USAs svarta medborgarrättsrörelse

Att människor med afrikanskt ursprung är pariagrupp i USA beror förstås på att deras förfäder var plantageslavar. När slaveriet avskaffades under inbördeskriget 1861-65 (ett resultat av att slavarna så energiskt bidrog till nordsidans arméer) betydde det inte att de blev fullvärdiga medborgare. De hänvisades även i fortsättningen till de sämsta jobben, en ordning som i de fattiga sydstaterna garanterades med repressiva lagar och officiellt våld medan den i nordstaterna bara styrktes med de vitas förakt för de f.d. slavarna.

Den första organiseringen bland de svarta var kyrkorna. De var under lång tid inte ett dugg militanta, men de skulle bli det i samband med 50-60-talets medborgarrättsrörelse. Politisk massorganisering påbörjades på 20-talet, dels som en sorts medvetanderörelse driven ett fåtal år av jamaicanen Marcus Garvey, dels i form av självförsvar mot vita lynchgäng organiserade av det annars strikt lobbyinriktade NAACP.

På 30-talet organiserade sig de svarta löpandebandarbetarna i norr fackligt. Det gjorde också den helsvarta sovvagnsbetjäningen på järnvägen vars fackförening blev en ledande mobiliserare. Den lyckades bl.a. uppnå att segregering förbjöds i företag som sålde åt staten. Under kriget startade också studenter i Chicago CORE, Congress for Racial Equality, som ägnade sig åt sit-ins på segregerande affärer i norr.

Men det var först när de svarta organiserade sig i syd som det blev en massrörelse. Här var det kyrkorna som stod i spetsen, samlade i SCLC, Southern Christian Leadership Conference. De organiserade den framgångsrika bojkotten av bussar i Montgomery 1955 då den svarta rörelsen för första gången blev förstasidesstoff, se bild ovan. Det berodde inte minst på att rörelsen insisterade på att aktionen inte bara var för de svartas skull utan för hela samhället.

Lite senare började studenter och gymnsister (sedermera organiserade i SNCC, Student's Non-violent Coordinating Committee) organisera sit-ins i sydstaterna. De hade stora framgångar lokalt, särskilt i de lite mer ekonomiskt framgångsrika sydöstra staterna, och rörelsen spreds överallt.

Kort därefter började CORE testa om lagen som förbjöd segregation på det mellanstatliga bussnätet verkligen efterlevdes. Men de s.k. Freedom Riders som gjorde detta misshandlades och mördades -- troligen i hög grad för att de kom utifrån. På yrkande av justitieminister Robert Kennedy skiftade då CORE och SNCC till registrering av svarta väljare i den fattigaste staten Mississippi, vilket provocerade ett formligt terrorvälde där från de makthavande utan att man nådde några framgångar och utan att regeringen tog något ansvar för att upprätthålla lagen -- utom då det någon gång urartade till rena kravaller.

SCLC valde då en annan taktik: att provocera rasisterna att överreagera och orsaka massiv oordning. Detta provade man med lysande framgång två gånger. I Birmingham för att protestera mot kvarvarande segregation 1962, vilket regeringen lagstiftade om sedan polisen misshandlat barn framför TV-kamerorna, och i Selma 1965 för att kräva rösträtt för svarta, med samma resultat - se bild nedan. Man spelade här skickligt på Kennedys/Johnsons rädsla för kaos och för att få dåligt rykte i de nya staterna i Afrika.

Från denna tid började rörelsen falla sönder. Den svarta medelklass som agerade via SCLC var nöjd med att de legala hindren försvann. Aktivisterna i Mississippi, som riskerat livet för att organisera fattiga bönder, krävde liksom storstädernas sluminvånare dessutom en högre levnadsstandard, vilket krävde mer än lagändringar. För dem började den amerikanska drömmen (som t.ex. King appellerade till) alltmer likna en mardröm av vardagsrasism och oginhet. De började tala om svart makt. Sedan sluminvånarna revolterat 1966-67 och Vietnamkriget började kanalisera bort välfärdspengarna in i armén sprack både rörelsen inbördes efter klasslinjer och rörelsens allians med bl.a. fackföreningarna. En supermilitant svart minoritet började därtill förorda offensivt våld (livligt bevakade av medierna) vilket kastade den vita lägre medelklassen i armarna på Nixon. En generation senare lever den svarta majoriteten inte stort bättre än på 50-talet.

Läs mer om USA här.

Litt: Cedric Robinson: Black movements in America, Routledge 1997, Harvard Sitkoff: The struggle for black equality, Hill & Wang 1981.