Strejken på Hyundai

Den koreanska industrialiseringen ägde rum under auktoritärast möjliga förhållanden, med en despotisk militärdiktatur som tillämpade närmast fånglägersliknande villkor på arbetsplatserna. De första som revolterade var kvinnorna i textilindustrin - ofta relativt små arbetsplatser i kyffiga lokaler men samlade i större industriområden. År 1976 tog textilarbeterskorna på Dongil över det dittills företagsledda facket och lyckades under några år hävda sin rätt till föreningsfrihet, trots bolagets hyrda slagskämpar och brutal kravallpolis, främst genom att upprätta samarbeten med kyrkor och studenter som kämpade för demokratisering. De tystades så småningom genom avsked och våld, men testamenterade en tradition av samarbete mellan arbetarrörelse och demokratiseringssträvanden som ibland - i synnerhet sedan militärdiktatorn Pak dött 1979 - spreds inom hela samhället.
Emellertid tilträdde snart en ny militärdiktatur som tryckte ner folkrörelserna och uppmuntrade framväxt av verkstadsindustri med löpande band. Efter något decennium av halvhemligt organiserande i kulturföreningar och kvällskursverksamhet slog arbetarna i Hyundais jättelika industrikomplex i Ulsan till under sommaren 1987.
De hade, också delvis i smyg, upprättat förbjudna fackliga organisationer på varje arbetsplats för sig, och i augusti utsåg de en gemensam förhandlingsdelegation som krävde förhandlingar med koncernledningen - på deras kravlista stod rätt att ha vilken frisyr man ville, samt facklig rätt att förhandla om löner. När företaget vägrade organiserade arbetarna en demonstration med 60.000 deltagare in till stadscentrum, anförda av företagets brandbilar och sandblästringsmaskiner. Kravallpolisen som tänkt använda sin vanliga taktik mot dem såg för gott att dra sig undan och arbetsministern kom och lovade uppfylla arbetarnas alla krav.
Emellertid brydde sig Hyundais patriark inte om arbetsministern utan stängde fabrikerna och kallade på ännu fler kravallpoliser - med påföljd att generalstrejk i Ulsan och tio dagars gatustrider utbröt. Sen började driften igen utan att någondera av parterna hade givit med sig det minsta, och under ett par års tid böljade strejker och kravallpolisattacker fram och tillbaka tills företaget i praktiken gett med sig på samtliga punkter utan att för den skulle erkänna det offentligt.
Koo anser att arbetarnas styrka hade följande rötter:
- den extremt förödmjukande despotismen på företagen lämnade inget val
- regimen blev alltmer isolerad gentemot både arbetare och medelklass som alltmer uppfattade sig som "folket", minjung på koreanska, skilt från eliten, och därmed med starka intressen av samarbete.
Eftersom båda dessa faktorer, tack vare arbetarnas framgångar, har tunnats ut sen 1990 har också arbetarrörelsen försvagats, och till detta har det förstås bidragit att en del industri flyttats vidare till Kina. Men inte mer än att arbetarrörelsen har ansett det värt att försvara sina framgångar med generalstrejker och betydligt tuffare uppträdande än dess europeiska kolleger.

Litt: Hagen Koo: Korean Workers, Cornell University Press 2001