Den palestinska rörelsen

Palestina var fram till artonhundratalet en utkant i det turkiska imperiet, som i stort sett skötte sig själv. Men då började imperiet stärka sitt grepp för att få kraft att stå emot den europeiska inringningen. Bland annat försökte man få ordning på skatteuppbörden. Därför inrättades jordaböcker där bönderna måste registrera sig för att hävda sin rätt. I många fall registrerade sig istället lokala notabiliteter eller köpmän, som på det sättet kunde bygga upp enorma pappersegendomar. Bönderna fick stanna kvar som arrendatorer på jord som de nya ägarna alltmer använde att odla t.ex. citrusfrukter för export på.

Samma princip har använts i hela världen för att ta ifrån bönderna deras rätt i samband med att sedvanerätt ersattes med världsmarknadssystemets romerska rätt. Men i Palestina fick det dramatiska konsekvenser. För i Palestina tog sig de nya ägarna för med att vräka bönder och sälja jorden till europeiska judiska invandrare som kunde erbjuda europeisk hårdvaluta.

I Palestina uppstod på detta sätt en splittring mellan notabler och bönder, och bönderna blev tidigt tvungna att definiera sina egna mål, som de fann vara nationalistiska -- likgiltigt om det var arabiskt, syriskt eller palestinskt, men i alla fall mot invandring och godsägare. När den engelska regeringen förklarade att den skulle uppmuntra judisk invandring 1919 blev också de palestinska bönderna militant anti-engelska.

Motståndet organiserades runt olika linjer.

Många avhysta bönder etablerade sig som sociala banditer och angrep judiska bosättningar. De hade börjat med detta på 1880-talet och efter 1919 blev det vanligare.

De mer stads- och handelsbaserade notablerna anpassade sig till böndernas politiska kultur och drev en både mer nationalistisk och mer socialt medveten politik än sina likar i grannländerna.

Andra organiserade sig i nationalistiska fackföreningar och folkliga litterära föreningar med nationell färg.

Mest radikal var den islamska organisation som efter sin organisatör Izz-al-Din al-Qassam kallades 'qassamiterna'. De vände sig till sluminvånarna i Haifa, mest avhysta bönder som arbetade i hamnen. Den vände sig både mot den engelska ockupationen och invandringen och såg islamsk social rättvisa, moralisk förnyelse och väpnad kamp mot förtrycket som metoder. Dess medlemmar spelade en nyckelroll i upproret 1936-39.

Depressionen skärpte motsättningarna. Dels ruinerades många bönder av sjunkande intäkter och stigande skatter. Dels ökade invandringen på grund av antijudiskt våld i Polen och Tyskland; denna invandring ledde till ett ekonomiskt uppsving, men de nya jobben tog judarna själva. 1933 bröt det ut våldsamma demonstrationer mot ockupationsmakten. De politiska partierna skyndade sig att ställa sig i ledningen för rörelsen, och 'ulama förklarade det som kätteri att sälja jord till otrogna. 13.4.1936 dödades två judar, myndigheterna startade en terrorvåg mot de palestinska organisationerna, och dessa svarade med generalstrejk.

Strejken började i städerna men tyngdpunkten skiftade snart till landet. Nationella kommittéer bildades i byarna med bondekrav på programmet. Qassamiter började angripa militärposteringar och nybyggen och sprängde oljepipelinen mellan Mosul och Haifa. Eftersom de traditionella ledarna snart arresterades tog qassamit-inspirerade bönder och arbetare initiativet, och 1938 kontrollerade de landsbygden. Ett socialradikalt program antogs med bl.a. moratorium på alla skulder och bojkott mot brittiska verksamheter. Även stadsbor började klä sig som bönder, så hög var deras prestige.

Münchenuppgörelsen frigjorde brittisk energi att slå ner upproret. De använde tre metoder: att beväpna bosättarna, att avväpna palestinierna och att lova att stoppa invandringen för att att de mer moderata palestinierna skulle falla ifrån.

Den palestinska rörelsen avväpnades också på ett mer avgörande sätt. Dels fördjupades klyftan mellan stadsmedelklassen, den traditionella organisatören för alla antikoloniala rörelser, och bönderna. Dels hade konflikten blivit för dyr för deltagarna; överlevande motståndsmän utan politisk samordning måste pressa bönderna på pengar för att överleva. 1939 orkade bönderna inte ta mer konflikt. Det orkade däremot nybyggarna. De hade beväpnats av britterna och hade starka internationella organisationer, och de tog upp kampen mot både kolonialmyndigheter och palestinier. De lyckades väl. 1947 beslutade FN att de kunde ta halva landet. Resten tog Jordanien hand om. Och de organisatoriskt försvagade palestinierna orkade bara reagera sporadiskt. Istället reagerade folk individuellt, genom att fly, hjälpta till det beslutet genom israelisk terror. Cirka 150.000 stannade kvar och sökte medborgarskap i den israeliska staten.

