Första Internationalen

År 1862 skulle det bli industriell världsutställning i London. Frankrikes kejsare Napoleon III ville framstå som folklig och bjöd med några arbetare i den officiella delegationen. När de kom fram sökte de kontakt med engelska fackföreningsledare i syfte att skapa ett internationellt samarbete. Två år senare kunde en samling fackföreningsledare och demokrater från flera länder samlas i London och bilda The International Working Men's Federation, eller "Internationalen"

Formen för samarbetet var internationellt strejkstöd. Dels insamling av pengar internationellt för att de strejkande skulle kunna hålla ut. Dels varning för strejkbryteri; det var vanligt att företag värvade strejkbrytare i utlandet för att dessa inte skulle vara påverkade av lokal och nationell arbetarsolidaritet.

Vid det andra mobiliseringstillfället hade man lysande framgång. Det var när gjutarna i Paris strejkade i februari 1867. Tack vare stödet från "Internationalen" vann de fullt ut. Och segern ledde till att arbetare började organisera fackföreningar och gå i strejk över hela Västeuropa.

Denna snabba tillväxt var för mycket för att Internationalen skulle hinna med. Organisationen blev istället ett hemvist för ursinniga taktiska diskussioner om hur man skulle utnyttja situationen. En falang, "anarkisterna", hävdade att man bara skulle organisera de aktiva för att slippa byråkratiseras. Och en annan falang, "socialdemokraterna", hävdade att man skulle organisera alla för att få tyngd och för att man skulle få kontakt med alla arbetare. Diskussionerna urartade i ilskna gräl och personangrepp som bröt sönder organisationen.

Men det kvittade - ty massmobiliseringen 1867-68 hade redan etablerat den organiserade arbetarrörelsen i hela Västeuropa.

Se vidare Socialdemokrater.

Litt: K. Knudsen: The strike history of the First International, i F van Holthoon & Marcel van der Linden (ed): Internationalism in the labour movement 1830-1940, E.J. Brill 1988.