gälla icke-kapitalistiska staters förtryck av den egna befolkning eller andra länder, att sätta globala orättvisor eller miljöförstöring och förtryck av djur i centrum eller patriarkatet. Det kan gälla att söka leva som man lär utan att avvakta det rätta stadiet i kampen mellan arbete och kapital. Frågorna och metoderna kan vara många men framförallt måste de antingen söka länka samman kampen på olika områden eller åtminstone inte skapa en motsättning till kamp mot förtryck på andra fält för att kunna vara del av alternativrörelsen.

Den vetenskapliga syn jag har samstämmer med den som Aant Elzinga ger uttryck för i bilagan till Framtidstudieutredningen 1986, att den vetenskapliga halten prövas på två sätt. Dels graden av inre sammanhang i den teori och empiri som läggs fram, dels graden av relevans för olika grupper i samhället.

 

Folkrörelsebegreppet

 

För att göra en studie av alternativrörelsen systematiskt och satt i ett bredare sammanhang utgår jag från folkrörelsebegreppet. Det kan sägas samtidigt både vara mer inskränkt än den etablerade vänsterns samhällssyn och gå längre bortom denna. Folkrörelser och inte minst alternativrörelsen kan både genomföra mindre och större förändringar än vad den etablerade vänstern ställer i centrum.

En folkrörelse som förändrar samhället kan sägas behöva vara i opposition till det rådande samhället på flera sätt samtidigt. När denna förmåga till opposition på flera områden förs samman kan en samhällsförändrande folkrörelse sägas uppstå, eller vad en del akademiker och andra kallar social rörelse.

Andrew Jamison och Ron Eyerman pekar på behovet av sammanfallande opposition på tre områden för att en social rörelse ska uppstå. De kallar dessa tre aspekter för en kosmologisk, en teknologisk och en organisatorisk särskiljande egenskap gentemot etablerade modeller. För begreppen kosmologisk och organisatorisk kan samma eller synonyma begrepp användas som varit i bruk inom nordiska folkrörelser. För kosmologisk finns begreppet världsbild, ideologi eller idé och till det kopplat idébärande folkrörelse, begreppet organisatorisk har likartad betydelse både i akademiska sammanhang och hos folkrörelser. Den teknologiska aspekten är ett större bekymmer. Tekniken har ofta setts som en socialt neutral faktor som stått utanför folkrörelsers möjlighet att påverka. Teknikkritik har kommit sent in i folkrörelsehistorien om det inte handlat om återgång till tidigare småskaliga och överblickbara former för teknologi eller maskinstormning i ludditernas efterföljd. .

Hos de klassiska svenska folkrörelserna kan man säga att kosmologin bestått av tro på individens oförmedlade kontakt med gud, på social individualisering genom individuella nykterhetslöften i logens kulturella gemenskap och på arbetarklassens befrielse från löneslaveriet. Detta i opposition till kyrkans monopol som förmedlande länk till gud, överhetens makt över kultur med hjälp av spriten och kapitalisternas lag och ordning. Organisatoriskt handlade det om läsarnas demokratiska organisering av val av egna predikanter, de nyktras demokratiska organisering av folklig och frigörande kultur och arbetarklassens massorganisering av fackföreningar, kooperativ och partier. Teknologiskt om missionshus eller nykterhetsloge och studiecirkellokal samt folkrörelsägda tidningar i varje buske, och om produktivkrafternas rationella frigörelse i en storskalig industriell revolution.

