Infallsvinklar i folkrörelseforskningen

Av Jan Wiklund

Forskare, främst sociologer och socialantropologer, började internationellt intressera sig för folkrörelser i samband med folkrörelsemobiliseringarna mellan 1965 och 1975. Tidigare hade intresset från detta håll främst tagit fasta på att döma ut folkrörelser som irrationella utbrott av korkade folkmassor. Eventuellt tilläts folkrörelsers organiserade uttryck existera som "intressegrupper".

Historiker skildrade gärna folkrörelser men då främst som den bakgrund till vilken "stora män" kunde uppträda.

Sedan det mer seriösa intresset började har forskningen haft olika fokus under åren, dvs man har haft växlande, delvis modebetonade, intresseområden för sin forskning. Det ena titthålet efter det andra har dragit intresset till sig och lockat forskarna att beskriva folkrörelser efter vad man kan se från just detta titthål.

Äldst var den s.k. resursmobiliseringskolan som dök upp på 60-talet. Den fokuserade på det faktum att folkrörelser hu definitionsmässigt kämpar ur ett underläge men ändå ibland lyckas vinna. Hur bär de sig åt för att ta sig ur underläget? Vad brukar de för resurser för att få det överläge de behöver gentemot makthavarna? Viktiga begrepp för dem var t.ex. allianser och nätverk.

Doug McAdam, John McCarthy, Mayer Zald och Charles Tilly har bidragit till den traditionen. En läsvärd om än lite träig bok är Tillys From mobilization to revolution från 1972.

Andra har uppfattat att folkrörelser är ett begrepp som har med konflikt att göra varför det också borde vara viktigt med vad motparten gör. De har fokuserat på att det ibland öppnas s.k. möjlighetsfönster som folkrörelser kan utnyttja, t.ex. i form av oenighet inom den härskande klassen, eller att det samtidigt uppstår andra folkrörelser som försvagar de styrande och låter folkrörelserna ha framgångar. Forskarna inom denna skola, som brukar kallas "möjlighetsstrukturskolan", har dock sällan studerat vad folkrörelser själva kan göra för att skapa sådana oenigheter och svagheter; de skildras oftast som ganska osjälvständigt reagerande snarare än agerande.

Peter Eisinger framför allt Sidney Tarrow har förknippats med detta perspektiv; den senares Power in movement från 1994 är en både läsvärd och kul bok.

Ytterligare en annan utgångspunkt är vad folkrörelser gör när de handlar. Charles Tilly har myntat begreppet "folkrörelserepertoar" och visat att sådana repertoarer brukar förändras väldigt långsamt och vara beroende av hur samhället är organiserat och vad konflikterna rör sig om. Hans The contentious French från 1984 är en frodig och mustig beskrivning från fem århundraden som visar hur repertoarer förändras.

Åter andra fokuserar på rörelsernas uppfattning av sig själva och sin omgivning och av sina egenkonstruerade och alltid subjektiva motiv för att handla. Sådana identitets- och kulturteorier har framför allt hävdats av Alberto Melucci och James Jasper. En bok som finns på svenska är den förstnämndes Nomader i nuet från 1992.

Forskare inom denna tradition har gärna sett en skillnad mellan de folkrörelser de själva har studerat, för vilka identitet och kultur är viktiga, och vad de har kallat äldre folkrörelser som de har antagit har varit mer ekonomiskt fokuserade. Emellertid har forskare som Craig Calhoun konstaterat att sådana skillnader inte finns.

En intressantare infallsvinkel är att folkrörelser är vad som sker i folks huvuden, att du och jag blir ett vi med gemensamt intresse. Det är delvis utgångspunkten för Andrew Jamisons och Ron Eyermans Social movements - a cognitive approach. Den gick spårlöst förbi i Sverige, kanske för att den var så teoretisk. Mer empiriskt kött på samma ben ger Rick Fantasia i Cultures of solidarity.

I motsatt ända av spektrumet finn marxisiskt påverkade forskare som helt utgår från vad konflikterna handlar om. De tenderar att strunta i vad rörelserna gör eftersom konflikter enligt deras uppfattning är så fullständigt naturligt att man knappt behöver bry sig om hur de utspelas. Perspektivet är mindre populärt nu än det var för tretti år sen -- vilket på ett vis är lite synd eftersom de i alla fall berör den energi som får folkrörelser att uppstå.

Alla dessa traditioner, av vilka de flesta har utvecklats i anglosachsiska länder, lyfter alltså fram någon del som studeras medan övriga aspekter glöms bort. Den enda som mig veterligt har försökt åskådliggöra någon sorts helhet är Veit Michael Bader som är tysk. Resultatet, som redovisas i Kollektives Handeln 1991 (utan att den anglosachsiska forskningen tycks ha lagt märke till det), är att folkrörelser är så kaotiska och mångformiga att någon enhetlig teori inte är möjlig, det bästa man kan hoppas på är just delteorier. Ett utförligt referat finns i Demokratins bärare, kapitel 1.

Emellertid får vi inte glömma bort alla de socialhistoriker som har försökt att följa någon bestämd folkrörelser eller något bestämt skeende och skildra detta så fullständigt som möjligt. Deras berättelser är ofta väl så intressanta som de mer teoribundna forskarnas.

Den stora pionjären för denna typ av forskning är E.P.Thompson vars bok The making of the English working class 1963 beskriver hur hantverkare och daglönare i kamp mot en förtryckande överhet formerar sig till arbetarklass med hjälp av successiva fackliga och politiska mobiliseringar. Ett par andra klassiker är John Womacks Zapata and the Mexican revolution från 1968 och William Sewells Work and revolution in France från 1980. Fler böcker finner du här

Mycket lite sådan här forskning har bedrivits i Sverige. Medan "social movement studies" internationellt hör till de mest populära ämnesområdena för sociologer och politologer finns inte ens något officiellt nätverk i Sverige (emellertid är ett under bildande, se här). Sedan det traditionella svenska mönstret bröt samman (folkrörelse = statsunderstödd organisation) har det rått en förvirring som först nu håller på att klarna.