Välfärdsstaten

Det var bara i två zoner i världen som arbetarrörelsen stärktes efter debaclet 1917-19. Det var Norden och USA. Det berodde till stor del på att industrin moderniserades snabbast där och arbetarna kunde dra störst nytta av löpandebandsteknikens känslighet för störningar.

Medan arbetarna i USA utnyttjade sin styrka till att driva upp sina löner lyckades den nordiska arbetarrörelsen utnyttja regeringsmaktsstrategin mest kreativt av alla arbetarrörelser. Det var där det mest ambitiösa försöket någonsin att integrera arbetarna i samhället började på 30-talet. Den nordiska arbetarrörelsens modell skulle under perioden 1945-1975 vara förebilden för hela världens arbetarrörelser med sina socialförsäkringar, sitt arbetarskydd och sin jämförelsevis demokratiska samhällsstyrning.

I Europa tenderade regeringsmaktsstrategin att bli en kombination av å ena sidan hopp om att goda politiker skulle förse folket med reformer, å andra sidan arbetarnas lokalsamhällens avståndstagande från hela det politiska spelet. I Norden fanns också den tendensen, men här fanns också ett större folkligt självförtroende som inte skrämdes av att "bygga landet" på egen hand och blanda sig i.

Orsaken kan kanske sökas i större traditionell bondesjälvständighet än i resten av Europa, som från mitten av 1800-talet resulterade i självsäkrare folkrörelser för både arbetare och andra direkta producenter. I alla nordiska länder var bygget av välfärdsstaten ett brett projekt där arbetarrörelsen (som tog initiativet) samarbetade med bondeorganisationer och bredare klassöverskridande folkrörelseorganisationer.

I den nordiska modellen låg såväl en styrka som en svaghet.

Styrkan var att välfärdsstaten kunde bli mer folklig än någon annanstans. Folkrörelseorganisationer deltog direkt i administrationen och kunde förhindra att systemen byråkratiserades till skada för användarna. De statliga byråkratierna tvingades ta ett ovanligt mått av hänsyn.

Svagheten var att de direkta producenterna förlorade sin förmåga till mobilisering. En tät väv av institutionaliserade kompromisser förlamade de folkliga rörelsernas identitet och alla "vi" tunnades ut. När det sena 1900-talets växande globala övre medelklass av symbolhanterare gick till attack mot de direkta producenternas säkerhet och delaktighet hade dessa ingen förmåga att stå emot. Raseringen av säkerhetssystemen gick snabbare i Sverige än i något annat land.

Litt: Lena Hellbom: Från primitiv till organiserad demokrati, Salamander 1985; Jan Lindhagen: Socialdemokratins program, Tiden 1972.