För en tid sammanföll de olika kosmologiska, organisatoriska och teknologiska aspekterna inom varje folkrörelse och dessutom stärkte de olika rörelserna delvis varandra. Så småningom upphävdes statskyrkans monopol och överhetens makt över kulturen tog sig också andra andra vägar än spriten. Kapitalets makt över arbete kvarstod men de negativa effekterna dämpades delvis genom välfärdsreformer. Men det skedde till priset av alltmer storskalig organisering av arbetarklassen där effektiviteten i förhandlingar med företagen blev viktigare än kulturell befrielse. Det egna kunskapssökandet krymptes till krav på demokratisering av distributionen av etablerad kunskap. En alltmer distributionsteknisk folkbildning växte fram istället för vetenskapskritiskt folkligt kunskapssökande. Världen utanför Norden blev i hög grad mest ett missionsfält för den nordiska utvecklingsmodellen. Norden gick raskt från fattigdom till rikedom i en värld med ökade klyftor och miljöförstöring globalt. Det fanns återigen behov av oppositionella folkrörelser. Framväxten av en mångsidig alternativrörelse var ett både ett svar på detta behov och till viss del dess upphov.

I detta arbete om den nordiska alternativrörelsen är förståelsen av de olika inslag som behövs i en folkrörelse för att den ska bli självständig likartad den som Jamison och Eyerman framfört. Det sedvanliga akademiska schemat där tre faktorer vägs in och alla ska vara särskiljande från samhället i övrigt har en analytisk styrka för att kunna se vad som är mer tillfälliga opnionsyttringar inom ramen för det rådande systemet och vad som kan sägas vara en folkrörelse som söker förändra samhället. Men det finns också problem med Jamison och Eyermans tankefigur. En folkrörelse, eller med deras begrepp social rörelse, blir något ganska sällsamt som bara kan ses som en egentlig social rörelse om den både skiljer sig på alla områden och samtidigt har en stor uppslutning. Det finns en risk för överbetoning av akademikerns kunskapsobjekt, den analytiskt avgränsade ”sociala rörelsen”, ofta inom ett land.

En folkrörelses förmåga att få hela samhället att delta i kampen för rörelsens mål ses som mindre betydelsefullt eftersom därmed även mer etablerade institutioner blir delaktiga. En folkrörelses förmåga att överskrida gränser och i liten skala förtäta en kvalitet i sitt arbete som senare bär frukt tenderar också bli åsidosatt av Jamison och Eyerman. Men inte minst osynliggörs kopplingen mellan akademikernas egen praxis och roll i att skapa ett synsätt och vägledande kunskap om nya folkrörelser som påverkar både dessa rörelser och samhället i övrigt. Det finns risker med att akademiker har priviligierade resurser för att forma kunskap om folkrörelser och deras ideer och arbetsformer. Ett sådant kunskapssökande inordnat i det etablerade samhället expertroller kan ske på bekostnad av och utan solidaritet med rörelsens egna erfarenheter. Kontraster gentemot rådande ordning görs stereotypa för att passa akademiska scheman. Det kan leda till ökade möjligheter att avleda folkligt engagemang och försvara den rådande ordningen. För att maximera den akademiska indelningen av kunskapsobjekt skapas bilder av avgränsningar mellan rörelser som påstås vara skilda fast de kanske inte är det och mellan rörelser i olika länder. För egen del har jag alltid känt betydligt större samhörighet och samarbetat som miljöaktivist med arbetslöshetsrörelsen, bönder och arbetarorganisationer, fredsrörelse, solidaritetsrörelse och andra folkrörelser än med Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden och Greenpeace även om jag gärna också samarbetar med dessa organisationer om och när de verkar för att förändra samhället i rikning mot en bättre miljö och global solidaritet. I den akademiska världen blir det istället ofta miljörörelsen som är ett samlande begrepp, ett begrepp som också förstärkls av andra etbalerade samhällsinstitutioner och på så sätt blir en ram som pressas på rörelsen utifrån ibland så att det blie en del av självförståelsen.

Den starka betoningen hos Jamison och Eyerman av massomfattning för att en rörelse ska räknas delas inte här. Det är snarare kvaliteten hos förmågan att samtidigt kombinera de tre områdena även om det är i liten skala som är intressant. Det behöver inte ens vara så att den lilla skalan är i växande. Visserligen kan det då vara svårt att se det som en folkrörelse av betydelse eller ens en folkrörelse över huvudtaget. Men om kvaliteten bibehålls kan den lilla rörelsen ändå vara avgörande för att vidmakthålla en motmakt som när tiderna skiftar kan bli fröet till en ny folkrörelse.

