Det algeriska frihetskriget

Algeriet erövrades av Frankrike mellan ungefär 1830 och 1850. Motståndet organiserades av sufiska brödraskap, men de slogs ner. Sen konfiskerade franska staten den bästa jorden och delade ut den till europeiska bosättare. Algerierna fick stanna kvar som bönder i de magrare delarna av landet och i övrigt bli arbetare. Algeriet deklarerades vara "en del av Frankrike" men minsta försök att utsträcka fransk medborgarrätt till algerierna stoppades av bosättarkolonisterna.

Det algeriska motståndet fördes främst i religiösa former, som en puritansk väckelserörelse på 20-40-talen, och som en rörelse för de algeriska arbetarna i Frankrike. I första hand var målet antingen kulturellt och socialt eller, i den mån det var politiskt, inriktat på att få medborgerliga rättigheter i Frankrike.

Algerier deltog i de franska arméerna i andra världskriget och algerier firade segern mot nazismen. Firandet i Setif övergick till att kräva medborgerliga rättigheter, lika för muslimer och kristna, och övergick i folkresning som slogs ner. För att mildra algeriernas lott försökte olika socialdemokratiska regeringar i Frankrike i någon mån utsträcka de medborgerliga rättigheterna - en niondels rösträtt till muslimer - men på grund av bosättarkolonisternas motstånd måste förslaget tas tillbaka.

1954 hade några f.d. soldater i franska armén fått nog och riktade ett beväpnat angrepp mot ett tiotal ställen över hela algeriet. Det mesta slog fel och folk i gemen märkte ingenting, men myndigheterna greps av panik och arresterade varenda algerier som någongång hade uttryckt någon politisk uppfattning över huvud taget, och i fängelset enades algerierna om fortsatt väpnat motstånd och FLN - Front de Liberation National - bildades.

Sen fördes detta motstånd vidare under sju år, i form av nålsticksaktioner här och där, och i försöken att knäcka det förvandlade franska armén hela algeriet till ett slagfält. Det beräknas att ungefär en halv miljon algerier mördades. Den militära betydelsen av FLNs aktioner var obetydlig, men efterhand framstod FLN som den enda existerande politiska kraften bland muslimerna - alla andra hade fransmännen, inte minst bosättarkolonisternas terrorgrupper, dödat - och när fransmännen i gemen hade fått nog av blodbadet var det FLN franska regeringen måste göra upp med. Som den avgörande händelsen brukar man nämna en jättedemo då De Gaulle besökte Alger 1960, då hela den muslimska stadsdelen viftade med FLN-flaggor.

Läs mer om Algeriet här.

Litt: Alistair Horne: A savage war of peace, Macmillan 1977