Det socialdemokratiska partiet

Den falang inom Första Internationalen som hävdade massorganisering tänkte sig att de skulle ske i form av dels fackföreningar, dels partier med valdeltagande som mål. De hade störst framgång i de nyindustrialiserade länderna, Italien, Norden, Ryssland, och främst av allt Tyskland.

- Industrialiseringen där dominerades av en storindustri som snabbt sög in outbildad och ovan arbetskraft i produktionen. Det uppstod lätt en klyfta mellan ledande och ledda som inte fanns i de länder där det fanns en stark hantverkartradition.

- Dessa länder tillämpade en hård statsstyrd industrialiseringspolitik där facklig organisering förtrycktes. Det framstod som lika angeläget att driva politik gentemot staten som gentemot företagarna. I Tyskland hjälpte staten till ännu mer för att göra partiorganisering attraktiv eftersom valdeltagande var den enda formen av mobilisering som var tillåten.

Störst framgång hade partiorganiseringen som sagt i Tyskland. Redan 1890 blev SPD det största partiet i riksdagen. 1914 hade partiet en miljon medlemmar och fyra tusen anställda. Däremot var man inte så framgångsrik med att organisera de outbildade arbetare i storindustrin som strategin egentligen var tänkt för -- 1914 var bara ungefär en femtedel fackligt organiserad. Men det gick framåt även med detta; sedan 1900 hade andelen fördubblats. Och Tyskland blev inspirationskällan för alla andra länders arbetarrörelser.

Styrkan i organisationsformen visade sig snabbt. Vid ungefär den här tiden började arbetarnas levnadsstandard att vika av uppåt i industriländerna. Den centraliserade organisationsformen gav möjlighet till massiva aktioner och styrka att överleva motgångar och bevara en identitet över tiden, vilket den alternativa strategin, den anarkistiska, inte gjorde.

Svagheterna var främst två:

- Tonvikten på partier tenderade att lyfta fram valdeltagande och framtida regeringsövertagande som rörelsens främsta handlingsform. Detta gav partiledare och ministerkandidater ett oerhört stort inflytande i organisationen, samtidigt som det gav dessas oenigheter om strategier och hypotetiska möjligheter en oerhört överdramatiserad betydelse och möjlighet att splittra rörelsen. Dessa oenigheter tenderade också att frysas fast som oeniga ideologier, på grund av de professionella politikernas övertag. Istället för den sociala identiteten som arbetare blev ideologiska identiteter viktiga.

- Klyftan mellan funktionärer och medlemmar kunde permanentas. Eftersom funktionärerna hade andra intressen än medlemmarna (anställningstrygghet i organisationen och höga löner) uppstod konflikter. En dramatisk konflikt uppstod vid krigsutbrottet 1914. Istället för att som lovat utlysa generalstrejk för att rädda medlemmarnas liv valde man att bevara organisationen laglig och rädda de egna arbestillfällena, dvs att ställa upp på kriget.

Se vidare 1917.

Litt: Walter Kendall: The labour movement in Europe, Allen Lane 1975; Dick Geary: European labour protest 1848-1939, St Martin's Press 1981; James Joll: The Second International, RKP 1974.