Republikanismen

Efter mitten av 1700-talet föddes en ny folkrörelsetradition i Västeuropa - att samlad i en demonstration, ett massmöte eller en petition ta till orda som Folket och ställa krav. Eller det vill säga togs upp på nytt - under den puritanska revolutionen i England hade sådant förekommit av och till. Uppenbart var det hela en följd av ofta framgångsrika bröduppror, då överheten tvingats ta hänsyn till lokala folkliga krav, istället för att uppträda som Överhet med gudomlig makt.

Denna tradition gick mycket snart mycket långt, och började ställa krav på inteckningar i statsmakten. Först lite tvekande i England i samband med parlamentsval, då de direkta producenterna stundom ställde krav på rösträtt. Sen i Englands nordamerikanska kolonier, där en bred folkrörelse under 1770-talet krävde att få godkänna skatter innan dessa lades på dem. Sen i Holland där det lägre borgerskapet började beväpna sig i början av 1780-talet för att försvara "friheten" mot olika slags monopolister. Och slutligen i Frankrike där folket inför den av kungen nödtvunget inkallade riksdagen började ställa samman sina krav på risdagsmännen.
Bakgrunden var världsmarknadssystemets första stora spekulationsvåg 1770-1795, då produktion och arbete alltmer sågs som tvivelaktigt nyttiga av kapitalägarna som istället satsade på kortsiktigt lönsamma pyramidspel med överhetens gillande. Följden blev arbetslöshet och ekonomiskt kaos.

Den franska revolutionen, en följd av ovannämnda riksdags försök att hantera den av spekulationen ödelagda ekonomin, blev denna folkrörelsetraditions första stora framgång. Under dennas gång började man alltmer, efter antika förebilder, kalla det önskade samhället "republik" - efter "res publica", "den gemensamma saken".
Enligt "republikanerna" skiljde sig "republiken" från det traditionella överhetssamhället på flera vis.

För det första var alla människor i princip lika mycket värda och borde ha samma rätt och skyldigheter i samhället.

För det andra var alla funktionärer ansvariga inför dem de utövade offentliga funktioner gentemot, och till- och avsättbara av dessa.

Och för det tredje föreställde man sig att relationerna inom republiken var ömsesidiga och baserade på "broderskapet" istället för makt- och marknadsrelationer.

För att förverkliga dessa krav, föreställde sig republikanerna med sina erfarenheter från den franska revolutionen, måste man erövra statsapparaten och använda denna som maktmedel.

Givetvis fanns det många inom rörelsen som var beredda att kompromissa, ibland kraftigt, om ett eller flera av dessa krav. Inte minst för att den republikanska rörelsen hade en så brokig bas, bestående av alla som stod utanför det ganska snävt rekryterade maktetablissemanget. Men den republikanska rörelsen visade sig också vara extremt manlig, och närmast mer fientlig till kvinnors rättigheter än vad aristokratin var.

Men under hela perioden mellan franska revolutionen och revolutionerna 1848 var man ändå istånd att fungera som en rörelsesamtidighet, dvs stödja och hjälpa varandra bara genom att finnas till. Detta trots att rörelsen tog sig många olika uttryck.
Där fanns laglydiga reformrörelser, t.ex. den engelska rörelsen för parlamentsreform eller den franska rörelsen för att upprätthålla de medborgarrättsliga vinsterna av revolutionen, som regeringen gjorde allt för att urholka.

Där fanns hemliga sällskap som drömde om att göra om revolutionen genom en viljeakt och stenhård organisering, med början i de italienska Carbonari och de spanska liberalerna på 1810-talet och sedan multiplicerande sig själva i Frankrike efter de framgångsrika barikadstriderna där 1830.

Där fanns bönder som försvarade kollektiva brukarrättigheter i skog och betesmark mot alltmer kommersiella större ägare, ofta från aristokratiska familjer men lika ofta främmande folk i stan.

Där fanns också gesällskapen, arbetarnas ofta traditionstyngda föreningar med syfte att fungera som fackföreningar, a-kassor och organisatörer av yrkesutbildning, som blev alltmer republikanskt influerade varefter tiden gick.

Och slutligen fortsatte de bröduppror som hade lett till att den här traditionen uppstod till att börja med.

Allteftersom borgerskapet fick inteckningar i makten började dock detta att avfalla från den republikanska alliansen, med början i England från och med parlamentsreformen 1832, och sen mer allmänt på kontinenten i och med revolutionerna 1848. Arvtagaren skulle då, på gott och ont, bli arbetarrörelsen, gesällskapens arvtagare,som övertog eller höll fast vid såväl republikanernas jämlikhetsideal som deras tro på att det goda samhället skulle organiseras via staten.

Litt: Charles Tilly: Social movements 1768-2004, Paradigm 2004; Jill Harsin: Barricades - The war of the streets in revolutionary Paris 1830-1848, Palgrave Macmillan 2002; Maurice Agulhon: The republic in the village, Cambridge University Press 1982.