Apartheidmotståndet i Sydafrika

Den sydafrikanska medborgarrättsrörelsen mot bosättarminoritetens diktatur var en rätt sporadisk historia fram till 1945 då bl.a. den indiska självständighetsrörelsen inspirerade en yngre generation svarta. Det tog sig uttryck bl.a. i en gruvarbetarstrejk som växte till generalstrejk 1946. Istället för de väntade kompromisserna ledde dock detta som bekant till att bosättarna blev ännu mer besluten att trycka ner majoriteten med småaktig kontrollagstiftning, och medborgarrättsrörelsen tog under 50-talet sikte på organiserade brott mot dessa lagar. Kampanjen drog in hundratusentals men knäcktes med massarresteringar 1961.

Därefter hände föga i tio år. I början av 70-talet började dock skolungdomar att diskutera ett "andligt" motstånd i termer av "självrespekt", Black Consciousness eller BC. Ungdomar präglade av den rörelsen organiserade i juni 1976 en protestmarsch i slumstaden Soweto mot undervisning på ett för alla obegripligt språk, och den rörelsen spred sig snabbt i hela landet. För att nå den äldre generationen vidgade ungdomarna sina aktioner till bojkotter och hyresstrejker, men det ledde till nya massarresteringar och nytt uppehåll i rörelsen.

Nästa steg började 1983 då regeringen försökte kooptera indier och s.k. cape coloureds som juniorpartners i apartheid med visst medbestämmande i ett nytt trekammarparlament. Mot detta organiserades en bred kampanjorganisation, United Democratic Front, UDF, bestående främst av ungdomsorganisationer, för kravet samma rätt för alla. Rörelsen växte på legal bas och hade efter ett år fått sådan bredd att en ny våg av hyresstrejker inte kunde krossas. Främst för att UDF efterhand hade börjat få en demokratisk organisering som inte likt 50-talets tradition stod och föll med ett litet antal ledare.

Under 1984 och 1985 drevs regeringen ut ur townships och vita köpmän och andra tvingades anpassa sig. Målet var att "göra Sydafrika ostyrbart". Ett undantagstillstånd 1985 betydde föga för att trycka ner rörelsen. Samtidigt blev de dittills strängt femörespolitiska fackföreningarna alltmer politiska. När undantagstillståndet skärptes 1986 och tiotusentals UDF-aktivister fängslades var det fackföreningarna som tog över motståndet, tillsammans med kyrkorna, och genomförde politiska strejker parallellt med de traditionella hyresstrejkerna och bojkotterna.

1990 hade förtrycket blivit för dyrt för regeringen -- militärbudgeten blev för hög för väljarna och oron för olönsam för företagen. Regeringen tvingades överge sin politik och godta det generella medborgarskap de svarta organisationerna krävt hela tiden. 1994 valdes en svart ledning för landet som emellertid prompt tvingades till en nyliberal politik genom IMF-påtryckningar. Å andra sidan har motståndet mot denna politik nu en av sina globala hörnstenar i den sydafrikanska fackföreningsrörelsen och i township-organiseringen från apartheidmotståndets tid.

Läs mer om Sydafrika här.

Litt: Tom Lodge (ed): All, here and now: Black politics in South Africca in the 1980s, Ford Foundation 1991; Anthony Marx: Lessons of struggle -- South African internal opposition 1960-1990, Oxford University Press 1992