Untitled Document

Index

Fackliga och Sociala rättigheter i Europa

På torsdagen efter 18.00 hålls ett plenum förlagt till tältstaden Fritt Forum på temat "För en annorlunda arbetsmarknad" . Plenumet arrangeras av SAC-syndikalisterna som en del av Göteborgsaktionens gemensamma motkonferens. Medverkande är representanter för fackföreningar i Frankrike, Spanien och Sibirien, från Europamarschnätverket som ordnat demonstrationer vid EU-toppmöten och marscher mot arbetslöshet och social utslagning , samt även en irländsk anarkosyndikalistisk grupp.

Vid detta plenum vill man diskutera visioner om fackliga och sociala frågor och visioner för ett annorlunda Europa arbetslöshet, privatiseringar av offentlig sektor och arbetstidsförkortning.

Arrangemanget kommer att präglas av två speciella omständigheter. Det första och i förväg kända är att det ligger samtidigt som en demonstration - den stora demonstrationen mot den amerikanske presidenten George W Bush, "Bush not welcome" som hålls samtidigt. Detta är inte arrangörernas fel utan beror på att man är beroende av och bundit upp sig för ett tält på Fritt Forum -vilken såsom fristående arrangör av lokaler för föredrag och seminarier saknar flexibilitet för att anpassa programmet till sådana omständigheter.

Det andra är att flera hundra personer på förmiddagen har stängts in på Hvitfeldtska gymnasiet som skulle ha fungerat som huvudcentral för Göteborgsaktionen under större delen av veckan, och därav många syndikalister. Där skulle möten ha hållits, där sov många människor, och där ordnades också kollektiv bespisning samt sjukstuga.

Varför mötesdeltagare och boende på stängdes in på Hvitfeldska var inte känt. Det är ännu när detta skrivs inte klart utrett. Det påståtts ha funnits misstanke om vapen på Hvitfeldska. Några vapen hittades aldrig. Polisen påstods också ha blivit misstänksamma när de inte kände sig välkomna och vid något tillfälle direkt hindrades inträde till skolan av aktivister som ansåg deras uppträdande besvärande.

Vad som sedan hände i den situation som uppstod efter inspärrandet är att många människor kände sig rädda för att gå ut genom poliskedjorna för att låta sig visiteras. Somliga kände sig också arga och orättvist behandlade för att de över huvud taget hade stängts in eller skulle visiteras utan att få någon förklaring till varför. I detta läge bestämde sig ett antal människor för att försöka pressa sig ut genom poliskedjorna, några av dem med hjälp av hockeyskydd och skumgummi. Dessa hockeyskydd och skumgummi som var tänkt att användas i en inträngningsaktion mot avspärrningarna kring mässan dagen därpå. Polisens oro för denna planera aktion kan ha också ha varit en av anledningarna till att de ingrep.

Arrangörerna av detta plenum hade alltså fått ägna stora delar av dagen åt att komma underfund med vad polisen höll på med, hjälpa sina kamrater och visste ännu inte var fortsatta möten skulle kunna hållas dagen därpå.

Medverkande i panelen var Eric Bezou från Sud-Rail i Frankrike, Joseph O'Dowd från Syndicalist Solidarity Network i Storbritannien, Fabrice Pilleul från CNT i Frankrike, Frank Slegers från Europamarschnätverket, Angel Bosqued från CGT i Spanien, samt Alexandr Markin från Sibiriska Arbetarfederationen.

Efter att deltagarna först hade presenterat sig och sin organisation hölls en inledning av SAC:s organisationssekreterare Hannele Peltonen där dessa omständigheter berördes. Det följande är en lätt redigering av vad deltagarna sa i inledningarna och sina fortsatta anföranden.

Några argument mot privatiseringar

Eric Bezou, Sud-Rail, Frankrike

SUD står för "Solidaritet enighet demokrati" vi är med i Union Syndicale solidaire som är en sammanslutning för fackföreningar för taxichaufförer, postanställda, utbildnings- och hälsosektorn och så vidare. Vi stödde de franska bönderna i Confederation Paysanne när de förstörde några genetiskt modifierade växter och fick problem med rättvisan Vi har stött Europamarshen och några organisationer för arbetslösa i Frankrike och vi kämpar mot privatisering av alla offentliga verksamheter.

