Indianrörelser i Amerika

Amerikas folk underkuvades under århundradena efter 1500 successivt av bosättarkolonister från Europa. Dessa förhöll sig på ettdera av två sätt mot amerikanerna:

Ursprungsfolken försvarade sig lokalt. De jordlösa bönderna kunde göra uppror mot leveransplikter och skatter vilket ibland kunde leda till att deras bördor blev mindre betungande. Under nittonhundratalet engagerade de sig från Mexico i norr till Chile i söder i rörelser för jordreform. De organiserade sig då som lantbor, "campesinos" och hade ibland viss framgång med detta. De bortjagade försökte freda sig genom att dra sig ännu längre bort, i regel med framgång i Sydamerika ända in till mitten av nittonhundratalet, men i Nordamerika pressades de så hårt att de många gånger försökte försvara sig med våld, alltid med katastrofala resultat.

Under folkrörelseuppsvinget 1965-1975 började de alltmer söka sig en gemensam identitet och försvara sig gemensamt. Pionjärerna var de nordamerikanska indianerna som använde både juridiska medel och den sortens publikknipande medel den svarta medborgarrättsrörelsen hade introducerat för att försvara sin mark. Det var emellertid i Sydamerika som indianrörelsen blev stark -- begripligt nog eftersom de nordamerikanska indianerna är få. Den växte fram ur tre mobiliseringar som var starka var för sig.

• Den amazonska rörelsen mot skogsbolags, boskapsuppfödares och gruvprospektörers inkräktande. Den visade sig oerhört skicklig i att utnyttja solidaritetsrörelser i Nord för att försvara sig.

• Bonderörelsen i Bolivia. Den hade vunnit sitt mål jordreform redan på 1950-talet men fann snart att den var i händerna på finansiärer och myndigheter i städerna. Indianidentiteten hävdades först av nyinflyttade stadsbor som konfronterades med den spanskättade medelklassen men den blev snart attraktiv även för bönderna. Alliansen mellan bönder och kulturella indianaktivister i städerna blev snart stark nog att etablera bonderörelsen som etablissemangets främsta utmanare.

• Den breda medborgarrörelse i Ecuador som i sin tur var en allians mellan skogsindianer i Amazonas och en bonderörelse i tätbygden. Detta är den indianrörelse som har nått längst; den har genomfört generalstrejker och störtat regeringar och den hävdar att alla bönder är indianer, även om de är svarta.

Den händelse som etablerade indianrörelsen som kollektiv aktör över hela den amerikanska kontinenten var bosättarkolonisternas dumdryga tilltag att försöka fira femhundraårsminnet av sin erövring 1992. Tack vare indianernas mobilisering kunde detta firande inte genomföras någonstans (utom i Dominikanska Republiken där det inte finns några indianer).

Läs mer om Latinamerika här.

Litt: Alison Brysk: From Tribal Village to Global Village: Indian rights and International Relations in Latin America, Stanford University Press 2000. Stephen Cornell: The return of the native, Oxford University Press 1988.