Muhammed och den revolutionära gemenskapen

Arabien var den naturliga transportsträckan mellan Medelhavet och Indien. Att det skulle bli en viktig handelsväg sade sig självt. Liksom att handeln skulle skapa poler av rikedom och fattigdom och slå sönder de gamla jämlika klangemenskaperna i området, och driva in många i skuldslaveri. Skuldsättning var den största konfliktfrågan i de klassiska imperierna.

Muhammed var en köpman som åtog sig att återupprätta den jämlikhet som den inträngande kapitalismen hade förstört. I sin födelsestad Makkah samlade han omkring sig ett parti av jämlikar, oavsett ursprung, som snart ådrog sig myndigheternas misstänksamhet. Å andra sidan appellerade medborgare i den av stridigheter sönderslitna grannstaden Yathrib att Muhammed och hans grupp skulle som utomstående opartiska mäkla fred där. Av det oeniga Yathrib skapade snart Muhammeds grupp, muslimerna eller "de som underkastar sig gud", ett revolutionärt och expansivt samhälle som på några år la under sig Arabien och därefter - med hjälp av anti-imperialistiska kristna grupperingar - Syrien, Egypten, Nordafrika och Persien.

De snabba framgångarna ledde snabbt till nya ojämlikheter inom gruppen - som dessutom alltmer började uppfatta sig som en elit i förhållande till resten av samhället och inte gärna släppte in nykomlingar. Nya revolutionära gemenskaper som åberopade sig på muslimska principer växte därför fram och skulle göra så under flera hundra år. Efter något hundratal år gjorde en grupp, shi'iterna, uppror stödda av flera olika missnöjda grupper vilket ledde till regimskifte. Missnöje med denna regim skapade nya rebelliska grupper som fatimider, ismailirörelsen, fatimiderna, zanjrörelsen etc etc som skapade regimer stödda på sin uppfattning av vad som var "äkta", rättvis islam. Beklagligtvis tillämpade alla ungefär samma principer för att uppnå detta i praktiken - byråkratisk administration - varför de alla korrumperades på någon generation och nya rörelser efterträdde dem. Dock kvarstod förbudet mot skuldslaveri i det islamska området ända till idag.

Efter några hundra år föll emellertid det muslimska området offer för militära äventyrare. Islamsk organsering tog sig hädanefter två former. Dels intellektuell, juridisk, ämbetsmannamässig i form av olika rättsskolor som utbildade domare och andra funktionärer som gärna ställde upp både som statliga sådana och som stöd för oppositionella grupper. Och dels folkliga, s.k. sufiska rörelser som betonade den folkliga jämlikheten och den mystiska enheten med gud. I kontakten med aggressiva europeiska erövrare från 1700-talet och framåt var det i första hand dessa senare som åtog sig rollen att försvara sina samhällen - samtidigt som de tillhandahöll social gemenskap, trygghet, utbildning, sjukvård och annat människor kan behöva.

Läs mer om Nordafrika och Västasien här.

Litt: Maxine Rodinson: Muhammed, Gidlunds 1961; Ira Lapidus: A history of Islamic societies, Cambridge University Press 1988.