Jesus och solidariteten i vardagen

Motståndstraditionen i västra medelhavsområdet hade en lång förhistoria. Judarna som grupp tycks ha varit en utkantsbefolkning som först blev känd då den försvarade sig mot Egypten. När världshandeln etablerade handelsstäder där försvarade de sig mot dessa också. Fokus i konflikten var oftast den skuldsättning till olika finansinstitutioner som tvingades fram av den hårda beskattningen.

Målet var nationalstatlig välfärdspolitik, under hävdande av rättvisa och allas lika rätt. Men i en värld som alltmer behärskades av militära imperier framstod med tiden den politiken som omöjlig.

Den som då kom med något radikalt nytt var en byggnadssnickare, Jesus. Han betonade dels att lösningen på människors problem inte var statlig politik utan folklig solidaritet i vardagen. Dessutom slog han fast att detta inte bara gällde den egna nationella gruppen utan alla människor.

Runt detta program växte det fram lokala gemenskaper, församlingar, som bland annat fungerade som ideella försäkringskassor. Gemenskaperna knöts samman av en offentlighet som omfattade hela det romerska imperiet och långt in i grannimperiet Persien.

Inte minst framgångsrik blev det den kristna principen om att man ska ta hand om varandra. Under de två stora pestepidemier som rasade 165-180 och 251-270 gjorde de kristna detta, och överlevde, medan hedningarna tänkte på sig själva och dog. Kristendomen framstod plötsligt som enormt attraktiv.

Efter något hundratal år beräknas denna offentlighet ha omfattat cirka 15 procent av imperiets invånare, ökat till kanske 25% efter epidemierna. Bland dom fanns fattiga stadsbor som var mest intresserade av att upprätthålla mänsklig jämlikhet, trygghet och rättvisa, men också imperiets främsta intellektuella vars huvudintresse var att bygga upp intrikata ideologier som legitimerade det hela i för tiden gängse språkbruk.

Den kristna gemenskapen betraktades av staten ibland som en farlig maktapparat som förföljdes, men ibland tolererades den om den rapporterade vad den höll på med. På motsvarande vis vacklade den kristna gemenskapens förhållningssätt till staten - en del kristna stödde den, andra gjorde mer eller mindre motstånd under åberopande av mänsklig jämlikhet och rättvisa.

Samtidigt stötte imperiet på allt större ekonomiska problem och svårigheter att finansiera en övertung statsapparat. En av de maktpretendenter som uppträdde runt år 300, Flavius Constantinus, drog slutsatsen att det var ett realpolitiskt smart drag att alliera sig med den kristna gemenskapen. Det visade det sig också vara och det gav Constantinus seger i maktkampen. Till skillnad mot andra gemenskaper i imperiet var den nämligen allmängiltig, identifierade sig inte med någon specifik grupp eller nationalitet, och gav därför ett brett stöd.

Constantinus var förstås mest intresserad av att samarbeta med den statsvänliga falangen bland de kristna, som gynnades på alla vis - bland annat med skattefrihet och myndighetspositioner - medan de statskritiska förföljdes. Det här gav upphov till våldsamma strider inom den kristna rörelsen. I synnerhet var de regimkritiska koncentrerade till imperiets ytterkanter, t.ex. Egypten och Syrien vilket med tiden skulle bidra till muslimernas framgångar.

Ett fredligare sätt att visa motstånd mot statens allt starkare kontroll över rörelsen var att bilda alternativsamhällen där den tidiga kristna andan skulle återupplivas. Det första klostret bildades bara några år efter Constantinus maktövertagande. Dessa kloster blev efterhand, tack vare sin sammanhållning och arbetsdisciplin, mycket rika och mäktiga. Det ledde förstås till nya konflikter, nya alternativsamhällen (med ungefär samma effekt) men också till att den kristna rörelsen stärkte sitt grepp över samhället genom att bli starkt även inom produktionen.

När det romerska imperiet slutligen föll, som offer för sin dyra och övertunga stat, blev den kristna kyrkan på många vis dess arvtagare - en relativt mer demokratisk, flat struktur tog över efter den extremt brutalt hierarkiska romerska, med skuldslaveri förbjudet och krigen mer måttliga. Dock, nya hierarkier växte snart fram inom kyrkan - och nya rörelser inom samma kyrka tog upp kampen mot dessa.

Litt: Ulrich Duchrow: Alternatives to global capitalism; Rodney Stark: The rise of Christianity