När det gäller det praktiska eller teknologiska är det för min del inte en fråga om enbart byggande av alternativ teknik i liten skala. Det kan vara lika praktiskt eller teknologiskt resultatgivande att skapa ett socialt fungerande bokollektiv som bygger vindkraftverk som att lyckas ingripa mot ett miljömord med hjälp av bombning med växtgifter på andra sidan jordklotet. Det ena är inte mer värt än det andra. Synsättet inom en hel del folkrörelseforskning att det enbart är resultat inom det egna landet som tas med delar jag inte. Folkrörelser är ibland till sin karaktär lokala eller transnationella även om den nationella nivån större delen av tiden intar en dominerande roll.

Det är för denna studie alltså inte på förhand givet om det småskaliga och överblickbara är det enda möjliga eller goda praktiska eller teknologiska fältet för miljö- eller alternativrörelsen. Jamison et al fastnar för en närmast småborgerlig syn på vad som är miljörörelsens kosmologi med småskalighet i centrum. Det stämmer kanske in på dansk miljörörelse men inte på den svenska som ofta vägrat sätta den socialt neutrala dikotomin mellan småskalighet och storskalighet i centrum för sin förståelse av goda värden. Om småskalighet varit centralt för miljörörelsen i många länder som sägs vara viktiga och därmed påstås vara den mest gemensamma internationella kosmologin hos miljörörelsen kan diskuteras. I så fall kan också diskuteras på vilket sätt denna tro på småskaligheten varit ett smörjmedel för den globala nyliberalismens segertåg med sin öppenhet för många lokala NGO projekt. Centralt i denna undersökning är i alla fall att det inte stämmer för flera av de nordiska miljörörelserna och därför inte här kan påstås vara den mest självklara kosmologin hos miljörörelsen i Norden. Än mindre gäller det den rörelse som här undersöks, den nordiska alternativrörelsen.

 

Alternativrörelsen

 

Någon allmänt vedertagen definition på vad alternativrörelsen är finns inte. Här kommer jag att nöja mig med enklare avgränsningar av begreppet. Den ena metoden är att utgå från om rörelserna själva kallat sig alternativrörelse. Den andra är att sätta upp vissa kriterier för vad som skiljer alternativrörelser från andra rörelser. En början finns i att erkänna flera motsättningar i samhället både när det gäller ekonomi, politik och kultur.

En enkel definition utgår både från hur begreppet använts i praktiken och själva ordets betydelse. Ordet alternativ lägger tonvikt på att välja, att det finns alternativ till den enda vägen, gärna också sådana som förverkligas i praxis här och nu. På så sätt kan alternativrörelsen ses som både utopisk och voluntaristisk. Betoningen ligger på att vi kan välja en annan väg mot ett grundläggande annorlunda samhälle, inte på en deterministisk syn på samhällets utveckling eller den perfekta modellen för hur individen egentligen är och hur samarbetet mellan individer bäst ska regleras.

De rörelser som själva har kallat sig alternativrörelser har varit många. Begreppet fick under i alla fall 1980-talet en sådan popularitet att många former av verksamhet som var annorlunda än etablerade former gärna kallade sig alternativrörelse. Det gäller inte minst alternativ medicin, new age religiositetet och kanske framförallt praktiska alternativ som boendekollektiv eller alternativ ekologisk odling. Ser man historiskt på både gamla och nya folkrörelser har olika former för religiositet, livsstilsrörelser eller kollektiv och kooperativ varit viktiga inslag i den vardagskultur där politiska folkrörelser kunde växa fram. Den starkaste alternativrörelsen i Norden som byggt egna kooperationer för konsumtion och produktion, idrottsrörelser, studieförbund, massmedia och annan verksamhet för att här och nu förbättra samhället har varit arbetarrörelsen i början av 1900-talet. Att alternativrörelsen enbart är sådana praktiska alternativ till etablerade former kan försvaras som en tolkning av begreppet. För detta finns också en stark historisk tradition. De socialistiska utopisterna i början av 1800-talet kan sägas var föregångare till 1970-talets alternativbyggande i praktiken. Därmed skulle också den svidande kritiken från den framväxande arbetarrörelsen mot tilltron till alternativbyggande som en väg till ett bättre samhälle kunna vara giltigt. Marx formulerade denna kritik så att de socialistiska utopisternas vägran att erkänna motsättningen i samhället mellan kapitaliser och arbetare ledde dem till att ständigt be om nådegåvor från de rika för sina samhällsförbättrande projekt, en strategi som i längden gav legitimitet åt de rikas fortsatta maktinnehav och ingen förändring för den arbetande folkmajoriteten.

