IMF-upproren

Den 20 december 2001 tvingade jättedemonstrationer i Buenos Aires den argentinska regeringen att avgå. Ett par tillfälliga regeringar tvingades lämna in sedan de misslyckats med att få stopp för demonstrationerna. Fabriker ockuperades, miliser av arbetslösa upprättade vägspärrar, lokala förvaltningar upprättades som tog över statens uppgifter, inklusive att trycka pengar. Först sedan en tredje regering visat att den tänkte behandla Internationella Valutafonden och utländska fordringsägare kort och dessutom röja upp i korruptionen återvände ett slags normalitet till landet.

Det argentinska upproret var bara den mest långtgående av en serie såkallade IMF-uppror som inleddes i Peru 1976, nådde en topp 1985 med ca 20 stycken och sedan planade ut med ca 10 om året. De har det gemensamt att de riktas mot regeringars eftergifter mot utländska kreditorer företrädda av sin torpedorganisation IMF.

Aktionsformerna påminner om sjutton-artonhundratalets europeiska bröduppror -- dvs städernas underklasser reser sig mot höjda priser, driver igenom de gamla priserna genom ett väl riktat bruk av våld mot mellanhänder och symboliska syndabockar, bestraffar de värsta förbrytarna mot den moraliska ekonomin och överlämnar sedan åt de gängse makthavarna att följa folkets dom. Det här kan man läsa mer om hos E.P.Thompson och George Rudé.

Bakgrunden är att många länder i Syd under femti-sextitalen följde en utvecklingsmodell som har kallats importsubstitution. Dvs man satsar på industrialisering för att tillverka det man annars skulle ha importerat, och man betalar investeringen med lån som man tar i Nord.

Under lång tid fungerade detta bra. Men med lågkonjunkturen från sjuttitalet gick botten ur -- inte minst för att de rika länderna med ens höjde både dollarkurs och ränta. Lån som tagits till en ränta på fem procent kostade plötsligt femton, och dollar som man fått till en kurs på 3,50 skulle plötsligt betalas tillbaka till en kurs på 10 kr. För att detta skulle vara möjligt krävde banker och IMF att Syd-regeringar skulle avskaffa alla sociala rättigheter och höja taxan på all offentlig service.

IMF-upproren har haft olika bas och organiserats på lite olika vis i olika länder.

Det mest typiska har varit att upproren har burits upp av städernas underklass och brutit ut när regeringen signalerat att den fallit undan för IMFs krav genom att avskaffa livsmedelssubventioner och höja priset på offentliga tjänster. Venezuelas stora IMF-uppror 1989 (se bilder) utlöstes t.ex. av höjda busstaxor och ledde till att slumstadsdelarnas invånare ockuperade bussarna och använde dem till barrikader, varefter de stormade butikerna och plundrade dem, mycket disciplinerat och med kvotsystem för hur mycket var och en fick ta. På ungefär samma sätt gick IMF-upproret i Argentina till samma år.

Initiativtagare till upproren har i regel varit lokala stadsdelsföreningar i kåkstäderna, husmodersföreningar, kooperativa matsalar eller kyrkor. Dessa har dock inte "styrt" något; aktionerna har utvecklats av sig själva efterhand och också tagit slut efter några dagar eller veckor av sammanstötningar med polis och militär. Större formella organisationer har inte varit inblandade; oftast har fackföreningar varit för svaga för att spela någon viktig roll, och oftast har resultatet av upproret blivit att regeringarna har mildrat sina åtgärder något på kort sikt.

De mest avvikande från detta mönster har varit Ecuador och Bolivia. Där har småbonderörelser med indiansk flagg agerat välplanerat och långsiktigt, och fällt regeringar med nationella strejker som fackföreningar och delar av medelklassen har anslutit sig till. Bonderörelserna har använt den indianska identiteten just för att bryta sig ur sin strikt fackliga roll och inta rollen som "nationens företrädare" gentemot det tunna övre medelklasskikt som ensamt har tjänat på att följa IMF-diktaten. Ecuador och Bolivia är också rekordhållare i IMF-uppror, både antal och djup.

Även Mexico har följt delvis samma modell -- att agera på längre sikt. Mexico var genom sin revolution 1910-20 initiativtagare till den latinamerikanska populismen och länge en av dess mest framgångsrika tillämpare, med en mängd "folkliga" organisationer uppknutna till regeringen för att föra ut dess politik. IMF-upproret 1986 inspirerade där till nya oberoende permanenta organisationer, som tillsammans med den zapatistiska småbonderörelsen i Chiapas lyckades bryta de populistiska organisationernas hegemoni under 90-talet.

I åtskilliga västasiatiska och nordafrikanska länder har islamistiska rörelser försökt skapa en kontinuitet och organisera allmänningar. Det gick i början bra -- men efterhand har de islamistiska organisationerna tenderat att bli koopterade av arabiska oljeintressen och förlorat sitt fokus på rättvisa. Istället har de fastnat i en diskurs om individuell dygd och moral.

IMF-upproren har erbjudit en av massbaserna för den globala rättviserörelsen. Den andra är förstås bonderörelsen.

Litt: John Walton & David Seddon: Free markets & food riots: the politics of global adjustment, Blackwell 1994 samt uppföljaren David Seddon & Peter Dwyer: Global dissent: forms of popular protest and resistance to globalisation, under produktion.