Solidaritet

Till de länder som under 70-talet lånade pengar för att investera i modern industri hörde Polen. Moderniseringen lyckades hyggligt, men i samband med den s.k. skuldkrisen blev Polen det första land som drabbades. Som i alla andra skuldsatta länder försökte regeringen få de direkta producenterna att betala. Men motståndet mot detta blev ovanligt effektivt, på grund av att det fanns en entydig fiende att mobilisera emot: staten som styrde både industri och nedskärningar.

De mest kampvana arbetarna i Polen fanns på skeppsvarven i Gdansk och Gdynia; de hade försvarat levnadsstandarden och stjälpt regeringar redan 1960-talet. De gick i strejk den 14 augusti 1980 för att skydda sina fackliga rättigheter som hotades av att fackliga organisatörer hotades med avsked. Strejken spred sig snabbt i hela Polen och den allomfattande fackföreningen Solidaritet bildades redan efter fyra dagar.

Eftersom samma organisation rymde alla utom regimen började den snart ta upp alla typer av frågor, och eftersom den också omfattade medelklassen blev det snart dess frågor som tog överhanden -- särskilt sedan en militärkupp hade slagit ner arbetarmobiliseringen och medelklassorganisatörerna kunde räkna på hjälp från USAs underrättelsetjänst. På kort tid blev Solidaritet en i första hand nationalistisk organisation som syftade till frigörelse från rysk kontroll.

Kopplingen av nationella krav till materiella gjorde å andra sidan rörelsen mycket framgångsrik. Den bidrog verksamt till sovjetimperiets fall, och till att Polen hör till de östeuropeiska länder som har klarat sig bäst efter 1990 -- i Polen finns en större folklig kontroll över profitörerna än i många andra länder i det forna sovjetimperiet.

Läs mer om Polen här.

Litt: Alain Touraine et al: Solidarity, Cambridge University Press 1983