Folkrörelser och Protester Start | Om oss | Forum | Nordiskt
nyhetsbrev | Kampanjer | Datum |
Uppslagsverk | Folkrorelser
| Arbetare | Allmänningar
| Bönder | Fred
| Kvinnor
| Miljö | Övriga | |
PersonporträttCipriano Reyes
MobiliseringarSlavupproret på HaitiChartisterna1848Första internationalenDet socialdemokratiska partietRevolutionerna 1917-19Generalstrejken i Hongkong 1925-26Ockupationen i FlintVälfärdsstatenPeronismen60-70-talets rörelseuppsving i EuropaSolidaritetMetallstrejken i São PauloStrejken på HyundaiTillbaka till ArbetarrörelserLäs fulltext om folkrörelser här!
|
Peronismen
Det växte snabbt upp en anarkistiskt präglad arbetarrörelse bland Buenos Aires invandrade hantverkare. Men den hade svårt att få inflytande, eftersom den bestod av invandrare och av argentinarna själva ansågs utländsk. Argentinas nyckelindustri, slakthusen, organiserades däremot sent. På grund av den stora invandringen var det lätt att sparka fackliga organisatörer och rekrytera ny arbetskraft direkt från kajen. Men under trettitalet köptes slakterierna av USA-kapital och utrustades med modern löpandebandsteknik. Och under kriget slutade invandringen. Detta vände utvecklingen. Ty med löpande band är strejk enkelt. I princip är det bara att slå av strömmen -- ja, det är nog att elcentralen strejkar. Och när invandringen hade slutat gick det inte lika lätt att avskeda personalen. Samtidigt kom en regim till makten som var intresserad av nationell utveckling, till skillnad från de traditionella latinamerikanska frimarknadsregimerna. Dess arbetsminister, Juan Perón, ansåg att det var bra om arbetarna fick högre löner för då stannade mer av pengarna i landet. Under hela kriget lyckades en militant facklig rörelse på slakthusen förbättra arbetsvillkoren med hjälp av selektiva punktstrejker och välvillig neutralitet från statens sida. Deras framgångar spillde också över på andra arbetare som kunde ta efter exemplet. Detta splittrade regeringen som blev rädd för de fackliga mobiliseringarna och Perón avskedades 1944. Arbetarna som såg sin "representation" i regeringen hotad gick i storstrejk och massdemonstrerade på gatorna, och vid presidentvalet röstade de på Perón. I fortsättningen blev utbytet magrare. Den verkliga arbetarrörelseledningen sögs upp i regeringsposter eller tystades på annat sätt. Strejkledaren och organisatören av protesterna 1944, Cipriano Reyes, blev först senator och jagades sen i landsflykt för påhittade brott. Arbetarna vande sig att lita till välvilliga myndigheter som blev allt mindre välvilliga med tiden. Först sedan den nationella utvecklingspolitiken hade spruckit i mitten av 70-talet på grund av stigande skulder blev de militanta igen, så militanta att det krävdes militärdiktatur och massmord för att knäcka dem. Litt: Charles Bergquist: Labor in Latin America, Stanford University Pres 1986
|