Kortbeskrivning: Nästan obefolkat före den europeiska bosättningen, nådde miljonstrecket först runt 1850. Det enda sydamerikanska land där ett folkligt uppror utgjorde grund för självständighet, en revolt i Buenos Aires 1810. Historien dominerades sedan fram till ca 1900 av Buenos Aires borgerskaps strävan att kontrollera hela La Plataregionen och La Plataregionens strävan att förbli så oberoende som möjligt av Buenos Aires, ett tema som ledde till flera krig. Ett jordbruksland organiserat i storjordbruk, latifundier, med odling och boskapsuppfödning för export till Europa, bemannade med jordbruksarbetare invandrade från Europa, främst medelhavsländerna. Från ca 1900 började en hemmamarknadsindustri, likaledes bemannad med invandrade sydeuropeer, växa fram i Buenos Aires. Arbetarna organiserade sig i en anarkistisk arbetarrörelse som dock inte lyckades täcka nyckelsektorn, slakthusen, förrän ca 1940.

Då hade dessa köpts upp av USA-kapital och en nationalistisk regim kommit till makten som inte längre jagade fackaktivister med våld eftersom den hellre såg höjda arbetarlöner än vinstexport. En facklig rörelse växte fram på slakthusen rekordartat snabbt som kunde organisera en folkresning till stöd för regimens mest arbetarvänlige medlem, Juan Perón, sedan denne avsatts och hotats med fängelse. Efterhand koopterades denna rörelse och hela den argentinska arbetarrörelsen upp i ett statsstyrt välfärdsprojekt byggt på importsubstitutions-industrialisering, som emellertid misslyckades 1955 sedan det internationella kapitalet beslutat straffa Argentina samtidigt som de gamla jordägaroligarkerna fick sitta i orubbat bo och "peronismen" blivit alltmer enmansteater. Under tiden fram till 80-talet kunde arbetarrörelsen, sedan det statliga greppet lossnat, försvara sin andel av en krympande ekonomi genom militanta strejker, men under 80-talet kunde en militärdiktatur snabbt montera ner den del av industrin där arbetarrörelsen var välorganiserad, till förmån för den traditionella jordägaroligarkin, en politik som fortsatts av 90-talets demokratiska regimer. Såväl militära som civila regeringar har dessutom fört en doktrinärt liberal politik där huvudsaken har varit privatisering och betalning av räntor till de internationella bankerna, mot vilket folkliga rörelser har mobiliserat med generalstrejker, IMF-uppror och slutligen en stor folkresning julen 2001.