Islamismen

Den ursprungliga islamska rörelsen var kraftigt politiserad och syftade till politisk makt. Och motståndet i Nordafrika/Västasien/Indonesien mot kolonialmakternas tidiga plundringar tog sig oftast formen av sufiska brödraskap. Följaktligen var det naturligt att ett mer långsiktigt organiserat motstånd mot kolonialisterna i dessaa länder skulle bygga på islam som samlande kraft.

De första försöken gjordes i Egypten och Iran runt sekelskiftet 1900. I Iran hade en bred rörelse påverkad av både islam och europeisk republikanism redan gjort revolution 1905 på grund av regimens eftergifter mot det brittiska imperiet. I Egypten tog det längre tid. Det var också där de teoretiska grunderna utformades, bland annat av iranier i exil sedan revolutionen krossats av kolonialmakterna.

Den första islamistiska organisationen, det Muslimska Brödraskapet, var egyptisk. Den organiserade fackföreningar, kooperation och motstånd mot det brittiska kolonialväldet från 20-talet och framåt. En avläggare, qassamiterna, bildades med samma syfte i Palestina på 30-talet och var den ledande kraften där i upproret 1936-39, som dock slutade med nederlag. En mobilisering i Egypten 1949 som organiserades av Muslimska Brödraskapet slogs också ner.

Efter dessa nederlag tog populistiska militärer över förhoppningarna om antikolonial utveckling, men sen dessa misslyckats fick de islamistiska rörelserna fart igen. Den avgörande impulsen kom från alla spontana uppror mot nedskärningar som påtvingats regeringarna av IMF för att driva in skulder till de transnationella bankerna. Det var islamistiska rörelser som då byggde upp organisationer för självhjälp som trädde in när de statliga välfärdsorganen las ner.

I denna första fas låg fokus på rättvisa och välfärd för de fattiga. Det var temat i den iranska revolutionen 1979, där islamister spelade huvudrollen i att samordna den ursprungligen rätt spontana rörelsen. Det var också fokus för islamismen i Algeriet på 80-90-talen, där de styrande mest var intresserade av att leva i ett pseudo-europeiskt överflöd.

Men allteftersom tiden gick tog andra intressen över. Revolutionen i Iran (bilden) byråkratiserades som alla statliga regimer måste göra, och rörelsen i Algeriet slogs ner av en blodig militärkupp. De folkliga välfärdsorganisationerna måste finansieras, och pengarna kom från Saudi-Arabien och gulfstaterna. De var inte intresserade av någon rättvisa. Följaktligen trädde nationalistiskt självhävdande och gammal god patriarkalism och moralism i förgrunden istället, en utveckling som fått särskild styrka på grund av militariseringen av rörelsen i Afghanistan.

Läs mer om Nordafrika/Västasien resp Iran här.

Litt: Olivier Roy: Skakmat - politisk islam, Eirene 1993; François Burgat & William Dowell: The Islamic movement in North Africa, University of Texas 1993.