Bönder mot jordägare

Före industrisamhället var nästan alla bönder som odlade mat till husbehov. Deras ständiga problem var att de måste hålla maffior - som i Europa kallades "adel" - på gott humör genom att betala beskyddspengar till dessa. Att hålla sådana beskyddspengar på rimliga nivåer var böndernas främsta politiska mål.

Även maffiorna hade länge ett egenintresse i att inte pressa för hårt - då kunde ju bönderna gå på skogen, som var vidsträckt på den tiden, och då betalade de inget alls. Dessutom hände det att de helt enkelt slog ihjäl torpeder och t.o.m. brände upp maffialedarnas hus om de var alltför pressade.

Men fram på 1200-talet blev motsättningarna hårdare. Folkmängden ökade och skogarna odlades upp, Handeln med lyxföremål ökade också och maffialedarna behövde mer pengar för att köpa status. Bönderna pressades allt hårdare, näringsbristen började sprida sig, och sjukligheten blev allt värre.

I mitten av 1300-talet kollapsade systemet. Dels slog en pestepidemi till mot den uthungrade befolkningen och gjorde i all hast slut på överbefolkningen. Dels gjorde kineserna revolution och gjorde slut på det eurasiska handelssystemet. Rikedomarna torkade ut och den europeiska överklassen började slåss allt intensivare om det fanns kvar.

I det läget blev det lättare även för bönderna att göra uppror, skära ner på beskyddssystemet och i vissa fall göra sig kvitt det helt. Det var främst i några områden som man var mer lyckosamma än på andra.

Det första var Sydtyskland, det som nu heter Schweiz. Där lyckades bönderna i de s.k. skogskantonerna utplåna en adelsarmé 1315 vilket gav samma eko över Europa som när vietnamesiska bönder besegrade USA 1975.

Det andra var Nordsjökusten, i ett område från England till södra Danmark. I synnerhet i Frieslands och Ditmarschens sankmarker lyckades bönderna hålla undan all adelsöverhet ända in på 1500-talet.

Det trejde var Sverige, där skogsområdena aldrig odlades upp och det var svårt för adeln att hålla kontroll. Där ledde ett stort uppror av bönder, gruvägare och missnöjda adelskretsar 1435 till att bönderna behöll sin beväpning och sin organisation och kunde etablera sig som maktfaktor. För resten av 1400-talet krävdes böndernas godkännande för varje regim, och när riksdagar började upprättas var bönderna med som en självklarhet.

Det fjärde var Katalonien där man kunde utnyttja en konflikt mellan kung och adel till att organisera ett försvarskrig, den s.k. Remensan, på 1460-70-talen, tills adeln hade gett upp och plundringen dessutom gjorts illegal.

Dessa var de mest framgångsrika mobliseringarna. Men i hela Europa erövrade bönderna vid den här tiden någon sorts medborgerliga rättigheter och förbättrade sin ekonomiska ställning.

Litt: Janken Myrdal: Medeltida bonderesningar och bondekrig i Europa, i Folkets Historia 2-3 1995.