Den nordiska folkrörelsekulturen

Den nordiska folkrörelsekulturen var stark nog att tillsammans med Roosevelts new Deal resa principen om välfärdsstaten på den globala arenan, och introducera keynesianismen som praktisk politik. Denna kulturella tradition hade sina rötter i flera folkrörelsemobiliseringar.

1. Frikyrkan var nästan helt ett svenskt fenomen. Den var ett uppror mot statskyrkan, den svenska kanonmonarkins KGB, och dess tankemonopol. Den hade börjat spridas redan i början av sjuttonhundratalet, delvis som tolererade lekmannaförsamlingar i norr där avstånden var för stora för att prästerskapet skulle räcka till. Men den fick organisatorisk form först i mitten av artonhundratalet med hjälp av invandrade engelska hantverkare, återvändande svenskamerikaner, och amerikanska missionspengar. Frikyrkan vr i första hand stark i de nya stationssamhällena där ofta inget annat organiserat kollektivt liv fanns.

2. Den grundtvigianska väckelsen var den närmaste motsvarigheten i Danmark och Norge. Den hävdade att kyrkan bestod av församlingen, inte av prästerskapet, och att lekmännen därför måste ta makten. Grundtvigiansmen var främst en angelägenhet för bönderna som använde dess nätverk för att uppfinna och organisera folkhögskolan, organisera kooperativ i kamp mot storgodsägarna, samt politiska bondepartier som tog makten i Danmark 1901 och i Norge redan 1884, om än i koalition.

3. För att kompensera för frikyrkans något sekteristiska prägel i Sverige organiserades en nykterhetsrörelse från mitten av artonhundratalet. Den var praktisk där frikyrkan var ideologisk, och tog till sin uppgift att resa rattigfolket ur slöfyllan och göra det till en makt. Nykterhetsrörelsefolk grundade bibliotek, organiserade kulturen på landsbygden, införde principen lika rösträtt en generation den erkändes i samhället i stort, och tjänstgjorde över huvud taget som folkrörelsekulturens förbindelsemän.

4. Arbetarrörelsen var givetvis gemensam över hela Norden och utvecklades med tiden till folkrörelsekulturens huvudkraft. Den såg olika ut i de olika länderna. I Danmark introducerades den först men i det småborgerliga jordbrukarlandet var det främst i Köpenhamn den blev en kraft. I Norge och Sverige med deras brukssamhällen spreds rörelsen mer jämnt. Och i det svagt industrialiserade Finland var det till stor del torpare och lantarbetare som bar upp rörelsen. Den nordiska arbetarrörelsen sägs ha varit tyskinfluerad med sitt starka betonandet av Det Politiska Partiet som central organisationsform. Men i praktiken fanns också influenser från anglosachsisk frikyrka med dess betoning på individens växt - "människovärdet vi fordra tillbaka" - och i Norge också en stark tillsats av amerikansk anarkosyndikalism som under en kort period på tjugotalet fick hegemoni. Svensk arbetarrörelse var på tjugotalet den mest militanta och välorganiserade i världen, medan den finska arbetarrörelsen låg krossad efter ett förlorat inbördeskrig. Men tillsammans var de nordiska arbetarrörelserna så starka att kunde ta statsmakten på trettitalet och under en generation förbli sina länders starkaste politiska kraft.

5. I Norge och Finland fanns även rörelser för nationellt självstyre. Dessa var dock diametralt olika. Den norska rörelsen byggde på gruntvigianska bönder och frikyrkliga fiskare och var antibyråkratisk. Nationalismen var något man fick till skänks eftersom byråkratin stödde sig på en svensk kung. Den finska rörelsen var konservativ och en angelägenhet för byråkratin och borgerskapet som strävade efter ökat svängrum i det tsarryska imperiet. I Norge tog den nationella koalitionen makten 1884 som ett förbund mellan alla folkliga krafter. I Finland tog det nationella borgerskapet makten i ett uppror mot den revolutionära ryska regeringen 1917, i allians med Tyskland och för att slå ner den egna arbetarrörelsen.

Tillsammans skapade dessa rörelser en kulturell hegemoni i de nordiska samhällena, som ställde gängse borgerliga kulturformer helt i skuggan. De tillsatte de ledande politikerna, de skapade gemenskaper som kontrollerade dessa, och de utbildade dessa gemenskaper i gemensamma förhållningssätt som till stor del var antielitistiska och demokratiska.

Den nordiska folkrörelsekulturen var som starkast cirka 1900-1940. Den började förfalla när den fick statsmakt. Regerandet krävde byråkratisering och tämjning av den folkliga makten. I Danmark och Norge kunde motståndet mot den tyska ockupationen i någon mån liva upp traditionen igen, sexti-sjuttitalens arbetar-, freds- och miljörörelser var också en viss nytändning. Men i alla de nordiska länderna är folkrörelsekulturen idag kraftigt försvagad.