Den ryska upprorstraditionen

Under 1500- och 1600-talen förslavades östeuropas bönder för att producera billig spannmål åt de västeuropeiska industrisamhällena. Ryssland som låg lite utanför, och var mycket vidsträckt och kapitalfattigt, hade svårt att hålla samma kontroll över bönderna som fanns i t.ex. Polen, Baltikum och Ungern. Därför hände det flera gånger att de ryska bönderna kunde sätta igång stora upprorsrörelser mot de allt mer förtryckande lagarna.

Det första upproret ägde rum i skuggan av den s.k. Stora Oredan på 1610-talet, då flera kungakandidater slogs mot varandra. En bondearmé kunde nästan inta Moskva innan de stridande aristokratpartierna kunde ena sig för att slå ner bönderna.

Nästa rörelse på 1670-talet hade sitt ursprung kosackerna vid Don, bönder som fått skattefrihet och herrefrihet mot att de bidrog till rikets försvar som soldater. Dessa mötte nu ökad kontroll och svarade med ett uppror som alltfler bönder i rikets utkanter anslöt sig till. Det tog något år att slå ner. Här kan du lyssna på den populära sången om det upproret.

Den största rörelsen ägde rum på 1770-talet då lagarna hade nått sin mest förtryckande perfektion, t.ex. hade bönder förbjudits att klaga på behandlingen. Även denna gång var det kosacker, vid Ural, som startade upproret, men den här gången spreds det över hela Volgaområdet. Syftet var den här gången uttalat att avskaffa livegenskapen. En upprorsregering med ämbetsmän byggdes upp, med organiserad propaganda, och upproret fick stöd från alla sorts människor i utkantsområdet. Samara och Kazan erövrades 1773 och utsända arméer besegrades. Men nästa år kraftsamlade imperiet och kunde krossa rörelsen militärt.

Den ryska upprorstraditionen levde dock kvar och mellan 1826 och 1856 har över 500 bondeuppror registrerats. År 1861 hade regeringen konstaterats att livegenskap inte betalade sig och avskaffade den.

Läs mer om Ryssland här.

Litt: Paul Avrich: Russian rebels 1600-1800, Schocken Books 1972.