Kapitalet och liberalerna försöker övertyga oss om att privatiseringen är det enda vägen för vårt samhälle. De säger att all offentlig service måste privatiseras och att marknaden kommer att reglera sig själv. De vill också ha patent på liv - att våra gener ska ägas av företag. Men den offentliga servicen är till för hela samhäl let. Det är de tjänster som inte behöver vara lönsamma eftersom de hjälper alla medbor gare. Vi tycker att dessa ska skötas av staten och i slutändan av arbetarna själva. Man måste vara blind för att inte se privatiseringens effekter. Ett exempel är USA där en region lämnades utan elektricitet medan priserna steg. Vi har England där järnvägsnätet inte har investerats i på åratal. Där stiger också pri serna och staten och regeringen är med och betalar samtidigt som de privata företagen fortfarande går med vinst. Samtidigt sägs det att privatiseringar blir billigare för kunderna, för de människor som använder servicen. I Frankrike visar den offentliga statistiken att prisskillnaden mellan privat och offentlig regi för kranvatten kan nå upp till 44 %. För ögon blicket håller den franska regeringen på att privatisera järnvägsnätet bit för bit. De imple menterar europeiska direktiv. Så vi har haft tre veckors konflikter i mars och april i år, då järnvägsarbetarna gick emot staten utan några verkliga resultat. Men vi vill att regeringen ska göra sitt jobb vilket är att prioritera de resan des säkerhet.

Det är många problem med privatisering. Är det lämpligt att ge ansvaret för att utbilda kommande generationer till privata företag? Är det möjligt att tro att den information som vi får från privata kanaler inte är partisk? Den kunskap som läkemedelsvetenskapen kommer fram till måste tillhöra alla och det är inte acceptabelt att folk ska behandlas olika beroende på vilken samhällsklass de tillhör. Eller att man i Afrika eller något annat tredje-världen-land i någon annan del av världen ska dö av AIDS. Vi tycker inte heller att skötseln av offentlig verksamhet ska vara i händerna på privata entreprenörer som är ute efter vinster till sina aktieägare. Offentliga tjänster tillhör alla och alla ska kunna dra nytta av dem. Det är en av de grundläggande principerna för ett jämlikt samhälle.

Erfarenheter av privatiseringar i Storbritannien

Joseph O'Dowd, Syndicalist Solidarity Network

SSN är en syndikalistisk propagandagrupp vars mål är att skapa en syndikalistisk fackför ening såsom SAC eller CNT eller CGT i Frankrike. Vi stödjer strejkande, avskedade och skadade arbetare samt familjerna till arbetare som mist livet på jobbet. Vi är emot att regeringen skär ner på offentlig service, nedläggning av sjukhus, lagar som begränsar den individuella friheten, och vi går emot antifackliga lagar. Vi går också emot den Europeiska Unionen som träffas denna helg - och som är ett uttryck för den organiserade härskande klassen. Den Europeiska Unionen är en utvidgning av staten. Det är Europas förenta stater och dess lagar är redan överord nade våra nationella lagar.

I Storbritannien finns det väldigt lite kvar som inte har rörts av den privatiseringen. Under efterkrigstiden nationaliserades många av de viktigaste industrierna för kol, stål gas och elektricitet, och välfärdsstaten tillhandahöll fri hälsovård, tandvård och gratis utbildning för alla med hjälp av en graderad inkomstskatt och andra skatter på ungefär samma sätt som här i Sverige. Detta accepterades av de viktigaste partierna både till vänster och till höger, de konservativa och arbetarpartiet. Det fanns en konsensus bland politikerna även om det inte fanns en social konsensus i samhället, eftersom strejkerna fortsatte som förut och även intensifierades. Men sedan kom Margaret Thatcher och 1979 började Thatcher-reger ingen på vägnar av sina grundare det globala kapitalet att förstöra fackföreningarna , under minera arbetarklassens självförtroende och göra Storbritannien till ett land där internatio nella entreprenörer skulle tycka om att investera på grund av låg skatt och uppluckrad arbetslagstiftning, med andra ord, med arbetare som var lätta att utnyttja. Thatcher -regeringen klagade å de rikas vägnar på att skatterna var för höga och att bördan för staten att ta hand om de nationaliserade industrierna och välfärdsstaten var för stor. Kol, stål, gas, elektricitet, skeppsbyggnad, bilindustri - allt detta såldes ut billigt till den privata sektorn.

