Kortbeskrivning: Centrum för ett militaristiskt imperium när europeerna kom; europeernas snabba seger berodde i stor utsträckning på att de mobiliserade de förtryckta mot imperiet. Det europeiska styret baserades liksom aztec-imperiet på tvångsarbete men drevs längre: de infödda tvingades odla spannmål och föda upp djur istället för att odla trädgårdar med påföljd att svälten spreds och folkmängden sjönk. Därtill tvingades de bemanna de silvergruvor som gjorde Mexico till centrum i det spanska Amerika.

Självständighetsrörelsen på 1810-talet började bland gruvarbetarna och drevs som en trekantskamp mellan spanska staten, europeiska bosättare (kreoler) och indianer; staten Mexico bildades som en kompromiss mellan de sistnämnda varför indianerna fick en del i makten om än liten. Från 1860-talet infördes individuell äganderätt till jord varför denna alltmer togs över, legalt, halvlegalt och illegalt, av exportproducerande storjordbruk och plantager, skyddade av en korrupt diktatur med inriktning på s.k. "utveckling".

1910 gjorde uteslutna delar av medelklassen uppror men de två grupper som framför allt gjorde upproret effektivt var dels utkantsbefolkningen i norr, dels bönderna i delstaten Morelos strax söder om huvudstaden. De förra ville mest vara i fred för statens skatteindrivare och domare, de senare ville ta tillbaka sin stulna jord och lyckades skriva in "jordreform" såväl i Mexicos grundlag som i 1900-talets globala utvecklingsretorik när upproret segrat. Eftersom jordreformrörelsen hade varit så geografiskt begränsad genomfördes den dock långsamt och på ett sätt så att bönderna fick betala dyrt för den i form av låga priser på maten och höga priser på insatsprodukter. Dessutom tvingades de större jordägarna kompensera sig genom att uppfinna den "gröna revolutionen" som tillsammans med övriga ingredienser i mexikansk jordbrukspolitik också blev 1900-talets globala.

Så länge Mexico tjänade bra med pengar på olja rullade dock jordreformen på, påskyndad av en ständigt aktiv och aldrig helt koopterad bonderörelse, men i mitten av 80-talet gick landet i konkurs och välfärdspolitiken tog slut. Folkrörelser -- fackföreningar och slumrörelser -- tvingades börja hävda sig istället för att lita till den välvilliga farbror staten. Två händelser brukar sägas utgöra vändpunkter. Dels massprotesterna mot att staten struntade i jordbävningsoffren 1986, vilket ledde till att nya oberoende folkrörelser började ta form i hela landet. Dels bondeupproret i delstaten Chiapas 1992, som har varit 90-talets mest artikulerade företrädare för en annan form av utveckling än den gängse, en baserad på det civila samhällets överhöghet över både stat och kapital.

Aktuellt: Bondeupproret i Chiapas har inte bara lyckats överleva utan visar tendenser att sprida sig. Lokala uppror - det mest långtgående i Oaxaca 2006 då en alternativregering höll staden i flera månader - har börjat samordnas genom en zapatistisk kampanj den s.k. Otra campaña. Samtidigt tycks den mexikanska staten börja vittra sönder i det att två presidentkandidater i 2006 års val båda har förklarat sig som segrare och vägrar att ge upp. Utrymmet för folkliga rörelser kan alltså vidgas ytterligare.