Folkrörelser och Protester Start | Om oss | Forum | Nordiskt
nyhetsbrev | Kampanjer | Datum |
Uppslagsverk | Folkrorelser
| Arbetare | Allmänningar
| Bönder | Fred
| Kvinnor
| Miljö | Övriga | |
DokumentBakgrundsartiklarMobiliseringarMobiliseringar- Den republikanska rörelsen- Den nordiska folkrörelsekulturen- Den kommunistiska rörelsen- Islamismen- Rörelsen för global rättvisaTillbaka till TotalrörelserLäs fulltext om folkrörelser här!
|
Den kommunistiska rörelsen
Föreställningar om parallellhierarkier har jagat folkrörelser i sekler. Sådana har kunnat bära ett motstånd genom motgångar vilket t.ex. de kinesiska hemliga sällskapen vittnar om. Katarer, frimurare, carbonari samt kristna, muslimska och hindusiska sekter är andra exempel. Det mest spridda och framgångsrikaste exemplet under nittonhundratalet var dock kommunisterna, som liksom de medeltida fatimiderna hade fördelen att kunna kontrollera ett helt lands resurser och statsmakt. Den kommunistiska globala organiseringen - Kommunistiska Internationalen, KI - bidlades av den allians av nationell rörelse och arbetarrörelse som genomförde en revolution i Ryssland mot dettas inkompetenta och förtryckande regim 1917. För att skydda den ryska staten mot fientliga anslag byggde man upp en organisation med syfte att slå till först, genom att stödja antikoloniala rörelser och - i mycket mindre omfattning - arbetarrörelser. Ty det stod snabbt klart att appellen bland arbetarrörelser var begränsad, i stort sett till koloniala och halvperifera länder. Få arbetare i i-länderna identifierade sig med den ryska staten. Men det gjorde istället så många fler antikoloniala rörelser, som såg ryska strävanden som helt parallella med sina egna. Bilden ovan är från den s.k. folkkongerssen i Baku 1920 där antikoloniala rörelser bestämde att de skulle hjälpa varandra. Mest känt hur det gick till är stödet till den kinesiska nationella rörelsen. En liten smula teknisk hjälp och resurser kom snabbt helt i bakgrunden för den inhemska kompetens och de inhemska resurser som mobiliserades tack vare identifieringen med det framgångsrika ryska exemplet. En global identitet och solidaritetsupplevelse hjälpte substantiellt till att förinta den klassiska kolonialismen på bara ett par decennier, genom revolutioner i Kina och Vietnam, genom bonderörelser i Indien och Filippinerna, och inte minst genom att besegra den mest aggressiva formen för europeiskt självförhärligande, nazismen. Det var för övrigt det senare som skapade den enda massbas kommunismen någonsin vann i ett i-land, i t.ex. Frankrike, Italien och Tjeckoslovakien. När målet var uppnått upphörde KI:s existensberättigande och organisationen las ner 1943. Den kommunistiska identiteten fortsatte att leva ett slags skuggliv i några decennier. Med en del positiva effekter i t.ex. Sydafrika där koloniala strukturer fortsatte att leva kvar, och med mer konserverande som i t.ex. Europa. En del positiva initiativ kunde tas, t.ex. de så kallade världsungdomsfestivalerna där inte minst antikoloniala aktivister kunde träffas. Nedan bild från världsungdomsfestivalen i Moskva 1961. Men på det hela taget garanterade det hierarkiska arvet att det hela stagnerade till att spegla det ryska statsborgerskapets intressen istället för nån sorts folkrörelse. När arbetar- och fredsrörelser mobiliserade under sextitalet, och när miljö- och allmänningsrörelser mobiliserade under sjuttitalet var kommunisterna irrelevanta.
|