Medan Världsungdomsfestivalerna skapade förutsättningarna för en global antiimperialistisk rörelse för global rättvisa skedde i Europa och Nordamerika en mer snäv mobilisering mot atombombshotet. Den kunde tillsammans med den antikoloniala kraften i kampen mot imperialismen bereda vägen för alternativrörelsens genombrott.

 

Operation Gandhi och atommarscherna

Den starka antikommunismen i väst skapade allvarliga problem för motståndet mot atombomben. Varje koppling till kommunister stämplade protester och organiseringsförsök som led i Sovjetunionens propaganda. Metoden för att komma ut ur detta blev att organisera små slutna sällskap för fred där ett urval av personer med bred förankring i samhället men utan att vara kommunister förenade sig i krav mot atombomben. En metod var organisering av kritiska vetenskapsmän som mynnade ut i starten av den internationella Pugwash-rörelsen 1955 med ett upprop som Bertrand Russell och Albert Einstein stod som huvudförfattare till [1]. Initiativtagarna såg FN som otillräckligt och såg ett behov av och att det skapades en bro mellan öst och väst kring kritisk vetenskap om atombomben och andra fredsfrämjande kunskap. De sökte och fick stöd hos vetenskapsakademin och statsminister Erlander i Sverige [2]. Ordförande under hela 1960-talet blev professor Hannes Alfvén.

Intellektuellt och i den allmänna opinionen banade de små slutna grupperna av kulturpersonligheter tillsammans med fredskommittéernas massmobiliseringar och den lilla men aktivistiska Världsmedborgarrörelsen vägen för radikalare krafter. I Storbritannien fick civil olydnad stort genomslag med början i Operation Gandhi 1952. Denna kampanj samlade in 136 000 underskrifter för en fredsdeklaration och blockerade gatan framför brittiska krigsministeriet. Utlösande faktor för en ny massrörelse mot atomvapen blev atmosfäriska explosionerna av vätebomben. 1954 spreds radioaktiv aska efter USA:s provsprängningar över 23 besättningsmedlemmar på japanska fiskebåten Lyckliga draken. 32 miljoner namn samlades in i Japan i protest som krävde totalförbud för atomvapen [3].

Ett nytt uppsving fortsatte genom påskmarscher till atombombsanläggningen i Aldermaston utanför London. Det började med att en person ensam vandrade dit med plakat i protest 1957 [4]. Året därpå marscherade 800 ungdomar samma väg mobiliserade av fredsorganisationer. 1959 vände man marschvägen och tågade från Aldermaston till London. Nu anslöt 40.000 vid målet efter fyra dagars och 87 kilometers marsch. Dessa atommarscher fick alltmer uppmärksamhet genom att pågå i flera dagar vilket fick stort genomslag i det samtidigt framväxande TV-mediet. Höjdpunkten nåddes 1960 med 100.000 deltagare vid avslutningen i London. Många ansåg att det inte räckte med demonstrationer. Bertrand Russell som då var 85 år startade de hundras kommitté för att med direkt aktion och civil olydnad stoppa atombomben. Rörelsen fick snabbt massivt gensvar. 20.000 samlades för att göra en sit-down aktion på atombombflygets startbanor vid Weathersfield [5]. De bröt sig igenom kedjor av poliser, hundra och taggtråd och lyckades inta startbanorna. Sex av aktionens organisatörer fälldes i domstol och fick 18 månaders fängelse och de direkta aktionerna mattades av. Men rörelsen hade fått genomslag. I Västtyskland hade Kampf dem Atomtod med en appell om atomvapenfri zon i Centraleuropa fått massiv uppslutning i samband med beslut om att godkänna västtysk atombeväpning under amerikansk kontroll 1958 [6]. 83% av befolkningen gick emot beslutet enligt opinionsundersökningar och strejker genomfördes för att protestera mot beslutet. Inget hjälpte men en ny aktivism växte fram som inspirerade hela Norden.

 

Samförståndet som passiviserade folkrörelserna

1950-talet saknade inte folklig mobilisering. I Danmark genomfördes 1956 den största massdemonstrationen i Danmarks historia när 200 000 arbetare protesterade framför folketinget med facket och kommunisterna som de främsta organisatörerna. I Norge genomfördes mjölkleveransstrejk 1955 av Bondelaget som i övrigt var passivt under hela årtiondet. I Sverige hade Centerns olika grenar ett samlat antal medlemmar med ungdoms- och kvinnoförbund som närmade sig antalet röstande på Centerpartiet i valen. Brist på radikalitet saknades inte heller. Varken före eller efter 1950-talet har socialdemokratiska kvinnor i Sverige så radikalt hotat moderpartiet med splittring i en politisk fråga som när Inga Thorsson gick till kamp mot atombomben med ultimatum att om inte partiet följer oss lämnar vi det.