De privata företag som tog över dessa indu strier var ofta på jakt efter billigare arbetskraft någon annanstans i världen och på så sätt lades många industrier i Storbritannien ner och arbetarna blev arbetslösa. Eftersom staten vägrade investera i industri i Storbritannien och på Nord-Irland eller stödja de företag som fick svårigheter har hela branscher försvunnit -ja utraderats. Storbritannien har blivit kvar som en butik i Europa. Den enda sektor som växer är detaljhandeln. Privatisering av den tunga industrin följdes av privatisering av service såsom elektricitet, vatten och transport sektorn. I alla regioner i Storbritannien tillhandahålls denna service av olika privata företag. Det finns ingen kommunikation mellan dessa bolag. Vad som därför händer är att många tåg blir försenade så att kunderna väljer andra transportmedel, vilket betyder att vissa järnvägslinjer läggs ner och att arbetare förlorar sina jobb.

Det har inträffat många tågolyckor i Storbri tannien som har orsakat många dödsfall. Även privatiseringen av vattnet har orsakat allvarliga problem i vissa delar av England eftersom inte vattnet reglerats och renats ordentligt. Huvudargumentet för privatisering är att företagen kommer att konkurrera med varandra för att bli bättre och bättre för att få kunder så att servicen kommer att förbättras. Men det som verkligen verkar hända är att företagen vill ha snabba vinster och att hälsa, säkerhet och utbildning får stå tillbaka för att spara pengar så vi får en försämring av servicen. Det har även talats om att privatisera flyget och de som kontrollerar flygtrafiken och jag föreställer mig att det skulle bli en mardröm för hälsa och säkerhet om det gick igenom. Hälsovården som en gång fullständigt bekostades av staten investeras det nu i av företag och privata föreståndare. Sjuksköterskorna anställs nu av personaluthyrningsfirmor och de är inte nöd vändigtvis lika välutbildade som förut. När det gäller den högre utbildningen brukade staten ge anslag till alla studenter. Numera kan bara de allra fattigaste få anslag och fri utbildning. Och de flesta studenter måste ta banklån som de måste betala tillbaka. Så många bestämmer sig för att inte ta lån, och de måste också betala sina avgifter för att kunna betala sina lärare. Därför måste många studenter ha två eller tre olika jobb för att överleva samtidigt som de studerar vilket gör studier omöjliga såvida du inte är rik. Följaktligen är det många från arbetarklassen som inte får tillgång till högre utbildning.

Varför kunde då denna högervåg slå igenom? Man brukade säga att det berodde på det brittiska valsystemet, men över hela Europa har man proportionell representation och samma saker har hänt där. Så det är mer troligt att det beror på utvecklingen av den globala kapitalismen. Även vänsterpartier som Socia list Party och Labour Party har fortsatt att privatisera, och i det brittiska fallet har det t.o.m gått fortare än med den föregående högerregeringen. För oss som anarkister har detta visat på den oundvikliga korrumperingen av statsmakten. Det enda vi kan göra åt det som arbetare är att organisera oss och enas och kämpa. Det är allt jag har att säga.

Den s.k. arbetstidsförkortningen i Frankrike

Fabrice Pilleul, CNT, Frankrike

CNT bildades 1946 och vi har en viktig roll i den sociala rörelsen sedan generalstrejken 1995. Specifikt för oss är att vi inte har några betalda funktionärer. Vi kämpar med direkt aktion, direkt demokrati, oberoende av politiska partier och har en revolutionär vision för samhället. CNT har nära 5000 aktivister inom den offentliga sektorn, såsom utbildningsvä sendet, hälsovård, postanställda och i den privata, byggnadsindustrin, transportindustrin snabbmatsrestauranger och så vidare. Vi utvecklar också ett aktivt internationellt nät verk med andra kamrater som vi träffar här. Förutom kampen på arbetsplatserna bedriver vi också arbete kring allmänna sociala frågor, miljö, antimilitarism, kvinnors rättigheter och solidaritetsfrågor såsom exempelvis med Chiapas eller solidaritet med politiska fångar.

