Folkrörelser och Protester Start | Om oss | Forum | Nordiskt
nyhetsbrev | Kampanjer | Datum |
Uppslagsverk | Folkrorelser
| Arbetare | Allmänningar
| Bönder | Fred
| Kvinnor
| Miljö | Övriga | |
MobiliseringarSlavupproret på HaitiChartisterna1848Första internationalenDet socialdemokratiska partietRevolutionerna 1917-19Generalstrejken i Hongkong 1925-26Ockupationen i FlintVälfärdsstatenPeronismen60-70-talets rörelseuppsving i EuropaSolidaritetMetallstrejken i São PauloStrejken på HyundaiTillbaka till ArbetarrörelserLäs fulltext om folkrörelser här! |
60-70-talens arbetarrörelseuppsving i Europa
Fram emot 1965 hade den fordistiska produktionstekniken slagit igenom på allvar i Europa. Strejk blev lättare. Och samtidigt hade de antikoloniala rörelsernas framgångar och de bondemobiliseringar dessa inspirerade pressat världens makthavare bakåt och gjort att dessa såg svaga ut. Europas arbetare började finna det mödan värt att mobilisera för långsiktiga mål igen. Ett första genombrott fick man i Frankrike 1968, inspirerade av ungdomsupproret där samma år. Men det var i Italien arbetarrörelsen gick längst. Det hänger samman med att den hade varit så dåligt utvecklad tidigare. Det hade inte hunnit utvecklas någon vidlyftig facklig byråkrati som kunde länka in rörelsen i återvändsgränder. Drivande i den italienska arbetarrörelselsen var de unga förstagenerationens arbetare i metallindustrin. De utvecklade kampformer som skulle användas i hela Europa även om de aldrig gick så långt som i Italien. Strejker var korta och små men genomförda på strategiska platser. Fabriker ockuperades och chefer togs som gisslan. I serviceföretag struntade de anställda i att ta betalt av kunderna istället för att strejka. Kraven rörde lika mycket makt över arbetsprocessen som högre lön, och lönekraven rörde lika mycket utjämning som höjning. Krav genomfördes handgripligen utan att man brydde sig om att skriva avtal: arbetstider kortades, övertid avskaffades. På Fiat och Olivetti erkände företagsledningarna arbetarnas rätt att själva bestämma rutiner, arbetstider och rätt att vägra utföra farliga arbeten. Samtidigt politiserades fackföreningarna medan partiers makt minskade. Facket ställde krav på socialt bostadsbyggande, lägre taxor och regionalpolitik. I hela Europa stärktes arbetarnas makt och staterna tvingades genomföra demokratiska reformer. Efter 1975 slog näringslivet tillbaka, främst genom att lokalisera ut arbetsprocesser till periferiländerna där arbetarrörelserna följaktligen stärktes. Men i Europa (och USA) råkade arbetarrörelserna i lika svår förvirring som när mobiliseringsvågen 1916-19 gick tillbaka. Litt: Colin Crouch & Alessandro Pizzorno (ed): The resurgence of class conflict in Western Europe since 1968, Macmillan 1978.
|