Men formerna var traditionella eller förbehållna väl avgränsade platser i tid och rum. En fanatisk anti-fanatism var rådande. I ett utstött och marginaliserat hörn kunde kommunistpartiet bibehålla en systemkritisk hållning. På vissa håll med viss uppslutning också i fackföreningsrörelsen men isolerat från samhället i övrigt och med lika traditionella arbetsformer som de organisationer som stödde den korporativa modellen där näringsliv, fack och stat verkade för samförståndslösningar. Men efter Sovjets krossande av Ungernrevolten 1956 fick kommunisterna än svårare att göra sin röst hörd.

Även de mer partipolitiskt oberoende organisationerna som SAC Syndikalisterna i Sverige eller Norges Bonde- og Småbrukarlag, bägge med ungefär 20 000 medlemmar inordnade sig i den rådande ordningen. SAC frångick sin tidigare militanta hållning och grundade en arbetslöshetskassa som andra fackföreningar och anslöt sig till ideologin om stegvisa samhällsreformer [7]. NBSL som företrädde de mindre jordbruken som var mest drabbade av rationaliseringspolitiken på landsbygden och hade mer att vinna än Bondelagets mer välstående medlemmar tog inte strid mot satsningen på allt större jordbruk [8]. De hade förhoppningar om socialdemokratin och ansåg inte att de kunde ta en konfrontation.

Folkrörelserna nådde kring 1950 höjden av officiellt erkännande. Det manifesterades bl a i boken Nordisk demokrati där alla skandinaviska statsministrar skrev varsitt förord och de olika ländernas folkrörelsehistora beskrevs ingående som en grund för demokratin. Men uttrycket folkrörelser, som ända in på 1950-talet i Sverige kallats lekmannarörelser, började ändra karaktär. Det var inte längre medlemmen som var i centrum för förståelsen av folkrörelsen som hon varit som läsare, en som lovar vara nykter, en kamrat och proletär som förenar sig med andra proletärer. Även de mest radikala organisationerna anpassar sig. Inge Oskarsson beskriver syndikalisternas nyorientering i början av 1950-talet som ///vad då??? Här saknas något///

En grundläggande förändring hade skett inom folkrörelserna. Lena Hellblom beskriver det nya språket som växer fram i fackföreningsrapporter från Söderfors till förbundsexpeditionen. "Fr o m mitten av 1930-talet ändras i stort sett tilltalsorden 'Du' och 'Kamrat' till 'Ni', 'Eder' och 'Kollega', dvs kommunikationen blir vad jag kan se mer opersonlig." [9] Organisationen blir alltmer ett urholkat skal. På fackets sammankomster i Söderfors som förut samlat 200 deltagare kan en besökande fackföreningstalare 1953 rapportera att det kom 35 personer [10]. Fackliga studiecirklar som fram till 1941 hållits ett flertal nämns sedan överhuvudtaget inte i rapporter till förbundsexpeditionen under 1950-talet [11].

De krafter i fackföreningsrörelsen som sökt omvandla folkrörelsen med aktiva deltagare till en effektiv förhandlingsapparat hade i hög grad lyckats. "Behövs handlingsdeltagande för att man ska leva med och intressera sig för det som händer och skall ordnas? Nazismen anser från sina utgångspunkter, som äro demokratins renodlade motsats, menar att så är fallet." [12] Individuellt ställningstagande och decentralism sågs som ett hot som kunde "verka direkt demoraliserande på ledningen, dvs organisationens experter." som hade "en bättre överblick över helhetsförhållanden än den enskilde medlemmen." Förhandlingsmetoden hade ersatt handlingsmetoden i fackföreningsrörelsen. De krafter som betonade arbetarrörelsen kulturuppgifter hade förlorat. Hellblom drar i sin studie av arbetarrörelsens utveckling i stort och den lokala fackföreningen i Söderfors slutsatsen "att facket i bruket inte längre var en organisationsform vari arbetarnas erfarenheter kom till uttryck." [13]

Någon annanstans fanns knappast heller att ta vägen med viljan att ge uttryck åt sina erfarenheter och sitt engagemang för samhället utanför de representativa organisationsapparaterna. Ungdomarna sökte sig istället andra vägar. Ungdomskravallerna var många på 1950-talet i både Sverige och Danmark.