I Frankrike har vi den sk 35-timmarslagen. Det ska vara en arbetstidsförkortning men vi kallar den en arbetsomfördelning. Från början var det ett mycket viktigt arbetarklasskrav, för det är bra att arbeta mindre förstås. Men det ur sprungliga kravet har omvandlats i lagen. Denna lag är i händerna på cheferna för deras egen fördel. I verkligheten är det de som kan säga åt arbetarna att vara mer flexibla. Arbets tiden omorganiseras under året, under måna den, under veckan eller t.o.m under en och samma dag. De kan säga åt dig att arbeta tidigt på morgonen och sent på kvällen. Man har inget val. Så övertiden betalas mindre och mindre eftersom du måste arbeta hårdare när det är mer arbete och du kan bli tvingad att ta semester när det är mindre att göra. Din chef talar om för dig att du har semester, och så är det bara. En annan viktig sak är att lönerna pressas ner. Lagen tillåter arbetsgivarna att blockera förhöjningar. Stressen under arbetsti den ökar också. Det finns olika sätt att få ut mer produktivitet från arbetarna. Det är tids press under arbetet, undertryckta eller obetalda raster, exempelvis genom att man inte får lön medan man byter om till arbetskläder. Det ses som utanför arbetet. Så vi arbetar i ett misstänksamt klimat och arbetsförhållandena blir sämre. Lagen tillåter också oerfarna män niskor att förhandla om sin egen lön. Mer än hälften av de människor som nu får förhandla om sin lön har inte varit anslutna och i slut ändan är det mindre kontroll på de avtal som fortfarande existerar. Så vad vill vi? Vi tycker att företagen tillhör arbetarna eftersom det är de som arbetar och måste själva bestämma hur de ska arbeta. I dagsläget har vi en stor rörelse mot avskedanden i Frankrike. Vi säger: cheferna avskedar oss, låt oss avskeda cheferna! Låt oss arbeta mindre och bara på ett sätt som är vettigt.

Vi marscherar mot arbetslösheten

Frank Slegers, Europamarschnätverket

Europamarscherna är människor som marsche rar. Det är vad vi gör i hela Europa, tillsam mans mot arbetslöshet och osäkra arbeten. Vi marscherar tillsammans för att visa fram oss själva, för att knyta förbindelser och för att säga: "Stopp vi accepterar inte vad som händer idag i Europa!" Allt startade i Frankrike och till EU-toppmötet i Amsterdam marscherade vi från hela Europa, från Marocko och Finland, för att demonstrera tillsammans. Med demonstrationen i Köln fortsatte vi marschera i hela Europa mot arbetslösheten. Vi marscherar till fots, och för att vara ärliga åker vi också buss ibland eller också tåg men vi fortsätter mar schera. Vi har ett europeiskt sekretariat som möts på helger 3-4 gånger om året för att gemensamt diskutera erfarenheter och berätta för varandra vad som händer i de olika län derna. Det finns alla möjliga slags människor med i Europamarsherna, och det är väldigt olika från land till land. Det är en del av styr kan. I vissa länder är det kyrkorna, människor i kyrkor som mobiliserar mot arbetslösheten. I andra länder är det radikala fackföreningar, i ytterligare andra är det mindre radikala fack föreningar - det är mycket olika från land till land. Idag finns det människor som redan i sex eller sju år har marscherat tillsammans och lärt känna varandra bättre och bättre. Just nu är en av våra huvudsakliga målsättningar att i Bryssel i december samla folk till ett större möte.

Förra året i april såsom varje år fick den bel giska regeringen sina ekonomiska riktlinjer från EU. De innehöll två saker; För det första är arbetslöshetsförmånerna i Belgien för höga så folk söker inte jobb, för det andra är det alldeles för lätt att vara arbetslös för alla människor i Belgien. Det är något konstigt med dessa riktlinjer. De kommer från Europa och det är den belgiska regeringen som får dem men de är inte fastställda av det belgiska folket. Det är Europa som påtvingar Belgien detta och om man inte tillämpar dem kommer det att bli sanktioner.

Men på samma gång så var den belgiska regeringen närvarande på det möte där det här brevet skrevs för det är skrivet av det ekono miska och sociala rådet av europeiska ministrar, där de europeiska regeringarna tillsam mans bestämmer vad de ska göra. Regeringarna säger sedan i sina egna länder; vi kan inte debattera detta för det är Europa som bestäm mer. Det är något mycket konstigt med detta. Det är som en despotisk europeisk stat som har byggts upp och påtvingar alla Europas folk en arbetslöshetspolitik utan någon debatt eller respekt för parlamentariska traditioner. Detta påverkar alla länder i Europa och jag vill berätta hur det påverkar Belgien? Jag vet inte om det är detsamma i andra länder för det är inte alltid detsamma.

