Valdenser, husiter och kampen om kyrkan

Kyrkan var den enda maktapparat som sträckte sig över hela det medeltida Europa. Rörelser riktade mot dess hierarkier och överheter var därför den enda form av folkrörelse som kunde bli överregional.

Den kyrkliga apparaten behärskades länge av lokala potentater, ungefär desamma som styrde över härader och städer. Men i slutet av 900-talet formerades en revolt mot dessa, av munkar i allians med fattiga stadsbor som ville göra kyrkan folklig istället för överklassvänlig. Detta antog man, precis som kommunisterna tusen år senare, bäst kunde ske om hierarkin och lydnaden inom organisationen var strikt och överordnade nivåer hade makt över underordnade.

Inom några generationer hade detta lett till korruption och till att det högre prästerskapet mest fikade efter rikedomar och ett bekvämt liv.

Mot detta bildades oppositionsrörelser. I regel uppstod dessa så att underordnade kyrkliga dignitärer opponerade sig mot överheten och hänvisade till Jesus exempel och till bibeln. Missnöjda hantverkare och bönder anslöt sig därefter, varpå överheten kättarstämplade menigheten - inte på grund av vad de sa, utan på grund av att de inte lydde överheten. Ovan en bild på vad det innebar.

Flera sådana vågor av opposition skakade kyrkan fram till att världsmarknadssystemet gjorde konflikten omodern.

Den första var valdenserna. De hade bildats som strikt kyrkotrogna lekmän som ville ha påvens tillstånd att missionera mot de icke-kristna katarerna på 1100-talet. Men istället blev de utskällda för att fattigt folk kunde aspirera på talerätt och förföljda för att de missionerade ändå. Successivt organiserade de sig i en egen frikyrka som var stark i norra Italien och södra Tyskland.

Nästa försök var franciskanerna på 1200-talet. För att undgå kättarstämpligen underordnade sig Franciscus påven i allt, men hans anhängare var radikalare och lyckades under något hundratal år hålla igång en lekmannarörelse som hölls samman av sitt motstånd mot rikedom. Självständigheten knäcktes emellertid i en serie kättarprocesser i början av 1300-talet.

Parallellt växte medeltidens stora feministrörelse beginerna fram, framförallt längs Rhen. De gjorde inte så mycket väsen av sig, men organiserade sig i kollektiv som tog hand om sig själva och höll sig på armlängds avstånd från hierarkin. De förföljdes också med kättarbål men eftersom de höll en lägre profil var också förföljelserna mer halvhjärtade och rörelsen höll på i ett par hundra år.

Den för de etablerade makthavarna farligaste rörelsen var husiterna på 1400-talet. De var en blandning av tjeckisk nationalism och lekmannamotstånd mot de kyrkliga dignitärernas lyxliv. De var så starka i det nuvarande tjeckien att de slog armé på armé som sändes dit för att slå ner dem; de grundade städer, de revolutionerade krigskonsten och de mobiliserade bönder och hantverkare till politisk makt. Nedan en bild på deras fruktade pansarvagnar. De kunde aldrig slås ner helt, även om en mer kompromissvillig falang fick överhanden på grund av det ständiga krigstillståndet, och kompromissade bort det underklassiga i rörelsen.

Under den revolutionära tid då världsmarknadssystemet bröt igenom ca 1500 hade denna form av oppositionspolitik blivit rutin. Tyvärr blev de då alltmer irrelevanta - de starka rörelser av protestanter och kalvinister som stundom behärskade hela Europa norr om Alperna blev alla på ett eller annat sätt koopterade av stater i systemets periferi och använda för att stärka statens makt gentemot folket. Lite på samma sätt som de kommunistiska rörelserna användes på 1900-talet. Dock deltog de aktivt för att bryta de kungliga diktaturerna på två ställen och därmed på sikt i hela Europa - i Holland och i England.

Litt: Gordon Leff: Heresy in the later middle age. Manchester University Press 1967, Malcolm Lambert: Medieval heresy, Blackwell 1977