Stadsrörelsen i Amsterdam

I Amsterdam förekom föga social bostadspolitik efter andra världskriget. Å andra sidan fanns långtgående planer hos myndigheterna på kontors- och motorvägsprojekt i centrum. Följden var att hus tömdes i väntan på rivning. Eftersom den legala bostadsmarknaden var stängd fanns inte så mycket val för unga människor mer än att ockupera tomma hus illegalt vilket också började ske i stor skala i mitten av sextitalet.

1968 offentliggjorde myndigheterna alla sina avsikter i en enda plan, som också gjorde klar strävan att deportera stora delar av innerstans invånare. Följden blev att de boende organiserade sig. Det fanns tre komponenter i organiseringen.

Den första var ungdomarna i de ockuperade husen. Tack vare sin kollektiva sammanhållning blev de kärnan i motståndet. De såg till att ständigt ockupera nya hus allteftersom de blev tomma, för att hindra myndigheterna från att riva dem. Kreativiteten var stor hos dessa ungdomar, och de var duktiga på att visualisera vad ett stadsliv utan bilar och kontor skulle kunna innebära.

Den andra var de boende, som mer än gärna såg att ungdomarna tog hand om de tomma husen för att hindra fortsatt förödelse. De drogs i inte ringa omfattning in i ungdomskulturen.

Den tredje var kultureliten i övre medelklassen, som såg Amsterdams stora sextonhundratalsstadskärna som ett unikt världsarv som inte fick förstöras.

Efterhand tillkom en fjärde komponent som gav segern till stadsrörelsen. Det var stora delar av välfärdsalliansen mellan arbetarrörelse och socialbyråkrati, samlad i socialdemokratiska partiet. De kunde inte förstå hur man kunde sanera ut folk utan att det fanns nånstans för dem att flytta. 1978 tog den falangen över partimajoriteten och rivningsplanerna spolades.

Litt: Hans Pruijt: The impact of citizens' protest on city planning in Amsterdam, paper, The future of the historic city of Amsterdam, 2002.