Men den nordiska alternativrörelsen starka betoning av självtillit kan motsäga att det praktiska alternativbyggandet främst slutar i vädjan om filantropisk välgörenhet för att systemet orubbat ska kunna visa ett mänskligt ansikte. Dessutom har det ofta också ingått ett öppet erkännande av att det finns motsättningar i samhället mellan kortsiktiga vinstintressen och samhällslösningar som tillfredställer människors behov. Det synsätt som ofta funnits i den nordiska alternativrörelsen till alternativbyggande i praktiken har istället varit detsamma som Marx hade när han i sitt inledningsanförande till Första Internationalens första kongress berömde framgångarna för arbetarrörelsen gemensamma kamp genom bildande av kooperativ. När alternativbyggandet förenas med kamp för förändringar av samhället som helhet kan det bli betydelsefullt. Vilket kräver erkännande av motsättningar och därmed att det finns fiender till förändring.

Det finns en form för folkrörelser som enligt den här omfattade definitionen på alternativrörelse inte ses som alternativa. Fascismen hade och har en alternativ syn på samhället mot den rådande ordningen men den bygger på motsatsen till att erkänna motsättningar i samhället. Tvärtom tänker den lösa konflikterna i samhället genom en organisk förståelse där motsättningarna förnekas och korporativa organ sätts istället för organisationer som bygger på oppositionella intressen. Fascismen har visat förmåga att bygga upp omfattande livsstilsrörelser ochg har på så sätt byggt upp en alternativ kulturverksamhet men eftersom den defintion som här används för alternativrörelse ser politiken som viktig där fascismen inte erkänna alternativa möjligheter till sin egen organiska alternativlösa syn på samhället ses den här inte som alternativrörelse. Folkrörelser som värnar om egendomsrätten mot t.ex. miljöintresset är ett annat exempel på rörelser som inte är alternativrörelser i den bemärkelse som används här. De erkänner motsättningar i samhället men önskar ingen förändring utan vill bevara det system för äganderätt som är etablerat. Sådan försvarskamp kan vara alternativ om den kommer i motsättning till den rådande samhällsordningen men det är inte fallet med de folkliga rörelser i USA som uppstått mot miljövård men kan vara det i tredje världen när försvarskampen vänder sig mot storföretagen. En alternativrörelse för att vara alternativ måste i något avseende vara alternativ i förhållande till den etablerade makten i samhället.

Här sätts alltså en mer politisk syn på alternativrörelsen i centrum där förändring av hela samhällets ekonomi, politik och kultur ingår. Historiskt berättigas det bl.a. av att det är den kombinerade politiska och praktiska alternativrörelsen som bär fram begreppet alternativrörelse och får genomslag i offentligheten för detta. Så småningom blir det också ett brett begrepp som innefattar många rörelser. Framförallt miljö-, freds-, solidaritets- och kvinnorörelsen men också delar av arbetarrörelsen som arbetar för alternativ produktion samt lokalt verksamma aktionsgrupper och grannsamverkan av olika slag eller grasrodsbevægelser som det kallas i Danmark. När det är som mest i bruk får det också genomslag i kärnan av miljö-, freds- och solidaritetsorganisationer i hela Norden förutom på Island. Ett 80-tal organisationer ansluter sig då till Nordiska alternativkampanjen som bildas 1981.

