1900-talets arbetarkvinnorörelse

De kvinnor som identifierade sig med arbetarrörelsekrav hade svårt att samarbeta med de välgörenhetskvinnor som dominerade det tidiga 1900-talets feminism. Symbolen för konflikten blev hembiträdena -- då en mycket stor yrkesgrupp -- vars enklaste krav hade svårt att finna ens det minsta gehör hos borgerliga feminister. Men de hade också många gånger svårt att samarbeta med och finna ett förhållningssätt till arbetarrörelseorganisationerna.

Störst framgång hade man i Tyskland. Där rådde förbud för kvinnor att delta i politiska partier och under lång tid var också både arbetarparti och fackföreningar förbjudna. Därför organiserade sig arbetarkvinnorna separat i en egen organisation och fick därigenom stor sammanhållning och politisk slagkraft. Exempelvis var det där internationella kvinnodagen först blev en masshändelse när arbetarrörelsens kvinnor från 1907 arrangerade demonstrationer och massmöten för kvinnlig rösträtt. Den "borgerliga" kvinnorörelsen hade inget att komma med där -- förrän det blev tillåtet för kvinnor att delta i partier och "Arbeterskeföreningarna" prompt avskaffades.

Relativ framgång nådde man också i Italien där textil- och jordbruksarbetarfacken dominerades och organiserades av kvinnor som nådde respekt hos arbetarrörelsens manliga makthavare.

I Frankrike kan man däremot tala om fiasko. Där såg socialistiska kvinnor de borgerliga feministerna som huvudfiender, vilket bland annat ledde till att de vägrade försvara kvinnors rätt till arbete när dessa kastades ut ur manschauvinistiska fackföreningar. De vägrade också att organisera sig separat med hänvisning till kvinnors lika rätt att delta i arbetarrörelsens huvudorganisationer -- med resultatet att ingen mobiliserade de franska arbetarkvinnorna för någon som helst verksamhet och den kvinnliga rösträtten dröjde till 1947.

Liknande föreställningar hade man också i Ryssland, med liknande resultat.