I Belgien kan man uttrycka det som tre vågor. Den första kom efter krisen 1974-75.

Arbetslösheten steg och regeringen sa: "Det här är dåligt, vi får skapa nya jobb." Så de skapade nya jobb, men inte med så särskilt bra förhållanden så de sa. "Det här är bara för en kort tid. Vi är ledsna över arbetslösheten men ekonomin kommer att bli bättre igen så för en kortare tid så skapar vi dessa jobb innan ti derna förändras"

Sedan kom den andra krisen 1982. Då sa de: "Det finns ett annat problem. Vi har en kris i den offentliga finansieringen och vi måste ordna detta. Så vi måste får ekonomi i syssel sättningen. Vi måste vidta vissa mått och steg för att rädda de offentliga finanserna. Men närvi har gjort besparingar kommer ekonomin att vända igen och arbetslösheten kommer att försvinna."

Sedan kom den tredje krisen 1993 och då förändrades något. Då sade de inte längre: "Vi är ledsna men för en viss tid så kommer vi att göra det här och sedan kommer ekonomin att vända igen" Nu talar men istället om något annat. Kanske är det något som är fel på de arbetslösa själva? Denna förändring kom från Europa. Den kom från Luxemburg-toppmötet där man kom på den politiken och från detta de ekonomiska riktlinjerna. Så det hade inträf fat en förändring. De säger inte längre; "vi måste skapa temporära jobb med dåliga förhål landen i väntan på bra jobb". De säger inte heller: "tiderna kommer att förändras" De säger: "För att verkligen göra något åt arbets lösheten måste de arbetslösa förändras." De borde inte längre leta efter bra jobb. Om de inte hittar bra jobb så ska de ta dåliga jobb. Vissa människor kan inte få bra jobb för de har inte tillräckligt med utbildning etc. Så det är skillnad idag och den förändringen har intro ducerats av EU. Om man tittar på statistiken är inte skillnaden så stor. Idag är förändringarna huvudsakligen på idéplanet.

De börjar säga att de har en annan diskurs om arbetslöshet. Men statistiken har ännu inte förändrats efter krisen 1993. Varför inte? 1994 -95 gick ju ekonomin upp igen. Det var ekonomisk expansion och det skapades nya jobb på grund av den ekonomiska uppgången. Så jag tror att när ekonomin vänder neråt igen kom mer vi att få se vad som är den verkliga effek ten av denna nya europeiska arbetsmarknadspolitik. Tills dess är det viktigt för oss att inse att det här kommer att hända och det är därför det är så viktigt att arbeta tillsammans på en europeisk nivå. För att det är en europeisk politik som har utvecklats. Det är därför som vi i Europamarscherna har denna idé om en europeisk församling som vi kommer att organisera i Bryssel den 11-12 december. Det är inte Europamarchen - det är en europeisk församling som organiseras tillsammans både av europamarschnätverket och av andra.

Vi ska träffas där och diskutera vad som händer i Europa och vad man kan göra åt det. Det är inte tydligt vad som kommer att bli resulta tet av detta. På grund av situationen vet jag inte om vi kommer att ha gemensamma krav som ett resultat av detta möte, eftersom situa tionen i de olika europeiska länderna är olika. Vi kommer att starta med den här debatten och vi kommer att gå vidare. Fortsätta marschera vid nästa nedgång, bekämpa arbetslösheten och vid någon tidpunkt kommer vi att ha gemensamma krav och en gemensam kamp för det är en europeisk despotisk stat som reorganiserar arbetsmarknaden i Europa och då kommer det oundvikligen att utvecklas en europeisk social rörelse som motsätter sig detta, och som kämpar tillsammans.

Fler osäkra arbeten

Angel Bosqued, CGT, Spanien

CGT bildades formellt 1990 men närvaron av en anarkosyndikalistisk fackförening i Spanien går tillbaka till 1910. Vi finns särskilt bland de anställda på banker, postkontor, järnvägen, offentlig sektor men också inom bilindustrin och i andra sektorer.

Våra huvudsakliga principer är direkt aktion, solidaritet och självstyre, och vi tycker att det och vi vill också skapa ett globalt motstånd mot kapitalet och nyliberalismen.