Den politiska plattformen för Nordiska Alternativkampanjen visar framåt mot den diskussion som under 1990-talet blev global bland folkrörelser i samband med Riokonferensen och WTO-mötet i Seattle. Nordiska alternativkampanjen satte miljöfrågan i direkt samband med globala solidaritets- och fredsfrågor. Kontroll av storföretagen sågs som ett viktigt krav tillsammans med förmåga att börja förverkliga ideal här och nu lokalt. ”En forutsetning for å kunne få til noen endring av betydning er å oppheve de flernajonale selskapers styring av verdenshandelen.” står det i kampanjens plattform. På det kulturella området ingår intresse för att utveckla positiva sidor av det nordiska kulturarvet som jämlikhet mellan könen, folkrörelser, humanistiska värden och global jämlikhet mellan alla på jorden. Alternativrörelsen är på så sätt ett uttryck för en allians mellan olika folkrörelser som både eftersträvar förändringar i global politik och lokal aktion samtidigt. Det är en sådan politisk syn på alternativrörelsen som denna artikel utgår från. Med det synsättet är en spirituellt inspirerad new age krets i Sverige som hjälper samerna i Norge i deras kamp mot Altaälvens utbyggnad mer central för den politiska alternativrörelsen än vänsterorganisationer som ser på Altakonflikten som en lokal fråga. Om samma New Age krets ser ekonomisk befrielse av fattiga med hjälp av kedjebrev som en lösning kan man fortfarande hävda att new age är en form av alternativrörelse men samtidigt att den går tvärtemot det som alternativrörelsens olika grenar gemensamt politiskt och ekonomiskt satt i fokus. På samma sätt är de delar av arbetarrörelsen som kämpar för bättre arbetsmiljö, alternativ produktion eller på andra sätt ifrågasätter rådande teknik, demokratiska former och kultur en del av alternativrörelsen. Den del av arbetarrörelsen och vänstern som försvarar förtryckande sociala former som auktoritära könsroller eller miljöförstörande teknik är inte del av alternativrörelsen.

Man kan alltså se alternativrörelsen som en föreställd gemenskap mellan tendenser i många folkrörelser som tillsammans formar ett försök till frigörande organisering, teknik och kunskapssökande.

Utvecklingen av nordiska alternativrörelsen kommer att beskrivas i fem faser. Den första 1960-1970 är pionjärstadiet. Det drivs i första hand fram av Sverige genom sammanbindning av teknikkritik och global solidaritetspolitik men också av en med tiden svensk-dansk direktdemokratisk rörelse. Men även Danmark är mycket ledande under denna period. Det andra 1970-1981 är masstadiet. Det drivs i första hand fram av Norge genom sammanbindning av miljökritik med EU-kritik men också av nordisk antiatomkraftskamp. Det tredje 1982-1989 är kampanjfasen. Det drivs i första hand fram av Finland genom sammanbindning av lokal kamp med global freds-, solidaritets- och miljöpolitik tätt knutet till ideologisk kamp om globala hegemonin över miljö- och utvecklingsdiskussionen. En nordisk alternativkampanj avlöses av en europeisk ungdomsmiljörörelsekampanj. Det fjärde 1990-1999 är det dualistiska institutionaliserade stadiet med en starkt försvagad alternativrörelse. Det drivs i första hand av Danmark genom förmåga att upprätthålla alternativt nordisk samarbete och seger i folkomröstningen om EU:s Maastrichtfördrag 1992 samt den autonoma rörelsens direkta aktioner. Detta samtidigt som danska dagspolitiskt engagerade rörelser i övrigt fjärmat sig från sektorsövergipande samverkan mellan nordiska länder. Ett nordiskt samarbete upprätthålls av folkrörelser i begränsade frågor kring 500-årsjubileet av erövringen av Amerika, Världsbanken, IMF, WTO och OECD:s MAI-avtal. Ett mer aktivistisk samarbete upprätthålls kring stöd för zapatisterna och finsk-svenska kontakter i klimatfrågor, arbetslöshetsfrågor och demokratifrågor, särskilt i samverkan med en global ungdomsalternativrörelse A SEED, aktion för solidaritet, jämlikhet, miljö och utveckling inspirerad av den europeiska ungdomsmiljökampanjen och nordiskt samarbete. Den femte epoken med början 1999 är den globala alternativrörelseepoken. Den kännetecknas av alltmer integrering av kampen mellan det lokala och globala, av ökat nordiskt samarbete inte minst kring toppmötesprotester och samtidig mobilisering mot privatisering, krig och för demokratiska rättigheter. Under alla de fem epokerna spelar tredje världen och särskilt Indien avgörande roll som inspirationskälla.

