Den bretonska rörelsen

Det keltiska Bretagne hör till de fattigaste områdena i det starkt centraliserade Frankrike. Redan i början av 1900-talet formades en nationell bretonsk rörelse som inspirerades av irländska förebilder. Bl.a. ville man, utan större framgång, skapa en bretonsk kulturell renässans efter mönster av den irländska.

Denna rörelse var anti-modern dvs definierade Bretagnes periferistatus som ett resultat av den industriella utvecklingen. Det kunde den ha rätt i, men en följd av detta var att den sökte sitt ledarskap i den traditionella bretonska överklassen -- stora jordägare och kyrkan -- och såg även bretonska arbetare som fiender. Detta fick bland annat till följd att rörelsen samarbetade med fascister och med den tyska ockupationsmakten under kriget.

Efter kriget var därför denna rörelse diskrediterad. Istället uppstod en informell bretonsk allians mellan parlamentariker ur alla partier med ekonomiska mål. Den var begränsat effektiv fram till De Gaulles maktövertagande då statsapparaten centraliserades och enskilda parlamentariker förlorade inflytande.

Istället blev det bonderörelsen som tog initativet. Det var Bretagnes bönder som 1955 uppfann metoden att dumpa mat på städernas gator i protest mot låga priser.

I samband med det generella upproret i Frankrike 1968 kunde en allians mellan arbetar-, bonde- och ungdomsrörelser i Bretagne utnyttja böndernas erfarenheter och definiera Bretagnes situation som kolonial. Under 70-talet följde en bred mobilisering mot Paris makt, i form av facklig kamp (arbetare krävde Parislöner), kommunalt motstånd mot centralregeringens projekt (det mest berömda var motståndet mot ett planerat kärnkraftverk i Plogoff) och dessutom den kulturella bretonska renässans som mellankrigstidens rörelse hade drömt om men inte kunnat förverkliga. De olika motstånden bands samman av en kulturell rörelse som gärna använde det keltiska språket som motståndssymbol.

I samband med den långa lågkonjunkturen efter 1973 och makthavarnas ökade ansträngningar att skjuta över förlusterna på underklass och periferier har också den bretonska rörelsen blivit mindre effektiv. Den har bidragit till ett visst ökat regionalt självstyre i Frankrike, dvs ökad politisk makt. Men den ekonomiska makten är lika långt borta som någonsin.

Litt: Jack E. Reece: The Bretons against France, The University of North Carolina Press 1977, Michael O'Callaghan: Separatism in Brittany, Redruth 1983.