I Spanien idag attackeras arbetarna på tre fronter; liberaliseringen av arbetsmarknaden, de osäkra arbetsförhållandena och arbetslöshe ten. 1975 började vi gå från en mycket rigid arbetsmarknad , och arbetslagstiftning till en ökande liberalisering och detta berör huvud sakligen fyra områden, arbetskontrakten, den totala arbetstiden och dess fördelning, lönen och pensionerna.

Angående anställningskontrakt har vi haft 16 olika modeller. Nu har vi åtta och endast en av dem är tills vidareanställning. Vad det gäller de andra är upp till 90 % så luddiga att det är upp till arbetsgivarna att definiera arbetsförhåll landena. Vad det gäller arbetstiden har vi övergått från att ha fasta lagar som var samma för alla företag till att enbart ha en maximal tid, och vad det gäller allt det andra så är det alltid till fördel för arbetsgivaren.

Vad det gäller pensioner har vi gått från ett offentligt system som garanterade en god pension till ett totalt beroende av privata försäkringar för att få upp pensionerna så att pensionärerna kan leva på dem. Detta låter antagligen inte så konstigt för de flesta länder i Europa men i verkligheten är det inte bara så att nyliberalismen har trängt in i arbetslivet genom företagen och regeringen. Den har också kommit som en stark attack på fackför eningarna och vår rätt att försvara arbetarnas rättigheter. Fackföreningar som i Spanien förut definierade sig själva såsom kommunistiska eller socialistiska framhåller nu bara att de håller på med förhandlingar.

Vad det gäller otryggheten i arbetsförhållanden och arbetsrätten har de börjat införa mer och mer deltidsarbete. Detta kan ses som positivt i andra länder men i Spanien ser arbetare del tidsarbete som enbart negativt. De flesta arbetskontrakt av alla de arbetsavtal som ingås är bara 5 % fasta, alla de andra är bara för en dag eller för en begränsad tid. Det är mer eller mindre samma sak oavsett vem som upprättar arbetskontrakten.

Vad det gäller arbetslösheten så verkar det som vi skulle befinna oss i en mycket bra situation jämfört med tidigare år. Arbetslöshe ten är nu 9-14% beroende på vilken zon det gäller i Spanien. För tre år sedan var vi uppe i 21 %. Men detta är inte tack vare Partido Popular som är den mest högervridna regering vi har haft, utan beror på att man har ändrat definitionen för vilka som ska få kallas för arbetslösa. Det är bara en statistisk fråga.

Den viktigaste utgångspunkten för oss är att både de som är unga och letar efter sitt första jobb och de som redan har haft arbete men blivit avskedade förmodar att det som är vad som måste vara och något som de måste acceptera. Men vi försöker få dem att se att det inte måste vara såhär; att vi måste kämpa för bättre förhållanden. Att anledningen till den här situationen inte bara är det ekonomiska läget utan en materialisering av den politiska åskådning som kallas för nyliberalism, och som påverkar oss inte bara som arbetande människor utan som människor i alla situatio ner i livet. Att detta bara är en politik som vi kan kämpa emot och som vi alltid måste kämpa emot.

CGT bygger på hela befolkningen och speciellt på det arbetande folket och arbetsplats sammanslutningarna samt vad det gäller resten av samhället genom kampen i andra sociala rörelser genom koncentrerade och konkreta aktioner. Ett exempel är när vi lägger upp tegelsten för att stänga temporära arbetsplatser. Vi arbetar för att protestera mot de kollektiva avtal som de tvingar oss att skriva under och för att få människor att sluta sig till de alterna tiva rörelserna. Vi vill arbeta tillsammans med alla antikapitalistiska organisationer som arbetar mot kapitalism och nyliberalism både lokalt och globalt.

Erfarenheter av organisering och privatiseringar i Sibirien

Alexandr Markin, Sibiriska arbetarfederationen

Det sibiriska arbetarfederationen existerar i fem olika regioner i det gamla Sovjetunionen och i det sibiriska området och vi arbetar i första hand för att försvara arbetarnas rättighe ter. Organisationen hjälper sina medlemmar exempelvis i domstolsförhandlingar där arbets rätten har angripits men vi organiserar också strejker och andra aktioner när de behövs. Det sista vi organiserade var i gruvdistriktet Kusbass, när Rysslands regering ville påtvinga oss nya lagar, och aktionerna mot dessa lagar bestod exempelvis i att tåg stoppades, och att gruvorna i staden och det omgivande distriktet blockerades.