När den israeliska staten grundades 1948 och Palestina med dess folk delades i tre, delades även motståndet upp.

De palestinier som stannade i Israel förvandlades gradvis till lönearbetare i den israeliska industrin. Myndigheterna var framgångsrika i att förhindra att de organiserade sig, genom måttfull terror i kombination med små förmåner, fram till kriget 1967 då tvånget att välja sida blev akut. De som då tog initiativet var kommunalpolitikerna, som från 1974 byggde upp en medborgarrättsrörelse som krävde lika medborgarrätt för araber. Den 30 mars 1976 organiserades en generalstrejk, Jorddagen, som blev till en tradition. Från åttitalet fick de hjälp och konkurrens av islamister för att organisera ett välfärdssystem byggt på ömsesidigt stöd, eftersom araber var uteslutna från det israeliska välfärdssystemet.

För flyktingarna var framtidsutsikterna ännu mörkare. En del av dem absorberades i den växande gulfstatsekonomin under sjuttitalet, och många av dem stödde den palestinska rörelsen ekonomiskt. Majoriteten, som levde i flyktingläger, var fria att organisera sig men hade föga att kämpa för eftersom de levde på välgörenhet. I desperation började ungdomar att organisera symboliska väpnade "återvändanden" in i Israel, och detta tog snart en organiserad form genom Fatah, skapad av exilpalestinier i Kuwait. Väpnade angrepp var inget mål i sig, bara en handling i brist på bättre.

Emellertid växte Fatah och andra flyktinglägerorganisationer till den organiserade kraften inom lägren, stödda av entusiastiska ungdomar och oljedollar. Men deras militanta exilpolitik blev besvärande för värdländerna, och de jagades bort, 1970 från Jordanien och 1982 från Libanon, och tvingades hysa in sig i Tunisien, långt från sin bas, där de blev alltmer beroende av oljepengar och alltmer korrupta och byråkratiserade.

I kärnområdet, på Västbanken, fanns ingen folkrörelseorganisering alls före 1967 eftersom det blev en del av Jordanien. Efter den israeliska ockupationen hände ungefär samma sak som för de israeliska palestinierna: politiska initiativ mot israelisk diskriminering och militär brutalitet kanaliserades genom lokalpolitiker, ibland på trots mot PLO. Dessa lokalpolitiker organiserade också ungdomsorganisationer, fackföreningar, kvinnoorganisationer och kollektiva välfärdsorganisationer.

Fokus i konflikten med ockupationsmakten blev alltmer de israeliska bosättningarna, som inte bara stal mark från palestinska bönder utan också utnyttjade sin status som herrefolk till ytterligheter. Detta, tillsammans med de krympande ekonomiska möjligheterna under åttitalet gjorde slut på den vänta-och-se-mentalitet som hade rått ända sen fyrtitalet. Intifada-upproret bröt ut 1987.

Intifadan - arabiska för "skaka av sig" - tog initiativet från de professionella politikerna och lade det i civilsamhällesorganisationerna. Strategin var bojkotter och strejker mot israeliska aktiviteter och företag och framgången var slående. Palestiniernas makt över den egna ekonomin liksom deras självförtroende växte, medan den israeliska ekonomin fick en knäck. År 1990 tvingades israelerna förhandla och erkänna palestinierna som en part för första gången.

Emellertid var det inte civilsamhällesorganisationerna som i första hand förhandlade på den palestinska sidan -- de var vid den tiden hårt pressade militärt av israelerna -- utan PLO, för vilket det var helt tillräckligt att bli accepterad part och komma ur exiltillvaron i Tunis. De accepterade en överenskommelse som gjorde dem till "hemlandsregering" enligt sydafrikansk förebild men som gav ytterst lite till palestinier i gemen. Och då PLO accepterade detta fick de också ett intresse att hjälpa de israeliska myndigheterna att bekämpa fortsatt medborgarrättsrörelse, som nu lika gärna kunde drabba det alltmer korrupta PLO-styret som den israeliska ockupationen.

Länge efter 1990 lyckades bara elitistiska privatarmeer och desperata hämnare överleva dessa gemensamma angrepp, medan folkrörelseoganiseringen återigen tog formen av ömsesidig hjälp och organisering av vardagslivet, ofta organiserat av islamister.

Läs mer om Palestina här.

Litt: Baruch Kimmerling & Joel Migdal: Palestinians - the making of a people, Harvard University Press 1994.