Den baskiska rörelsen

Baskien hörde till de tidigast industrialiserade områdena i Spanien. Men kapitalet kom utifrån och arbetarna också. De första baskiska politiska uttrycken i slutet av 1800-talet var Bilbaos baskiska urinvånares protester över sin stads förfulning och sociala elände.

Länge förblev baskisk nationalism en angelägenhet för intellektuella ur medelklassen. Några ur denna bidrog dock till att organisera lantbrukskooperation varför bönderna från 30-talet och framåt var moderat positiva till de nationella som grupp. Men det som gjorde baskisk nationalism till en folkrörelse var Francos diktatur.

Den frankistiska regimen var den mest centralistiska Spanien hade skådat. Allt skulle avgöras i Madrid och allt som kunde verka regional självhävdelse var förbjudet (t.ex. att säga hej på baskiska). Baksisk nationalism blev därför ett sätt att göra motstånd mot diktaturen. Nationalister grundade skolor som alternativ till statens och att samla in pengar till dessa blev en massrörelse. Basker grundade producentkooperativ som ett demokratiskt alternativ till såväl storföretagen i Bilbao som till regimens hierarkier - nedan en bild från Spaniens största butikskedja, det kooperativa baskiska Eroski. Ungdomar arrangerade festivaler med baskisk folkmusik och demonstrationer som slogs blodiga av polisen. Och präststuderande grundade ETA och lyckades spränga Francos kronprins i luften.

Vid Francoväldets kollaps var alla basker nationalister och bidrog till att ge Spanien den federala karaktär det har nu. Men därmed isolerades också de militanta i ETA, som numera mest består av andra generationens invandrarungdomar för vilka kamp och våld har blivit ett sätt att hävda sig.

Litt: Marianne Heiberg: The making of the Basque nation, Cambridge University Press 1989