Rörelsen för global rättvisa

... eller den globala rättviserörelsen som den brukar kallas med en lite konstig ordbildning, är/var en rörelsevåg runt 2000 som riktade sig mot borgerskapets och de globala statliga organisationernas strävan att monetarisera och privatisera alla sociala relationer. De bestod av en mångfald lokala och nationella mobiliseringar som fortfarande finns, men dessa fick under en tid starka globala uttryck därför att överheten organiserade sig globalt via organisationer som WTO och IMF. I takt med att dessa organisationer har fått minskad betydelse har också folkrörelsernas globala samordning fått det.

Rörelsevågen bars upp av tre olika nätverk.

1. Ryggraden var småböndernas fackliga international Via Campesina, som själv bildades som ett motstånd mot frihandel med mat och mot patentering av liv. Via Campesina bidrog med tyngd, påtryckning på sina respektive stater och legitimitet.

2. En mer flyktig organisering var den långsiktiga rörelse som tvingades fram som följd av de såkallade IMF-upproren, dvs de våldsamma uppror som följde på regeringars kapitulation för IMFs sparkrav. Den viktigaste av dessa organiseringar var kyrkornas kampanj Jubilee 2000 med krav på avskrivning av orättmätiga skulder.

3. Den allra flyktigaste organiseringen var ungdoms- och miljörörelsernas samarbete Peoples' Global Action, vars aktiva tid bara varade några år. Emellertid fanns det i dessa kretsar en lång tradition som gick tillbaka till kampanjerna mot bröstmjölksersättning respektive t.ex. skogsavverkning på 80-talet samt anti-apartheidrörelsen på 90-talet, vars kontakter och nätverk i hög grad utnyttjades, och vars nätverk också kommer att utnyttjas i framtida mobiliseringar.

När rörelsevågen nådde tidningarnas förstasidor i samband med WTO-förhandlingarnas sammanbrott i Seattle nyåret 2000 hade den redan en lång historia bakom sig. Fyra år tidigare hade den till exempel lyckats stoppa ett internationella handelsavtal, MAI-avtalet, som skulle ha gett transnationella företag tolkningsföreträde över stater. Och kraftfulla manifestationer mot monetarisering/privatisering vid varje globalt toppmöte hade egentligen varit regel sedan 80-talet (se fullständig lista här, pdf!). Men i Seattle hade rörelsens påtryckning på syd-regeringarna hunnit blivit så stark att dessa också revolterade mot "the Quad", dvs USA, EU, Japan och Canada.

Rörelsevågen desorganiserades när det öppna våldet började råda i de internationella relationerna, dvs när NATO ockuperade Irak och Afghanistan. Dock kan man säga att de bestående resultaten är a. att nordländernas försök att lagstifta neoliberalism kraftigt försvagades, b. att sydländerna har stärkt sina positioner, både de ekonomiskt starka syd(ost)asiatiska länderna och Latinamerika där rörelserna 1 och 2 var ovanligt starka och till stor del samordnades av indianrörelsen, samt c. att det senare också gäller inom de folkliga rörelserna själva där sydrörelser nu är hegemoniska.

Litt: Ruth Reitan: Global activism, Routledge 2007