Historiebeskrivningen begränsas av tillgången till material. Ofta skymmer vänsterns historieskrivning alternativrörelsen nästan helt i Sverige. I övriga nordiska länder varierar det. I Finland finns både fredsrörelsens och solidaritetsrörelsen historia nedskriven mer ur ett alternativrörelseperspektiv än ur vänstersynvinkel. I Danmark finns en liten självständig tradition som både lyft fram alternativrörelse i det egna landet och den nordiska historien men med svagt inflytande bland folkrörelser och i offentligheten. Det finns också litteratur om de olika protesterna och alternativen som kom ut snabbt efter att de fått genomslag samt senare litteratur med fokus på ungdomsupproret eller mer politiska effekter av de nya folkrörelserna. I Norge där alternativrörelsen en gång stod ideologiskt starkast har förvånansvärt nog historiemedvetenheten sjunkit undan. Kunskapen om alternativrörelsen inordnas som i Sverige i vänsterns historia eller i nya NGO-sektorer enligt global modell. Jag bygger min beskrivning i första hand på muntliga källor och aktivt deltagande i nordisk politik och alternativrörelsen sedan 1969, ofta i samverkan med andra nordiska länders rörelser. Den rörelse jag känner minst är Islands, samt Grönlands och Färöarnas som jag inter känner alls. Till detta tillkommer litteraturstudier och när det varit möjligt intervjuer.

Min egen grund för mitt kunskapsintresse är en långvarig tid som aktivist i miljörörelsen med början i Powwowgruppen 1971 som tog initiativ till alternativa aktiviteter i samband med FN-konferensen om miljö 1972, senare i Aktion Stoppa kärnkraften 1974 och därefter 1977 i Miljöförbundet, 1995 samanslaget med Jordens Vänner. Innan den mer direkt politiska verksamheten i miljörörelsen var jag med i TUG, en diskussionsklubb med stor öppenhet för tidens politiska aktivism i miljö-, freds-, solidaritets- och demokratifrågor. Att TUG betydde Teosofiska ungdomsgruppen och hade sin början i en religiös indiskt inspirerad filosofi var närmast helt trängt i bakgrunden när jag blev aktiv 1970. Jag har också varit aktiv i fredsrörelsen och solidaritetsrörelsen, särskilt Framtiden i våra händer samt i flera nordiska samarbeten som Nordiska alternativkampanjen, Alternativ framtid, Europamarschen mot arbetslöshet och social utslagning och andra internationella kampanjer för miljö och solidaritet byggda både på lokala aktionsdagar i hela världen, kunskapssökande, opinionsbildning och toppmötesprotester. Sedan 1983 har jag också varit aktiv i Folkrörelsestudiegruppen startad av Alternativ stad som sökt etablera ett kunskapssökande baserat på lekmannaforskning och folkbildning. På 1990-talet studerade jag socialantropologi och statskunskap i Falun och Stockholm. Mitt kunskapssökande har börjat med erfarenheter som jag sedan sökt se mening i genom ett allsidigt inhämtande och prövande av teori och empiri.