Varför misslyckades protesterna?

Av Jan Wiklund

Varför misslyckades alla de folkliga upproren under 2010-talet, frågar sig Vincent Bevins i The Guardian. Den arabiska våren, protesterna mot stadsprojekt i Turkiet, protesterna mot antidemokratiska reformer i Hongkong, protesterna mot höjda busspriser i Brasilien, med mera - om de uppnådde något så var det motsatsen till vad deltagarna ville. Man kan också lägga till protesterna i USA, Spanien och Grekland efter finanskrisen. De enda massprotester som hittills verkat leda till något som liknar det deltagarna ville var protesterna mot kommersiella skolor i Chile och de gula västarna i Frankrike.

Bevins förklaring, som han också presenterar i en bok, är att protesterna alla har varit ledarlösa. De har lyckats skapa ett hål i den tidigare maktstrukturen, men de har inte kunnat fylla hålet, det har någon annan gjort, som inte har haft något med protesterna att göra. Ingen har på ett resolut men legitimt sätt kunnat fylla hålet och använda sin position för att förverkliga syftet med massprotesterna, som de socialdemokratiska partierna i Norden gjorde på 1930-talet.

Asef Bayat har en annan förklaring i sin bok Revolution without revolutionaries, vars inledning kan laddas ner här. Dessa protester hade sällan något program alls, annat än ett "nej", ibland uttryckt som "regeringen måste bort". Vem som helst kunde sedan utnyttja detta för sina egna syften. Detta till skillnad från rörelserna i början av 1900-talet som oftast hade ett väl genomdiskuterat övergripande program för hur samhället skulle se ut.

Mer eller mindre spontana rörelser som har haft ett konkret program, som till exempel alla IMF-uppror från 1975 och framåt, har dock ofta lyckats ganska bra, även om de varit utan ledare. När en regering på IMF:s order har skurit ned i budgeten har folk gjort uppror och krävt att nedskärningen ska tas bort. Inte sällan har de lyckats, om inte helt, så i alla fall nå en kompromiss. De chilenska skolprotesterna och de gula västarna är också exempel på detta.

Ledarlösheten, misstron mot representativitet som princip, växte fram på 1960-talet som en protest mot byråkratiseringen och ängsligheten hos de regeringar som tog på sig att hantera det tidiga 1900-talets rörelser. För oss som deltog i denna protest var det tydligt att representativitet inte hjälpte. Vi hade insett att vi inte hade något sätt att kontrollera dem som påstod sig företräda oss enbart genom den vanliga valprocessen. Vi ansåg därför att det var upp till alla medborgare, allt fotfolk, att ständigt ställa representanterna till svars. Politiken var för viktig för att lämnas åt andra.

Vi som var engagerade i kampen mot förödelsen i de svenska städerna vann i alla fall några begränsade men viktiga segrar - kanske för att vi hade ett tydligt program. Och kanske också för att vi, trots bristen på ledarskap, hade en mycket tydlig organisation i form av täta formaliserade möten och mötesplatser under lång tid, som smälte samman oss till ett vi. Vi hade inte ett oseriöst Facebook eller Twitter att lämna organisationen till, med den korruption som oundvikligen blir följden av det.

Naturligtvis har vi här att göra med en falsk motsägelse.

I princip borde det vara möjligt att upprätthålla såväl demokratiska gräsrotsrörelser och mobiliseringar som formella politiska partier som kan regera. I Sverige lyckades vi med det på 1920-talet - men när socialdemokraterna kom till regeringsmakten 1932 gjorde de allt för att kväva den demokratiska gräsrotsrörelsen och lägga den under kontroll av anställda funktionärer med ansvar uppåt. Och deltagarna verkar inte ens ha märkt det, förmodligen för att de inte kunde komma på tanken. Kanske också för att deras program uteslutande tycks ha handlat om vad staten borde göra; när det visade sig att regeringen under en generation efteråt i stort sett följde programmet fanns det inte mycket att klaga på. Inte heller fanns det något intresse av att delta i en politisk verksamhet som blev alltmer förutsägbar, toppstyrd och tråkig.

När vi nu utarbetar nya långsiktiga och mer eller mindre omfattande program för att i framtiden undvika 1900-talets besvikelser finns det något att fundera över. Dessa program skall inte bara vara önskelistor för en regering att uppfylla, de skall också vara riktade till oss själva.

Och vi måste komma ihåg att även demokratiska rörelser på gräsrotsnivå måste struktureras. Inte bara med fasta rutiner för hur saker och ting ska beslutas, utan också med sociala rutiner som skapar en känsla av betydelse och solidaritet, så att människor orkar och vågar, även över tid.