Det huvudsakliga problemet för närvarande är att arbetslagstiftningen, den lagstiftning som skyddar arbetare och reglerar arbetsförhållan den i Ryssland kommer att förändras. Detta eftersom kapitalisterna i Ryssland vill försämra lagen och avskaffa en del av den i eget intresse, för att lättare kunna hantera arbetarna.

Förra veckan den sjätte juni träffades alla de fria och självständiga fackföreningarna i Ryssland i Moskva och de kom överens om att strejka och gå till aktion den 19:e emot dessa försök att ta ifrån oss arbetarnas rättigheter.

Vi är väldigt glada för all hjälp vi kan få från alla fria eller syndikalistiska fackföreningar som är här eller finns i världen, med att sända stödbrev till stöd för de ryska arbetarna till Rysslands regering. Vi är också redo att stödja varje annan fackförening i varje annat land på samma sätt om det behövs och vi blir ombedda.

Vi har samma problem i Sibirien vad det gäller arbetslagstiftningen och privatiseringen av arbetsplatserna. Jag kan berätta för er om privatiseringen i Sibirien och hur den gick till. Sovjetunionen kunde inte styra alla dessa arbetsplatser som var i statlig regi. Situationen var rena farsen. Alla arbetade i industrin, olika industrier som producerade saker som ingen efterfrågade, och denna produktion löpte på, återvanns och producerades igen helt utan mening.

Om folk inte hade varit så dåligt organiserade eller inte så rädda som de var i Sovjetunionen hade det antagligen varit möjligt att förändra den här situationen men vid den här tidpunkten var det inte möjligt. Det är därför som det när det förklarades att nu måste vi privatisera allt i Ryssland i början av 90-talet så blev nästan alla företag privatiserade. I själva verket så var det så att på vissa av dessa företag som började arbeta i högre konkurrens så blev sättet att producera och förutsättningen för produktion mycket bättre. Men andra företag som fick monopol på marknaden de gör stor skada, och nu ser vi hur olika typer av service går upp i pris för vanligt folk, som exempelvis elektrici tet och boende som har blivit mycket dyrare och medellönen idag är bara 44 dollar i måna den. Vår organisation menar att det är omöjligt att privatisera sådana företag och även om man privatiserar den borde regeringen höjaskatterna för att kompensera de människor som köper tjänsterna. Men för att komma dit måste man organisera sig och nuförtiden har vi inte så mycket folk i vårt land organiserade.

Å andra sidan vill jag också dela med mig om viss information om situationen när privata intressen tar över ett företa utan möjlighet att driva det. Exempelvis var det en pappersindustri i St Petersburg där den person som hade köpt företaget inte kunde styra det så det fanns ingen möjlighet för företaget att leva vidare.

Så de lade ner och sedan tog arbetarna över företaget och gjorde sin egen organisation och tog bara över produktionen. Detta exempel visar mycket tydligt att man måste ha en stark organisation för att kunna göra sådana saker. Min åsikt är att situationen i Europa starkt beroende av situationen i Ryssland. Alla kapitalister i Europa är medvetna om att ar betskraften är mycket billig i Ryssland idag. Och det betyder att många företag kan för ändra sin produktion och starta den produktionen i Ryssland i framtiden. Detta kan öka arbetslösheten i Europa och lönerna kan pres sas ned. Jag tror därföratt hastigheten i ut vecklingen av fackföreningar i Ryssland påverkar situationen i hela Europa. Så det är vad vi gör. Vi försöker organisera människor i Ryssland i oberoende fackföreningar och få dem att förstå dagens situation

Privatiseringarna, facket och tredje världen.

Privatiseringar har varit ett av de dominerande inslagen i den politik som rika länder fört mot tredje världen genom krav riktade av Värld banken, internationella valutafonden och bilaterala påtryckningar. I Argentina privatiserades större delen av statliga företag för tio år sedan, ofta genom att sälja till utländ ska statliga bolag. Spanska statliga televerket tog över det "privatiserade" argentinska bola get. Lönsamhet uppnås ofta genom kraftig höjning av avgifter så att många inte längre har råd att hålla sig med telefonabonnemang. På liknande sätt går privatisering av vatten till vilket har lett till omfattande protester när det privata bolaget plötsligt tar ut avgifter som motsvarar en tredjedel av inkomsten som skedde i Cochabamba i Bolivia.

