Jihadtraditionen

I det traditionella samhällets självhushåll är det svårt för bönder att organisera sig över större områden. Ofta är det religiösa rörelser som får den rollen - bara de har tillräckligt universalistisk appell. Så även i Nordafrika och Västasien, inte minst då de europeiska maktetablissemangen karvade ut intressesfärer åt sig själva för att kunna lägga under sig råvaror och tvinga folk att arbeta gratis åt sig.

Den traditionella överregionala rörelsen här var de sufiska brödraskapen - religiösa rörelser som förutom sin gudstro också ägnade sig åt skolor, sjukvård och hotellverksamhet och annan allmännyttig verksamhet. De ansågs vara de som bäst kunde försvara samhället då utländska inkräktare tog sig in och i kraft av överlägsna ekonomiska resurser mutade de statliga myndigheterna till eftergifter.

Den traditionella formen för resning kallades jihad (vilket ungefär betyder "kamp för ett rättvist samhälle") - föga skilde det från ett traditionellt bondeuppror utom att det hade ett starkt politisk-religiöst program och stod under kontroll av en sufisk rörelse.

Flera sådana rörelser försökte till exempel kasta ut de franska ockupanterna från Algeriet under 1820-1850-talen men splittrades upp och besegrades. Jihadrörelser i Libyen vållade så sent som under 1930-talet besvär för den italienska ockupationsmakten. Men den mest berömda var den rörelse som var nära att besegra det brittiska imperiet i Sudan på 1880-talet.

Den rörelsen sparkades igång av att import av billiga europeiska varor ruinerade de inhemska hantverkarna och att en effektivare indrivningsapparat tvingade folk att betala skatt. En religiös rörelse, mahdiya, krävde återgång till det traditionella tillståndet före europeerna och vann snart politisk och militär kontroll överallt där inte ockupationsmakten hårdkoncentrerade.

Så gick det på ett tag, men för att kunna besegra europeerna var rörelsen tvungen att också den ta upp skatt på ett effektivt sätt och uppträda som en modern stat, vilket fick alltfler att falla ifrån. När slutligen den brittiska armen anställde slakt på de sista hade rörelsen slutat att ha någon större betydelse.

Läs mer om Nordafrika och Västasien här.

Litt: Edmund Burke & Ira Lapidus: Islam, politics and social movements University of California Press 1988.