Indiska självständighetsrörelsen

Den Indiska Nationalkongressen bildades på 1890-talet av engelskutbildade indier, och syftet var att underdånigt be de engelska härskarna att ta mer hänsyn till indiska intressen. Därför uppstod också konkurrerande nationella rörelser. Den viktigaste var den hinduradikala rörelse som hade sitt ideologiska ursprung i den s.k. bengaliska renässansen på 1840-talet. Den arrangerade bojkotter mot engelska företag under parollen "köp indiskt", den gjorde attentat mot engelska ockupationsmyndigheter, den arrangerade riter där kastlösa "renades" och togs upp i den hinduiska gemenskapen, och den blev en global händelse när den utlyste en kampanj mot det engelska förslaget att dela Bengalen i två provinser 1905.

Dess aktivister kastades dock i fängelse och fram till första världskrigets slut var det rätt lugnt. Men då började många prominenta indier muttra mot att engelsmännen hade svikit vissa konstitutionella löften de hade givit för att få indier till sin armé under kriget. Engelsmännen svarade med fängelser och Nationalkongressen utlyste strejk. Mycket till dess bestörtning blev strejken en lysande framgång. Engelsmännen svarade med planlös terror och alltfler indier började se den som fiender.

Modellen för strejkerna hade utformats i liten skala under kriget då Mohandas Gandhi hade lett indigoodlarnas strejk. Den var något nytt: en ekonomisk aktion med en politisk udd mot regimen. Detta skulle dominera Nationalkongressen aktioner fram till självständigheten.

Nytt var också massorganiseringen. Tidigare hade prominenta personer dominerat i rörelsen. Nu valde de strejkande delegater till Nationalkongressen varvid en folkrörelsetradition grundades i Indien som fortfarande är livaktig.

Efter en god start på strejkandet kom rörelsen av sig efter något år. Efter ett upplopp då bland annat poliser dödades avlyste Gandhi på eget initiativ hela rörelsen som därmed förlorade sitt nationella centrum. Inte förrän i början av trettiotalet skulle detta centrum återuppstå. Dels i form av en ny kampanj från Nationalkongressen -- en "ohörsamhetskampanj" då indier vägrade samarbeta i någon form med engelska myndigheter. Och dels i form av en självständig bonderörelse.

Ohörsamhetskampanjen stoppades då engelsmännen gick med på fria val till indiska provinsparlament. Politiken verkade ha gått in i sömniga parlamentariska, om än reformistiska, banor då kriget bröt ut och England började utnyttja Indien i kriget. Nationalkongressen såg detta som löftesbrott och startade en ny ohörsamhetskampanj som i sin tur utlyste jordockupationer och lokala revolutioner i byarna som skötte sig själva utan Nationalkongress. I slutet av kriget gjorde indiska flottan myteri och anslöt sig till Nationalkongressen, och engelsmännen såg för gott att åka hem.

Litt: Bipan Chandra m.fl: India's struggle for independence, Penguin 1989, Hari Hara Das & Sasmita Das: The national movement in India, Renaissance 1988, Stanley Wolpert: A new history of India, Oxford University Press 1993.