Stadsrörelsen i Madrid

Den mest framgångsrika stadsrörelsen över huvud taget ägde rum i Spanien.

Spanien kännetecknades i slutet av Franco-tiden av snabb industrialisering, ett resultat av att diktaturen och fackföreningsförbudet var lockande för europeiskt och nordamerikanskt kapital. Med industrialiseringen följde en lika snabb inflyttning till städerna, och eftersom fastighetsmarknaden var i händerna på vänner till diktatorn gjordes stora pengar på den ökade efterfrågan utan att någon större hänsyn till folks behov behövde tas.

Enligt Castells var den spanska stadsrörelsen det som störtade diktaturen. Ryggraden i motståndet var visserligen arbetarrörelsen och de nationella rörelserna i Baskien och Catalonien, men stadsrörelsen, främst i Madrid, övertygade den medelklass vars passiva stöd diktaturen behövde att en förändring var nödvändig.

Stadsrörelsen bestod av en brokig samling kategorier som alla stod i motsatsställning till frankisternas fastighetsspekulation.

Där fanns nyinflyttade arbetare i kåkstäder som de byggt själva. De demonstrerade för vatten, avlopp, el, skolor, bussar och sjukvårdskliniker på samma sätt som i Syds storstäder och de fick stöd av professionella ur medelklassen som tyckte det var en skam att det fanns sån slum i Europa.

Där fanns andra nyinflyttade arbetare som hade lyckats få plats i det som fanns av socialt bostadsbyggeri i Spanien. Dvs såkallat socialt bostadsbygger -- på grund av den otroliga korruption som fanns i den frankistiska apparaten förekom det inte sällan att nybyggda hus saknade både vatten och avlopp och el. De som bodde där hade således samma intressen som folk i självbyggda kåkstäder.

Där fanns stadskärnans blandade befolkning som strävade efter att bo kvar medan den frankistiska fastighetsspekulationen föredrog att exploatera med kontor.

Där fanns medelklassen i halvcentrala villastadsdelar som fastighetsspekulanterna också hade fått syn på och strävade efter att ersätta med kontor och motorvägar.

I sin kamp för att publicera sina krav och få offentlighetens stöd bröt de frankismens påtvingade tystnad och arrangerade gatufester och organiserade lokala föreningar för oförargliga ändamål och krävde rätt att tala i egen sak.

Medan strejker och baskisk nationalism var alltför farlig för att ens få pratas om ansågs krav på vatten och avlopp från början tillräckligt ofarligt för att tidningarna skulle få skriva om det. Och kritiska journalister kastade sig tacksamt över temat och hjälpte till att göra stadsrörelsens krav till oppositionens centrala.

Drivande i den till en början farliga organiseringen var partifolk ur den förbjudna oppositionen, och dessa skulle sedan efter diktaturens fall också döda rörelsen för att slippa en farlig konkurrent, något de kunde göra eftersom de satt på nyckelpositioner.

Men ur sakfrågeperspektiv var rörelsen ändå mycket framgångsrik.

Kåkstädernas invånare fick sina riktiga hus. Ofta fick de hjälpa till både att planera och bygga sina permanenta bostadsområden, ofta på samma plats som kåkstäderna hade legat så att den sociala organiseringen kunde behållas. Fuskbyggenas folk också.

Och kontorsexploateringarna stoppades. Utan att det stått på rörelsens program etablerades dessutom en allmänningarnas företrädesrätt, exempelvis genom att biltrafiken underordnades både festers och kollektivtrafikens behov. Och i Spanien bygger man stad, inte perifera enklaver, eftersom markspekulanternas makt har knäckts. Efter Francotidens påtvingade tystnad är det stadsrörelsens traditioner som dominerar offentligheten i Spanien -- åtminstone enligt Manuel Castells.

Läs mer om Spanien här.

Litt: Manuel Castells: The city and the grassroots, Edward Arnold 1983