Chartisterna

Den engelska rösträttsreformen år 1832 drevs fram av arbetarnas mobilisering under 10- och 20-talen. Men det var bara medelklassen som fick rösträtt. För arbetarna resulterade regimskiftet i hårdare polisövervakning, avskaffade socialförsäkringar och arbetstvång.

Den chartistiska rörelsen började som en mobilisering mot arbetshusen, ett slags fängelser där de arbetslösa började spärrades in. Många av dessa stormades och revs. Men arbetarna kände också att de behövde något enande. När London Working Men's Association föreslog ett upprop (eller Charter) för allmän rösträtt 1838 antogs detta som program av lokala arbetarorganisationer runt hela Storbritannien.

Trots övergripande program förblev chartismen förankrad i den lokala kulturen. I rörelsens centrum, industriområdet mellan Birmingham och Manchester, var hela samhället chartistiskt. Det fanns chartistiska pubar, chartistiska kyrkor, kvinnorna organiserade chartistiska fester, kommunalpolitikerna var chartister, och år 1844 organiserade chartister de första konsumbutikerna i Rochdale. De enande aktiviteterna var insamlingen av namn för Chartern, talarturnéer där populära folktalare uppträdde, samt den chartistiska tidningen Northern Star. Man försökte också organisera folkriksdagar men eftersom det var dyrt att delta på sådana engagerade de främst intellektuell medelklass som inte kunde leda rörelsen lokalt varför de inte ledde till något.

I juli 1842 organiserade lokala chartister generalstrejk i norra och mellersta England. Strejken spreds med demonstrationer från stad till stad. Detta var en höjdpunkt som rörelsen aldrig skulle överskrida. Namninsamlingen lämnades över till ett ointresserat parlament samma år och några nya initiativ lyckades man aldrig ta. Under högkonjunkturen efter 1848 började näringslivet också köpa upp de mer välutbildade arbetarna med högre löner varför rörelsen sprack.

Chartismen utvecklade den fyrbenstaktik som skulle dominera arbetarrörelser fram till första världskriget:

- Obstruktion av förtryckande institutioner, genom strejker

- Alternativ, i form av icke-förtryckande kooperativ konsumtion och produktion

- Infiltration i fientliga strukturer, genom deltagande i val kommunalt och försök (misslyckade, dock) att få delta i nationella sådana

- Folklig kultur och offentlighet som samordnande, genom tidningar, demonstrationer och massmöten.

Läs mer om England här.

Litt: Dorothy Thompson, The Chartists, Pantheon Books 1984; John Foster: Class struggles and the industrial revolution, Weidenfeld & Nicholson 1974.