Musiken som de rebelliska ungdomarna samlades kring kom från USA, en musik som byggde på de svartas kultur men först framförd av vita kunde spridas kommersiellt till många. I USA rörde det sig inte bara i musiken och på dansgolvet. Från mitten av 1950-talet gick de svarta i sydstaterna till direkt aktion mot segregeringen. De fick så småningom allt större stöd av alltfler både från svarta i Södern och unga vita från norra USA. Vid samma tid möttes befrielserörelsen i Algeriet av omfattande förtryck av Franska staten och utvecklas till ett fullskaligt krig. Det började väcka unga människor till desertering och andra sätt att protestera.

Det fanns få men några små tecken på att något höll på att hända. Erik Stinus som deltog på Världsungdomsfestivaler och solidaritetsrörelsen berättar att det fortfarande på 1950-talet saknas ungdomar som engagerar sig men att det i början av 1960-talet skulle dyka upp överallt. Bland kommunisterna fanns i alla länder en aktivistisk tradition men det började också växa fram rörelser som sökte en tredje väg bortom valet mellan öst och väst. Mest tydligt ideologiskt uttryck hade den fått i Norge med starten av tidningen Orientering 1952. Olika partigrupperingar som inte hade utrymme inom kommunisterna och socialdemokraterna samlade här sina krafter för alliansfrihet som alternativ till blockpolitiken, nedrustning, stärkande av FN och utvidgat nordisk samarbete [14]. I Norge fanns också en viss bibehållen demonstrationsvilja som riktade sig mot högerkampanjer som MRA, Moralisk upprustning. Här fanns också en stark antimilitaristisk tradition med intellektuell bredd i Folkereisning mot krig utöver de vänsterpolitiska miljöerna där kommunistpartiet jämfört med övriga nordiska länder stod förhållandevis svagt. I Danmark var situationen likartad med Aldrig Mere Krig som en samlande kraft utöver vitala vänsterpolitiska och kulturradikala miljöer. I Sverige fanns både Världsmedborgarrörelsen som med sina dubbla krav på global rättvisa och avrustning och aktivism inspirerade till en förnyelse samtidigt med en folkrörelsetradition för att ta upp bredare frågor både inom fredsrörelsen och arbetarrörelsen och en vänsterpolitisk miljö. I Finland arbetade många rörelser vidare på brobyggandet mellan öst och väst.

Den passivitet och partiernas dominans över politiken som kännetecknat mycket av 1950-talet var på väg att brytas med hjälp av tvärpolitisk organisering på gatan och bland intellektuella. Vad akademiska studier av folkrörelsernas historia betecknar som nya sociala rörelser var nära sitt genombrott, det som också kan kalla nya folkrörelser eller alternativrörelsen. Början var lagd i hela Norden till horisontell aktionsriktad organisering med direktdeltagande i politiken, en folklig organisering som även började ifrågasätta den rådande utvecklingsmodellen i både väst och öst.

Tord Björk

 

Nästa Folkrörelsehistoria berättar om det bespottade genombrottet då ungdomar bryter med 1950-talets passivisering och erövrar gatorna för en politik som går bortom kalla krigets fastlåsningar. En ny politisk kultur bryter fram och ställer hela världens utveckling och freden men också miljörisker i fokus. Alternativrörelsen tar sina första steg som en självständig politisk kraft med större uppslutning.

--------------------------------------------------------------------------------

[1] www.pugwash.org
[2] Intervju med Peter Eller, 7/9 2004.
[3] Santi, 1991, s43.
[4] Oskarsson, s47
[5] Oskarsson s49
[6] Rasmussen, s46
[7] Lund 1991.
[8] Paxleksikon, NBSL
[9] Hellblom, 1985, s189.
[10] Hellblom, 1985, s192.
[11] Hellblom, 1985, s193.
[12] LO-mannen Albin Lind redaktör för Fackföreningsrörelsen 1936-1961 citerad av Hellblom, 1985, s230.
[13] Hellblom, 1985, s196.
[14] Lundkommissionen, s442.