Revolutionerna 1917

Första världskrigets rustningsindustri introducerade på bred front de metoder Ford hade varit pionjär för: löpande band och outbildad arbetskraft. Hantverkarna förlorade status. Samtidigt gav krigets produktionsvillkor mängder med anledning till klagomål i form av övertid och stigande konsumtionsvarupriser för att inte säga ren varubrist.

Å andra sidan fick arbetarna ett vapen i sin hand. Det löpande bandet är lätt att stoppa. Under den hantverksmässiga produktionen är en strejk svår att organisera, men i en löpandebandsindustri är det lätt. Det är bara att slå av strömmen. För första gången drogs de icke utbildade arbetarna in aktivt i rörelsen, som fick en kraftfull impuls.

Dessutom rådde brist på arbetskraft eftersom så många låg vid fronten. Tiden 1916-1920 var därför en tid av kraftfull arbetarrörelsemobilisering.

Mest dramatiskt var det i den länder där nederlag i kriget diskrediterade den gamla härskande klassen, dvs hela Central- och Östeuropa. I många länder var det arbetarnas "arbetarråd" -- ett slags strejkkommittéernas lokala samorganisation -- som tog över den sönderfallande statens funktioner. I Ryssland dominerade Petrograds arbetarråd hela landet under några månader 1917.

Överallt vek mobiliseringen tillbaka efter ett tag. För det mesta valde arbetarorganisationernas funktionärer att samarbeta med borgerskapet om att återgå till ungefär de normala förhållandena, hellre än att satsa på något nytt och oprövat. Det tog sig olika former i olika länder. I Ryssland stödde de en ny regering av radikala medelklassintellektuella och upphörde att existera efter en period av destruktivt inbördeskrig. I Tyskland greps rörelsefunktionärerna av en sån skräck inför medlemmarnas aktivitet att de kallade på högerextrema militära frikårer för att skjuta ner dem. I Sverige kanaliserade rörelsefunktionärerna in rörelsen i krav på allmän och lika rösträtt och åttatimmarsdag. Osv.

Nästan överallt ledde desillusionen över rörelsens och maktens flyktighet till djup depression inom arbetarrörelsen. I Ryssland försvann rörelsen helt i det allmänna kaoset. I större delen av Centraleuropa kunde auktoritära regimer komma till makten utan att arbetarrörelsen förmådde röra ett finger däremot. I alla industriländer klövs arbetarrörelsen i en "reformistisk" riktning som satte upp parlamentarismen som gud och en "revolutionär" som såg ryska regeringen som frälsare. Ingenstans bibehölls samma hegemonisträvan som före 1917.

Se vidare Välfärdsstaten.

Litt: Giovanni Arrighi: Marxist century - American century: The making and remaking of the world labor movement, i Samir Amin et al: Transforming the revolution, Monthly Review Pres 1990. Ryssland: S.A. Smith: Red Petrograd, Cambridge University Press 1983; Edith Rogovin Frankel (ed): Revolution in Russia, reassessment of 1917, Cambridge University Press 1992. Tyskland och Centraleuropa: F.L. Carsten: Revolution in Central Europe, University of California Press 1972, Sebastian Haffner: Die deutsche Revolution 1918-19, Kindler Verlag 1979. Italien: Paolo Spriano: The occupation of the factories, Pluto Press 1975. Sverige: Hans-Olof Ericsson: Mellan dröm och vardag, Arkiv 1991.