Dokument
- Bandungdeklarationen 1955
- Havannadeklarationen 2000
 
Bakgrundsartiklar
- Periferitetens betydelse av Stein Rokkan & Derek Urwin
- Demokratins bärare, kapitel 6
 
Mobiliseringar
- latinamerikansk självständighet
- nordamerikanska frihetskriget
- slavupproret på Haiti
- Sinn Féin
- ryska revolutionen
- indiska Nationalkongressen
- kinesiska revolutionen
- det algeriska frihetskriget
- den palestinska rörelsen
- vietnamkriget
- den bretonska rörelsen
- den baskiska rörelsen
- det norska EU-motståndet
 
Adresser
Bibliografi
Dito, kommenterad
Länkar
- Third World Network
- The European Anti-Maastricht Alliance
- Focus on the Global South
- South Center

 

Till huvudsidan

Läs fulltext om folkrörelser här!

 
 
 

 

 

Nationella rörelser

 

 

 

 

 

Eftersom makt organiseras från ett centrum uppstår det alltid "periferier" eller "provinser" där folk på grund av sin maktlöshet missgynnas på olika sätt. Investeringar bestäms någon annanstans, utomstående bestämmer vem i periferierna som ska få göra karriär, och utomstående bestämmer vilka kulturella koder som ska gälla -- periferins eller provinsens koder anses efterblivna, lantliga och töntiga.

Mot sådana former av missgynnande kämpar nationella rörelser.

Nationella rörelser bekämpade redan de antika imperierna och deras plundringar. Fram till franska revolutionen var deras självförståelse dock oftast social -- "folket" mot "härskaren", det var bara det att "folket" råkade vara provinsiellt begränsat. Franska och amerikanska revolutionerna i kombination med den efterföljande romantiken skapade dock ett nytt politiskt språk: "folket" bands medvetet till den perifera provinsens jord som (potentiella) "medborgare" och definierades utifrån denna.

Pionjärer för denna sorts kamp var de spanska och tyska rörelser som bekämpade Napoleons arméer, men den nationella rörelse som skulle uppfinna de flesta av rörelsens teman var den irländska. Det var den första rörelse som kopplade en förtryckt klass' intressen, i detta fall böndernas, till nationens intressen gentemot centrum och uttryckte dessa i bojkotter, strejker och ett nationellt språk, "den keltiska renässansen" (östeuropeiska rörelser hade i och för sig tematiserat det "nationella" men utan att göra masskamp av det).

Genom de europeiska staternas imperialistiska underkuvande av hela världen under 1800-talet spreds också de nationella rörelserna över hela världen. Eftersom detta imperialistiska underkuvande organiserades både statligt och ekonomiskt har de nationella rörelserna både tagit fasta på att bygga upp självständiga stater och organisera en ekonomisk utveckling i egen regi, tillräckligt stark att motverka de centrumstyrda ekonomierna.

De flesta nationella rörelser har organiserats av städernas utbildade medelklass, som såg sig begränsade i sin utveckling av imperialistmakternas diskriminerande politik. Framgångsrika nationella rörelser har också anknutit till bonderörelser och/eller arbetarrörelser och dragit in dem i periferins självförsvar.

De nationella rörelsernas stora framgångsperiod var tiden 1945-1975, då alla kolonialvälden avvecklades och nationell utveckling blev till global överideologi. Starka mobiliseringar i Syd, främst Indien och Kina, hade hjälp av Nords upptagenhet med två världskrig. Sedan 70-talet har dock de nationella rörelserna lidit stora motgångar.

- Nationell utveckling var dyrt och svårt och måste betalas, vanligen av det egna folket,

- Även de nya "nationerna" återskapade därför periferier som i många fall utvecklade nya nationella rörelser -- den s.k. Fjärde världen,

- Olika periferinationer föredrog att konkurrera om framgångar istället för att ena sig mot centrum som därmed lätt kunde fortsätta söndra och härska och upprätthålla en hierarkisk världsordning,

- För världens etablerade makthavare blev det mycket viktigare att slå ner periferiernas självhävdelser under den lågkonjunktur som satte in efter 1973 och de lade ner mer kraft på detta i form av den nyliberala agendan,

- För städernas utbildade medelklass i Syd har det i många fall varit lönsammare att byta sida, överge den vanskliga nationella utvecklingen och det egna folket och etablera sig som de transnationella företagens lokala ombud på de egna underklassernas bekostnad.

Möjligen kan man se en ny tendens till självhävdande i början av 2000-talet, markerat av Sydländernas vägran att gå med på Nordländernas WTO-program. Men detta trendbrott har föregåtts av starka bondemobiliseringar. Periferiers framtida självförsvar måste i högre grad än hittills bedrivas av de direkta producenterna själva, exempelvis i form av fackliga strävanden som syftar till att mer av periferins överskott stannar på den plats det produceras.

Litt: Stein Rokkan & Derek Urwin: Economy, territory, identity, Sage 1983; Anthony Smith: State and nation in the Third World, Wheatsheaf Books 1983; L.S. Stavrianos: Global rift, William Morrow 1981

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org