Ryska revolutionen

Trots att Ryssland var en militär stormakt från 1700-talet var det ändå en kapitalfattig periferi. Det mesta av industrin ägdes av utländska företag och den politiska regimen var av traditionellaste slag.

Det var främst den utbildade stadsmedelklassen som strävade efter "utveckling" till centrumlandsstatus, inte minst på grund av de större friheter och utvecklingsmöjligheter en sådan skulle föra med sig för dem personligen. Men de insåg att de själva var för få för att rå på något. De strävade därför att alliera sig med andra klasser. Två medelklasspartier sökte var sina allierade.

De s.k. narodnikerna trodde att de kunde alliera sig med bönderna. Dessa hade fram till 1860-talet tvingats arbeta åt godsägare men då fått rätt att friköpa en del av byarnas jord på kredit. Få kunde dock betala räntorna och insåg inte varför de skulle tvingas betala för något de alltid hade betraktat som sitt eget. De krävde att få resten av byarna. De gjorde uppror och brände herrgårdar närhelst de tordes, men de såg ingen anleding att alliera sig med narodnikerna som var stadsbor och följaktligen, i böndernas ögon, stod för en misstänkt form av "utveckling".

De s.k. bolsjevikerna satsade på en allians med industriarbetarna i den utlandsägda industrin, genom att t.ex. försvara arbetare som drabbades av arbetsgivares eller statens repression. De hade större framgång.

Den ryska staten bröt samman under första världskrigets tryck; den auktoritära regimen klarade inte av alla nya uppgifter som tvingade sig på och var för svartsjuk om sina privilegier för att släppa fram mer kompetent folk. Den förlorade därför förtroendet från alla och när kommunikationerna slutade fungera och varken råvaror eller mat kom fram till storstäderna och dess industrier samtidigt som soldaterna deserterade i hundratusental började många sociala grupper söka efter en alternativ regim som kunde hjälpa upp situationen. Utlösande händelse var när soldater vägrade angripa en arbetardemonstration för bröd i mars 1917 (även i Ryssland ledde kriget till arbetarmobilisering).

Regimen föll för att ingen ville försvara den, men det var svårare att skapa en ny ty svårigheterna var desamma för de skaror av politiker och militärer som försökte. Soldaterna, som var inkallade bönder, sökte sig hem för att lägga beslag på godsägarnas jord en gång för alla. Och arbetarna ockuperade fabrikerna för att få säkerhet för sina anställningar och avlöningar. I det läget var bolsjevikerna det enda parti, dvs den enda grupp med politiska ambitioner, som accepterade läget, erkände böndernas rätt till jorden och arbetarnas rätt till fabrikerna och de fick därför stöd från dessa. I november 1917 kunde bolsjevikerna genomföra en nästan helt oblodig kupp med hjälp av Petersburgs arbetarmilis, mot en regering som ingen längre försvarade.

Bolsjevikerna kunde inte heller lösa försörjningsproblemen. Men de behövde inte heller. Ty i det läget försökte en grupp militärer att med utländskt stöd gripa makten. Mot detta kunde bolsjevikerna med framgång vädja till alla patriotiska krafter i landet. Detta befriade dem från beroendet av arbetarna. Vilket var tur för dem, ty inbördeskriget förstörde den industri som fanns kvar. Arbetarklassen slutade att existera.

Den nationella utvecklingspolitik bolsjevikerna förde från 1929 var desperat. Landets resurser mobilierades med terrormetoder i syfte att motstå nya angrepp utifrån. På kort sikt blev resultatet att den tekniska kadern entusiastiskt slöt upp bakom den förda politiken, tack vare de nya karriärmöjligheterna utvecklingspolitiken skapade. På längre sikt blev resultatet en tilltagande isolering för det styrande skiktet och allt större svårigheter för detta att mobilisera för sin politik, samt en brutalisering av alla relationer i samhället. Under den globala nedgången från 1973 hörde Ryssland till de länder där den nationella utvecklingens politik först förlorade sin trovärdighet och där den bröt samman mest dramatiskt.

Läs mer om Ryssland här.

Litt: Oändlig, men det intressantaste har skrivits efter Glasnost. T.ex. Edward Acton: Rethinking the Russian revolution, Edward Arnold 1990; Edith Rogovin Frankel (ed): Revolution in Russia - reassessment of 1917, Cambridge University Press 1992; Moshe Lewin: The making of the Soviet system, Methuen 1985.