På 1980-talet växte det fram massprotester i tredje världen mot privatiseringarna och andra delar av det program för strukturanpassning som IMF, Världsbanken och andra av de rika ländernas maktorgan drivit fram för att ökande skuldbördan till de rika. Privatiseringarna har också inneburit att rika länders storföretag har kunnat köpa företag för mycket låga kostnader och ökat sina vinster. Tredje världens massrö relser mot skuldkris och privatisering Samtidigt började fackföreningar i länder som Sydafrika, Korea, Filippinerna och Brasilien att ifrågasätta de rika ländernas samförstånds politik med storföretagen och kräva en uppgö relse med den alltmer nyliberala politiken. Zapatisternas uppror i Chiapas 1994 ledde till ökad samarbete mellan alla i hela världen som protesterade mot nyliberalismen. 1998 bildades People´s Global Action i Geneve med tredje världens massrörelser som drivande krafter där bönder, fiskare fackföreningar, urbefolkningar och andra folkrörelser deltar. Lärarfacket i Argentina sökte stöd för sin rullande hungerstrejk mot privatisering av skolväsendet, bönder från Indien 2001 samla des PGA i Cochabamba där befolkningen efter våldsamma protester lyckats stoppa privatiser ingen av vattenförsörjningen och startat ett kooperativt vattenbolag. Folkrörelserna enades om fortsatta kampanjer mot privatisering och militarisering. Dessa teman blev också centrala för World Social Forum i Porto Alegre.

I det växande folkrörelsesamarbetet mot privatiseringar och storföretagens handelspoli tik har framförallt bönderna varit de ledande kraften tillsammans med olika miljö- och solidaritetsorganisationer. Men med tiden har fackföreningar även utanför tredje världen deltagit. Radikala fackföreningar har tidigt deltagit i kampen vilket framgår av inläggen på motkonferensens plenum.

Men i februari 2001 samlades för första gången även det dominerande Fria fackföreningsinternationalen tillsammans med företrädare för solidaritetsorganisationer. Den Nord- dominerade internationella fackföreningsrörelsen börjar förhoppningsvis ändra politik och inse att kritiken från tredje världens folkrörelser mot att sociala rätttigheter ska säkras genom beslut e fattigas utbetalningar på den ständigt växt WTO inte håller. Inför WTO -mötet i Doha utlyste Fria fackföreningsinter nationalen en internationell lokal aktionsdag och i Sverige gick svenska LO fack och SAC sida vid sida för första gången någonsin i en gemensam politisk demonstration mot privatiseringar. En växande förståelse för gemen samma intressen mellan olika delar av fackföreningsrörelsen och med andra folkrörelser börjar växa fram vilket tredje världen har allt att vinna på.

Under första dagen på motkonferensen betonades vikten av samarbete mellan facket bönder och andra folkrörelser i förhållande till WTO som är en de mest drivande krafterna bakom framdrivande av globalisering. Temat kom också upp på plenum om storföretagens ökade makt på söndagen och fördes fram av företrädare för People´s Global Action (PGA) och Third World Network (TWN) och Jordens Vänner Malaysia som talade på protestmötet på fredag morgon och demonstrationen på lördag. Ett planerat semi narium med alla deltagare från Ett planerat semi narium med alla deltagare från tredje världen på olika konferenser i Göteborg som skulle ha hållits på lördag efter demonstrationen fick dock inställas på grund av de osäkra förhållan dena. En mer samlad möjlighet att föra fram ett tredje världenperspektiv gick därför förlorad.

För mer information:

Analyser av internationella fackföreningsrörelsens initiativ under 2001 och andra texter om arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och alter nativa sociala rörelser finns på Robert Watermans hemsida Global Solidarity http:/ /www.antenna.nl/~waterman/ Information om folkrörelser i hela världen, folkrörelser.nu eller folkrorelser.nu

People´s Global Action: http://www.pga.org

Third World Network: http://www.twn.org

World Social Forum: http://www.forumsocialmundial.org.br/eng/index.asp

ICFTU: http://www.icftu.org

SAC: http://www.sac.se