Dacke och franska camisarder

Den vanligaste formen av folklig politik under den tidigmoderna tiden - ca 1500-1750 - var protester mot den växande statliga inblandningen i byarnas liv. Åtminstone i det rikare Västeuropa, centrum för den moderna tidens transnationella ekonomi. I utkanterna, Östeuropa och Sydamerika, såg det annorlunda ut.

De styrandes taktik för att ta tillbaka makten efter senmedeltidens folkrörelser var nämligen kunglig militärdiktatur.

Det fanns många sätt som sådana kunde vara till elände för bönderna. Mest typiskt var det skatter och pålagor till kungarnas alla krig som folk vände sig emot. Men det kunde också vara inkvartering av militärer på byarnas bekostnad (utlösande i det finska Klubbekriget 1596, bild ovan). Eller klåfingriga regler för hur bönderna måste bete sig.

Ofta bedrevs sånt av klassallianser. Det var inte bara bönderna som drabbades, det gjorde också mer lokalt baserade medlemmar av jordägaradeln, som förlorade makt till de kungliga kanslierna. Det stora uppror som krossade detn spanska supermakten och gjorde Spanien till en stormakt bland andra, det katalanska upproret 1640, vände sig emot både skatter, lagar och militära inkvarteringar, och de som gjorde uppror var hela det katalanska samhället.

Den verkliga hemvisten för såna här uppror var Frankrike, där den kungliga diktaturen var effektivare än någon annanstans. Bara i Aquitaine - området runt Bordeaux och Toulouse - gjorde bönder uppror mer än femhundra gånger under 1600-talet; det sista - de s.k. camisardernas uppror inte långt därifrån, ägde rum 1715. Men annars var de en allmäneuropeisk företeelse med höjdpunkt runt 1650. Engelska bönder gjorde uppror mot statlig styrning av kyrkan på 1530-50-talen. Bönder och stadsbor i och runt Napoli gjorde revolution 1648 mot den spanska kungen. Schweiziska bönder gjorde uppror mot städernas arrogans på 1650-talet.

I Sverige minns vi ett antal Dalauppror mot nya skatter. Det mest omfattande upproret, som var nära att störta kungen, var dock den s.k. Dackefejden i Småland 1542-43. Det riktade sig förutom mot beskattning också mot kungens försök att införa romersk rätt istället för den traditionella. Främst var det plundringen av kyrkornas, dvs socknarnas, egendom bönderna vände sig mot, samt mot fogdarnas allt grövre metoder. Under vintern 42-43 behärskade upprorsarmen hela Småland och delar av Östergötland och kungen tvingades börja förhandla. Förhandlingen var dock en bluff visade det sig - i hemlighet hyrde han in stridsvana tyska knektar som krossade upproret senare på året. Dock såg han sig tvungen att backa något från sina krav och övergav i tysthet försöken att ändra rättssystemet.

Litt: Yves-Marie Bercé: Revolt and revolution in early modern Europe, Manchester Univesrity Press 1980; Roland Mousnier: Peasant uprisings, Allen & Unwin 1971; Heikki Ylikangas: Klubbekriget, Atlantis 1997.