Det norska EU-motståndet

Till skillnad från i de flesta andra nationer som vann sin självständighet under 1800-1900-talen leddes inte den nationella rörelsen av stadsmedelklassen i Norge. Där var det fjäll- och fjordbönder som var basen, ledda genom folkhögskolor och kommunfullmäktige. Dessas kultur har därför i ovanligt hög grad kunnat prägla den norska självförståelsen. Av detta skäl har det varit svårt för den övre medelklassen att saluföra sitt älsklingsprojekt, en toppstyrd europeisk stormakt, i Norge.

Den första motståndsorganiseringen började i arbetarrörelsens NATO-fientliga flygel, redan på 60-talet. Men när frågan på allvar ställdes på dagordningen 1972 tog fjäll- och fjordbönderna ledningen igen, genom att förvandla sin organisation till ekonomisk ryggrad för motståndet -- bl.a. lade man en "skatt" på mjölk.

Principen för för motståndet var annars att organisera varje samhällssektor för sig så att varje norrman mötte "sina egna" i motståndsrörelsen. Grupper som Arbetare mot EG, Bönder mot EG, Läkare mot EG etc var således autonoma och hade stora resurser att röra sig med. Den gemensamma Folkebevegelsen ägnade sig bara åt de stora manifestationerna.

Trots att stat och näringsliv stod enade för ett norskt medlemskap vann motståndet 1973, liksom det gjorde det igen 1992 (med ungefär samma typ av organisering). Under tiden har dock transnationaliseringen av ekonomisk och kulturell makt urholkat fjäll- och fjordböndernas hegemoni och en tredje framgång torde bli svår.

Läs mer om Norge här.